Den nyanställda

Två dagar på nya jobbet avklarade, imorgon blir den tredje. Har haft ett morgon- och ett kvällsskift, och sett ungefär vad det går ut på. Hittills inga överraskningar, jag sysslar med sådant jag nu kunde föreställa mig att man sysslar med på ett sådant ställe. Men bortkommen är jag ännu... ack så bortkommen. Saker som är självklara för de anställda måste jag fråga. Om och om igen. Men bättre det än att göra fel och göra om. Vissa situationer blir nästan lite komiska, när man tänker efter.

Tungt är det i alla fall. Massor med sådant som är nytt, massor att lära sig och komma ihåg. Jag som har så dåligt minne att jag aldrig ens kom ihåg att koka kaffe på min förra arbetsplats... :) Alla dessa tider och rutiner sitter djupt i ryggmärgen på de andra, när jag måste anstränga mig för att komma ihåg ens någonting.

All denna nya kunskap gör mig trött. Så förbannat. Knappt så jag orkade hålla mig vaken ända hem, innan jag fick dråsa ner i soffan och somna - på minuten. Dödstrött hela kvällen, det är först nu jag orkar sitta upprätt, och då har klockan hunnit bli över tio på kvällen. Slutade två, bör tilläggas. Ingen löprunda ikväll, fast jag var halvklädd och på väg. Tröttheten och hungern tog överhanden och jag gjorde någonting jag aldrig brukar, nämligen skolkade från länken.

Dessutom har jag blivit fet som en stor, stoppad korv. Fetare, kanske man bör säga. I denna takt, och om jag även fortsättningen är för slut för att springa lär jag rulla innan midsommar. Jag hatar det, fy!

Vardag igen

Jaha, så var det måndag. Första helgen i Öja har susat förbi, och det är vardag idag. Det kan man till exempel fira genom att gå till sitt sprillans nya jobb! Klockan tio imorse skakade jag hand med chefen, skrev under några papper, fick min arbetslista och kvitterade ut en uniform. Det ska bli trevligt, jag ser faktiskt fram emot att arbeta där i sommar. Det känns inte som om jag går miste om någonting, jag vill inte ens ha någon semester. Trivs mycket bättre när jag får måra åpåå:)

Hann med en snabbträff med ex-sambo Caroline i dörren till hennes jobb, och lämnade tillbaka en kavaj som tillhörde henne. Det brukar ju bli så, när ett par flyttar ifrån varandra... en övergångsperiod innan alla saker delats upp och hittat sina rätta ägare. Som tur är har vi brutit upp som vänner, så vi kan talas vid som folk;) Men visst låter det sorgligt att kalla henne för ex-sambo numera... :(

Till läkaren har jag hunnit också, och ska på nytt på torsdag. Lunch har tillretts, kaffe har kokats och druckits, och nu har jag inte särskilt mycket mera program en dag som denna. Men eftersom jag befinner mig i Österbotten kan man aldrig så noga veta. Det kan bli MC-träff, älgjakt eller lavadans än ikväll:)

Nu, så!

Jo, ni - nu ärs det i Öja! Efter en lång och tung fredag, med sista-alltmöjligt, som sista tenten, sista Arken-lunchen, sista skolkaffet och sista promenad med tung väska sjönka jag och caroline slutligen ner i vasitt säte på tåget. Det var så knökat att vi inte ens fick plats på det vi hade tänkt ta, utan måste vänta på nästa. Hur som helst fick vi äran att beskåda vårt Hallis en sista gång genom tågfönstret (de där pyttesmå, vita husen till höger i bild... svårt att fota ur ett tåg i rörelse).

Här är kallare än i Åbo, men jag skulle inte ha velat stanna en enda dag längre där. Hellre får det då vara lite huttrigt att sitta med kaffekoppen på farstubron. Jag har precis avverkat en helg här uppe och hunnit med trevliga saker, som att köra bil i Kokkola och bara gilla läget, dricka kaffe på Abc och sova i min egen säng.

Idag har jag diskat tallrikar och glas ur flyttkartonger - inte mina egna - och lyft upp dem i nya skåp. Sedan har jag druckit kaffe, pajat hundvalpar och tittat på en pytteliten bebis som mest skrek.

Igårkväll kärde vi runt inne i stan en vända, och jag fick komma med in till en Harley Davidson-klubb. Nu ljög jag. Jag skulle så gärna ha velat att det skulle ha varit sant, men det var det nog inte riktigt. Någon riktig MC-klubb kan man nog inte kalla det. Det var snarare en källare som Karlebys HD-entusiaster har inrett till ett kombinerat garage/bar. Där skruvades cyklar, dracks sprit och sjöngs karaoke. Intressant. Utanför dörren, parkerad brevid en grill satt en långhårig, skäggig MC-typ och såg farlig ut. Men skenet bedrog, han hade den vänligaste och lugnaste röst man kan tänka sig - och världens snällaste ögon.

Kokkola är intressant. Jag verkar alltid hamna på så konstiga ställen och möta speciella människor.

Det närmar sig

Lite över ett inatt var jag klar med stamningboken! Det var en dryg läsning, har hållit på med den i princip hela veckan. Imorse cyklade jag tillbaka med den och lämnade in den till biblioteket, och nu ska jag inte titta i den mera. Idag blir det bara att plugga PowerPoint-handoutsen från alla föreläsningar, och imorgon - tent. Känns ganska lugnt för tillfället.

Sista av det sista av det sista

Pluggar som bäst till den allra sista tenten för i vår. Alla blanketter, utlåtanden och redogörelser för praktiken är inlämnade och ivägskickade till sina mottagare. Allt är skrivet. Fixat. Överenskommet. Nu återstår en snutt till - nej, det är inte mycket kvar nu - att läsa i min stamningsbok, en tent och sedan... sedan är det sommarlov!

Allt är ganska lugnt nu, egentligen. Det var mest i början av veckan det egentligen var panikstressbråttom. Men några sömnlösa nätter hjälpte mig faktiskt, för då hade jag mera tid att skriva och fick undan det värsta. Vakandet gjorde mig dock helt överslut, så igår var jag till exempel helt snurrig i bollen när jag kom hem halv sju på kvällen efter att ha varit i skolan sedan 07.45.

Idag har jag haft det ganska bra egentligen. Efter att ha lämnat in nattlånet (igen), observerat en terapi, lunchat med Caroline, lånat samma bok en natt till och cyklat på ett snabbt ärende till stan cyklade jag hem, drack kaffe och kunde till och med sitta i lugn och ro och sörpla framför tv:n. Var ute och sprang längs den nya rutten jag hittade i tisdags, och det var så fint! Liljekonvaljer i mängder i skogen, och i på en del gårdar var äppelträden så fulla med blommor att de såg ut som stora moln med stammar under. Och som det doftade!

Kämpar på med kyl- och frystömningen här. Har ätit köttfärspasta med ägg och tacokrydda tre dagar i följd, så jag varvade med köttbullar och pestopasta idag. Ett halvt glas mjölk fick jag, sedan var den också slut. Ketchupen är slut, men jag hittade en påse Hese-ketchup i kylen som fick duga.

Smör att sätta på brödet har jag inte haft på hela veckan, eftersom det tog slut i måndags, och det är meningslöst att köpa nytt nu. Därför stal jag rätt och slätt några smörknappar i skolans cafeteria när jag var där och åt, men så glömde jag dem i logopedins kyl. Så utan smör är jag likförbannat. Men det borde faktiskt gå ganska jämnt ut, har jag för mig. Det börjar vara ganska tomt i skåpen nu!

Meidän Maisa lähti:'(

För ett par veckor sedan for hon. Vår Maisa. Har inte kommit mig för att skriva, fast det var en ganska stor sak i ett Halliskollektivliv. Vi visste om det redan länge på förhand, för hon skulle inte vara här nästan alls i maj månad, och tyckte därför det var lika bra att flytta ut i april. På något sätt försökte vi ignorera det, både Caroline och jag. Jag inbillade mig nästan att hon inte skulle flytta. Alls.

Men for gjorde hon. Den sista kvällen var det bara hon och jag här. Vi delade upp grejorna som fanns i kökslådorna. Inte så lätt att minnas vems stekspade som var vems, och vem som egentligen var ägare till alla olika slags byttor och skålar. Men som tur är ingen av oss särskilt petig, och det mesta känner man nog igen. Det var bara så ledsamt att i verkligheten vara med när sak efter sak lades ner i pafflådorna, och bars ut i bilen.

Det var på något vis det tydliga slutet på ett kapitel. De två åren i Hallis. Jag, Caroline och Maisa. Jag kan inte nog säga hur fina flickor jag har bott med. Lyssnade idag på en som har bott med sina kompisar i två år, och kunde räkna upp otaliga saker som inte fungerar. Här har det varit precis tvärtom! Allt har klaffat, allt. Vi har haft roligt tillsammans, vi har trivts och tyckt om att vara här. Vilken erfarenhet, att samsas tre brudar på samma yta. Vilken vänskap vi har byggt upp!

När vi hade några kompisar här en kväll, och Maisa var på väg till Kuusjoki blev alla så förvånade över att jag och Caroline automatiskt steg upp och kramade om henne och frågade när hon kommer tillbaka. När man hade varit borta härifrån bara någon dag möttes man alltid i dörren av någon som var glad att man var tillbaka. Det lustiga är också att jag och Caroline uppträder som om vi inte sett varandra på evigheter när vi träffas i skolan eller någonstans utanför lägenheten:)

Det hade hunnit bli sent och mörkt, och Maisa skulle köra iväg med sina saker. När den sista lådan var utburen i bilen var det definitivt. Det kändes faktiskt jobbigt på riktigt! Tårarna rann, och vi stod länge och höll om varandra. Meidän Maisa.

En borta, alltså. Vilken tur att vi inte ska skiljas för evigt. Vilken tur att det finns telefon, e-mail och msn. För jag hoppas verkligen att vi kan hålla kontakten. Och nu menar jag inte "hålla kontakten" som man gör med sina gymnasiekompisar. Ni vet, sådana som man träffar i hundranitto promille på juldagen vid Calles och frågar "Var är du nu för tiden?", och ändå inte minns vad de svarar. Utan på riktigt. Jag vet till exempel att hon läser den här bloggen, för det sa hon igår. Vilken skillnad för henne att se att jag har ett riktigt språk också, inte bara min krångliga dialekt och låtsas-finska:)

Maisalle: No, ymmärsitkö..?:)

Stamkund

Jag har besökt biblioteket ohälsosamt mycket den senaste veckan. Orsaken är att jag inte fick tag på boken till fredagens tent, och därmed är tvungen att förlita mig på läsesalsexemplaret. Det finns alltid ett ex som ska vara på plats i bibban, som man bara får läsa där ända tills klockan halv tre - då får man ta den med sig på nattlån till klockan tio följande dag. Ett ganska bra system, egentligen. Det är sista-vägen-ut, när man inte hinner få de böcker man behöver.

Har sprungit och lånat dessa nattlån i tid och otid ivår. Pantat på dem till halv tre, och sedan sprungit till Karhukopio och kopsat de kapitel jag behöver och sedan lämnat tillbaka boken. Ganska tricky, men bra att ha de sidor man behöver tryggt hemma att läsa när man har tid. Dessutom får man strecka under och klottra i marginalerna också.

Men de dryga 450 sidor den här boken består av ville jag inte kopsa. Det tar länge, blir lite dyrt (fast inte så farligt, det är billigt vid K-kopio, om man dessutom förminskar texten och kopsar på båda sidor får man ju 4 boksidor på ett papper) och jag tyckte att jag skulle klara mig på att låna hem den några kvällar. Det har jag nu gjort. Lånat hem, läst, lämnat in på morgonen och lånat på nytt på eftermidagen. Många besök till bibban! Och nu har jag den för sista kvällen, det får vara nog med springandet dit nu...

Jag har sovit inatt! Som en gris:) Somnade nog innan tolv, vilket inte är likt mig, och sov till tjugo före nio! Underligt nog har jag varit tröttare idag än jag brukar vara dagar som föregåtts av ett par timmar sömn. Min kropp är nog inte van med att sova så djupt.

Annars brukar jag titta på detta på nätterna. Prada, Gucci, Armani - you name it. Jag har sett modevisningar från hela världen och alla möjliga designers. Brudar från kring 35 kilo och uppåt. De är så bräckliga att de knappt fastnade på bild, fast jag gjorde många försök att fota. Och visst ser de glada och muntra ut? Jo, på bilden syns också min tv, Holger. Han och jag har varit kompisar i flera år, och han har hängt med mig på alla möjliga flyttar och turer. Dessutom är han en gåva från Maikki, som jag delade en boxbostad med under min första höst i Vasa.

Nu återstår bara ett rött streck på min att-göra-lista. Bara en sak kvar. Sista tenten.

Another brick in the wall

Sådärja! 05.20 tittade jag på klockan sista gången och fortsatte böka runt i sömnlöshet. 06.45 vaknade jag till alarmet på telefonen, så jag måste i alla fall ha somnat till. Alltid lättare att börja en dag med att vakna, har jag kommit fram till. Cyklade iväg i ett tidigt Åbo för att ha sista mötet gällande terapin.

Har redan hunnit lämna in terapiutlåtandet, fått förslag på ändringar, ändrat och skickat tillbaka det genom cyberrymden på studs. Undan ska det gå! Klockan fem ska jag träffa handledaren för attse om det måste ändras ytterligare (vilket det antagligen måste, för aldrig är det ju bra) och sedan ska det printas ut på orginalpapper och förses med ÅA-stämpel. Sedan är det giltigt att skickas till sjukhuset.

Terapiredogörelsen som skrevs inatt är utprintad, genomläst och finslipad. Ska lämna in den samtidigt, klockan fem. Få se när jag ska hinna göra ändringarna på den, för enligt de andra flickorna lär den åka jojo en fyra-fem gånger mellan studerande och handledare innan den godkänns. Jag tänker ändra allt på stående fot och jojotta tillbaka den direkt om det är på det viset. Jag ska bli klar med detta innan sommarlovet!

Ska traska iväg till biblioteket och plugga stamning nu. Om man ändå ska vänta här till klockan fem gör man smart i att utnyttja tiden. Varje sida jag läser nu är en sida mindre att läsa ikväll. Logiskt sett.

Ingen sömn inatt heller. Bekant mönster?

Ja, inte vet jag, men sova kan jag ju inte. Jag börjar ha ont i ögonen, men trött - nä. Eller trött kanske, men inte sömnig. Inte ens det minsta, för jag har försökt sova hur länge som helst. När jag hade kommit över detta-börjar-bli-löjligt-stadiet steg jag som vanligt upp tillbaka. Tänkte att jag lika gärna kan göra någon nytta.

Så nu, mina damer och herrar, nu har jag skrivit klart min terapiredogörelse om Klinisk praktik 2! Komplett, med teoridel och allt. Imorgon ska jag läsa igenom den och se vad fan jag egentligen har fyllt de där sidorna med, för just nu har jag ingen aning. Det enda jag vet är att den är klar.

Klockan är just nu 04.16. Det är ett par timmar tills jag får gå och duscha och börja på med en ny (?) dag. Eller existera i en värld där andra människor också är vakna. Sedan väntar cykeltur till andra ändan av stan och viktiga grejer, och innan dess ska jag hinna via skolan som sagt. Jag ska lägga mig i sängen en stund i alla fall. Sova lär jag ju inte göra, men man kan ju i alla fall låtsas.

Min verklighet

Detta representerar kvällen ganska bra. Mitt nattlån med ilsken röd lapp, att-göra-listan och en stor flaska vatten. Som synes (eller syns det..?) på listan har det dragits röda streck i jämn fart nu de sista veckorna, och inte många återstår. Imorgon hoppas jag få dra två till. Ett blir det hur som helst, det andra hänger på lite envishet. Och mycket kaffe. På fredag ska i alla fall det sista dras. Puh.

Nu ska jag lägga mig i sängen. Boken följer med. Vråltidig väckning imorgon. Jag måste. God natt, måne (och vantarna på sin stång)!

För mycket

Nej, nej, nej... jag skulle ju inte börja med något sådant här. Inte nu! Jag har inte tid att ens tänka på det. Mitt i all tentstress - i och för sig bara en kvar nu - inlämningar, slutspurtsskrivande och så allt detta ihoppackande och hemfarande. Nu kan det bli ännu mera invecklat. Då måste jag in och prata på kontoret där, ringa hit, ordna dit. Och så måste jag ju ringa Maisa. Och detta med att lämna in nycklarna för sommaren. Och så - aaaaah!

Och så är allt bara på tankestadiet ännu. Egentligen. Det gör ont i hjärnan igen. Jag hinner inte tänka!

Det är detta med tajming. Man måste vara lite taktisk och hålla sig framme, för man kan vinna på det i slutändan. Tydligen. Men jag orkar inte vara taktisk. Jag orkar inte tänka, ju! Kan man handla utan att tänka? För det är det jag gör.

Och den här sommaren som skulle bli annorlunda. Jag skulle bara jobba och ha ledigt. Ingenting annat. Inte som förra sommaren som gick åt till att springa mellan simskola, praktik, jobb och så lite massör och läkare där jag på något vis kunde klämma in det. Det var hemskt. Jag kommer inte ihåg någonting från senaste sommar, helt ärligt. Inte av sommaren, var det en varm eller kall sommar? Vad gjorde jag?

Minns bara att jag var stressad, trött, ständigt i sista minuten mellan två saker och att jag hade förjävligt ont i ryggen. Mika fick hjälpa mig på med byxorna när det var som värst, för jag nådde inte ner:( Men hur tar man sjukledigt från praktiken? Och från simskolan? Och man kan inte ta sjukledigt från ett jobb när man "duger" till de två andra. Följaktligen jobbade jag med ett stödbälte för att orka stå de timmar som krävdes under en arbetsdag. Det var ju lyckat.

Det enda jag vill är att bli färdig för i vår och komma härifrån. Jag vill inte ens tänka på den här stan förrän i september.

Kände mig plötsligt så stressad, och panikskrev hela planeringen tills imorgon i ett kör. Inte vet jag om den precis led av det, jag brukar skriva de bästa grejerna under press och med en väldig fart. Måste hinna via skolan svintidigt imorgon och printa ut den och en annan sak innan jag cyklar iväg till terapin. Sedan skrev jag ett utlåtande till samma uppgift, i samma rasande fart.

Efter att jag klickat på "save" hoppade jag i skorna och for ut och sprang. Den här gången var det faktiskt nödvändigt. Det har hänt för mycket i mitt huvud på ett och samma dygn, börjandes med det sista tentpluggandet tidigt imorse innan det var dags att skriva. Tent, biblioteksspring, telefonsamtal, skrivande.

Som av en händelse hittade jag plötsligt en helt ny väg på min runda. Ska man tolka det som ett tecken? Förstår inte varför jag inte tagit den förr! En liten, slingrig grusväg med åkrar, väderkvarnar, ladugårdar och hagar på båda sidor. Jag var på något vis på uppe i varv att jag sprang i nästan full fart, innan jag lugnade ner mig lite. Efter att jag vikit in på den nya vägen sprang jag "på höögt" ditåt jag trodde att Hallis var - och se där, jag hamnade precis på en stig som ledde hem.

Hem, duscha och försöka fixa lite mat. Har inte varit ett dugg hungrig på flera dagar, men jag petade i mig lite makaroner och köttfärs i alla fall. Äta bör man. Väl. Sedan har jag suttit i sängen med stamningsboken och pluggat. Den är faktiskt bra, en av de klaraste och mest lättförståeliga böckerna hittills, nästan så man glömmer att den är på engelska. Men den är tjock, vilket också stressar mig - det blir bråttom om jag ska hinna!

Jag är alldeles för trött nu, jag märker det själv. Kan inte det här skolåret vara slut nu? Snälla. Jag har inte mycket mera att ge.

Bitter. Inåtvänd. Frustrerad.

Perkele.

Jag är bitter och inåtvänd! Misslyckad och frustrerad. Tenten imorse var rena helvetet. Den började med 14 flervalsuppgifter, vilket fick mig på bra humör när jag såg pappret på avstånd. Flervalsuppgifter brukar betyda lätt match - kryss, kryss, gissa ett par och lämna upp. Men den här gången var flervalsuppgifterna sådana att jag inte ens förstod frågan, än mindre alternativen. Det enda jag förstod av dem var att de var fåniga, petiga detaljer, i stil med hur många stämbandsvibrationer som förekommer under uttalandet av ett kort e-ljud: a) 400 b) 500 eller c) 600. Vem i helvete behöver veta sådant?!

Två essäfrågor dessutom, varav den ena bestod av två ord: "X:s teori". Och därefter ett kolon. Häh? Jag har precis tröskat igenom tre böcker fullspäckade med teorier som talar emot varandra och förväntas här rabbla upp en av dem, utan minsta ledtråd om vad teorin berör! Typ "X:s teori rörande inlärning av innehållsord". Men ingenting. Teorin kunde handla om allt från mattvätt till rabarberblad. Jag visste inte att huvudsaken med denna kurs var att lära sig vad en gubbe som forskade i början av 1900-talet hette.

Min vana trogen hittade jag på två fina essäsvar rakt ur fantasin och satsade på slumpen i fråga om flervalsuppgifterna. Ungefär jämnt fördelat mellan a, b och c. Kryss, kryss - lämna upp. Och detta har man satt hela helgen på! Omtent i sommar - till vilken man skulle ha anmält sig förra veckan. Jo, man ska anmäla sig till omtenten innan man skrivit första gången! Inte för att det gör någon skillnad - efter 23 maj går jag inte i skolan! Inte en bokstav läser jag, inte ett ord skriver jag. Och att jag skulle sätta mig på tåget till Hell on Earth, Åbo, en vacker dag i juni - den tanken får Åbo jävla Akademi nog ta och stoppa upp i arslet!

Underkänt i denna kurs innebär förvisso att man inte får gå Psychology of Language-kursen i höst, men skit samma. Jag kan ju sätta den kursen till min samling av Kurser-för-svåra-för-Maja, dit jag redan har satt Statistik 1 och 2 i år, och dit jag sätter Forskningsövning jag heller inte får gå i höst. Det är ju alltid skoj att börja kurser, även om jag nu inte verkar klara av att bli godkänd i några.

Eftersom jag nu är så hågad och inspirerad och på alla sätt positivt inställd till detta med mina studier gick jag med raska steg och solsken i blick till biblioteket och lånade 450 sidor stamning som jag ska läsa ikväll. 10.15 imorgon ska nattlånet vara tillbaka, så jag lär få lägga på en rem. Dessutom ska jag iväg på en annan grej jag inte får tala om - hysch-hysch och tystnadsplikt, ni vet - tidigt imorgon bitti också, och måste således skriva klart planeringen inför denna. Vilken tur att jag inte alls har mycket att göra på samma gång.

Klockan är 00.31

Denna gång är jag klarvaken helt frivilligt. Eller kanske inte riktigt av helt fri vilja, utan på grund av tentplugg. Det är nämligen först nu jag börjar förstå ens någonting av det jag läser. Nu, av alla tider på dygnet. Är det inte typiskt?

För den som är intresserad är detta en bild av den fonologiska loopen. Den dyker upp här och var i texten jag som bäst läser, och den handlar om kognitiv neuropsykologi. Krångligt, detta...

Det blir läsning så länge jag orkar och tidig väckning imorgon.

Sovmorgon blev det visst

Jag hade inte ställt in någon väckning imorse. Brukar göra det även om jag inte har någon tid att passa, för det är så otäckt att sova utan att veta när - och om - man vaknar. Tänk om jag vaknade i mitten på juli, till exempel! Imorse när ögonen behagade öppna sig spontant kastade jag genast en blick på klockan. Halv tolv. Hur är det möjligt?!

Inte för att det spelar någon roll. Jag steg hur som helst upp och började framställa någonting som man kan kalla morgonmål. Om man nu kan kalla det det när det intas den tiden. Vad tycks förresten om mina assietter? När vi tömde fammos och faffas hus lades allt som ingen ville ha på en släpvagn på gården, och ur den plockade jag upp de här. De är ju hur coola som helst! Dessutom har en och annan rulltårtsbit hivats upp på dem under årens lopp när man varit på födelsedagskalas till fammos. Fammos - och numera alltså mina - assietter är fiilis:)

Jag pluggade sittandes, liggandes, rullandes och i princip alla möjliga positioner igår. Gud så tråkigt. Och idag håller jag fortfarande på. Det är konstigt hur mycket tid man kan lägga på någonting som man egentligen inte fattar ett skit av. Och inte bryr sig om heller.

Kom fram till att jag har en ganska egendomlig metod att läsa. Sådant som är svårt hoppar jag över, varför skulle jag lägga tid på det när jag ändå inte får ut någonting av det. Sådant som är lätt hoppar jag också över, för inte börjar jag lägga tid på sådant som jag redan kan. Då är frågan: vad är det jag egentligen läser?

Detta är vad jag kallar en onödig tent. Jag kommer inte att känna mig särdeles mycket klokare när jag har läst igenom rubbet.

Jag återkom ganska snabbt...

Låt mig presentera er för en lustig farbror. Här är han. Jag brukar kalla honom för Tjalle. Tjalle är en skarp herre. Han dyker upp i texter om typ allt, för han verkar ha grubblat ut saker och ting och tror sig veta grejer. Nu snackar han om språkets utveckling hos människan som värsta experten. Ja, Charles Darwin heter han förresten så där officiellt.

Definitivt inget flyt med läsandet idag. Som kanske framgår. Jag har hittat på ungefär allt annat man rimligtvis kan syssla med förutom att läsa. Som att gå runt med en stor sax på vår bakgård. Jag traskade runt och såg så gullig och oskyldig ut som det bara var möjligt. När ingen såg dök jag blixsnabbt in i en buske och klippte loss några kvistar. Sorry, men jag råkar gilla de vita blommorna som det kryllar av! Och ingen har sagt att man inte skulle få ta av dem, så...

Jag har även tittat på allehanda dynga i tv, och kokat kaffe med riktiga filter. Men nu måste jag läsa vidare. Måste. Tills jag hittar på något annat.

Skriftlig kommunikation

Grannen här i trappan bredvid är inte glad. Det skulle inte jag heller vara om någon stulit min cykel. Och jag förstår att man nästan blir ännu mera förbannad när någon inte ens bryr sig om att ta hela cykeln för att man behöver den, utan nöjder sig med att fippla sönder den i små bitar. Så onödigt! Men lappen som satt på fönstret till cykelskjulet var lite humor:)

Jag har varit lat med mitt läsande. Skjuta upp, skjuta upp, skjuta upp. Igår läste jag ganska duktigt hela kvällen, men har inte alls kommit så långt som jag hade planerat, förbannat också! Nu är det lördag. Bara två hela pluggdagar kvar. Spänningen stiger - kommer hon att hinna?

Det är mulet idag. Det är synd. Eftersom jag lever i en bullrande verkstad för tillfället (jag lär ha tinnitus när detta upphör, så då får jag dras med sjåsandet livet ut...) hade det varit perfekt med en likadan värmebölja som förra helgen, så hade jag kunnat ligga utomhus. Läsa i solen, dessutom.

Var en sväng till S:et nu på eftermiddagen. Kylskåpet var som sagt tomt, och det finns en gräns för hur länge man vågar äta sådant som är utgånget för länge sedan. Det börjar dock bli svårt att handla nu, för jag vill ju bara köpa sådant som kommer att gå åt innan sommaren. Alltså inga 24-pack ägg eller halva kor. Samtidigt kan jag ju inte leva på luft tills jag åker härifrån. Det blev grynost och äpplen, lite maletkött och en skinksnutt och sådant. Får väl donera resterna åt grannarna om det blir något över. Men, hej... det är ju jag, så det lär knappast lämna någonting.

Nu har jag även köpt kaffefilter. Igår nödkokade jag kaffe med filtret från gången innan. Tömde ur och la i nytt kaffepulver. Det gick ganska bra, men när jag lyfte ur filtret sprack det i bottnen. Ingen tredje gång, alltså. Synd, för här kunde man spara pengar! Jag ska genast tipsa snåla pensionärer:P

Istället fick jag ta till ett annat trick som jag har sett folk göra, nämligen bygga eget filter av hushållspapper. Problemet var bara att vi inte hade något sådant, utan har en rulle muggpapper i köket istället. Följaktligen konstruerade jag ett filter av Serla skithuspapper. Det filtrerade kaffet intill perfektion, men det smakade - skithuspapper. Inte bara lite, utan det kändes som att ha en hel rulle i munnen. Usch.

Nåja, nog snarvlat, nu ska jag läsa! Återkommer antagligen när jag har ledsnat. Inom några minuter alltså.

Bara motgångar

Kan ni se vad som fattas här? Nej, det kan ni nog inte, för ni vet inte vad som ska finnas längst till höger, bredvid alla tepaketen. Nämligen kaffefilter. Sådana finns det inte där i detta nu, för de tog slut. Jag som inte hade tänkt gå till butiken idag. Det tänker jag nog inte heller.

He tå till.

Nytt besök

Två nya gubbar kom hit idag. Stövlade in i Maisas numera obebodda rum och stängde till min stora lättnad av den stora, brummande fläkten som ska torka de fuktskador som på något vis uppkommit där. De svor, bankade, skrapade och hackade en ganska lång stund. Släpade runt lite möbler och rev upp hela golvet, inklusive listen under dörren. Sedan bar de ut det de rivit loss och startade fläkten igen. Och gick.

Faa-an!

Och inte ett ord, annat än "päivää" när de kom in. Jag stod och tittade på när de var färdiga och på väg ut. Väntade mig att de skulle förklara vad de håller på med, hur länge de håller på, när de kommer nästa gång, eller någonting. Men de traskade helt sonika ut genom dörren. Jag bor här! Kan ni förklara vad ni håller på med i min lägenhet?

Nu är alltså torkningarbetet i full gång, medan jag ofrivilligt befinner mig på en byggarbetsplats. Rummet i vilken fläkten befinner sig har alltså numera ingen tröskel, varpå allt oväsen hörs mycket ljudligt i hela lägenheten. Och naturligtvis har de låst dörren efter sig. Jag har tre böcker att läsa till tenten på måndag, och måste lägga hela helgen på det om jag ska hinna, för jag håller på med nummer ett fortfarande. Och så har man detta dån att försöka ignorera. Perkele, TYS, perkele!

Läsaläsaläsa... och skriva lite

Fläkten som ska torka fuktskadorna i Maisas rum går för fullt. Sjåååååååååås, låter det. Och nu undrar jag: ska fanskapet gå hela helgen? Jag vill påpeka att jag försöker stenplugga för att få undan allt och sedan anse skolåret 2007-2008 vara avslutat. Måste jag göra detta med en brummande fläkt i bakgrunden?! Inte för att jag nu brukar sova på nätterna ens när det är tyst, men detta gör ju det inte lättare. Jag har redan tröttnat på detta monotona surr. Dagens känga riktas till TYS som inte har vett att sköta detta under sommarmånaderna, då inte folk sitter här och försöker läsa:-/

Har som omväxling legat i sängen under en filt och läst lite språkpsykologi ikväll. Det går ganska trögt, och jag har mycket kvar. Suck. Dessutom vet jag inte riktigt hur jag ska få ihop terapiredogörelsen, och jag ska göra den färdig innan jag åker härifrån, fast man har rätt att lämna in den sex veckor efter avslutad praktik. För i Öja kommer jag inte att ägna skolan en tanke, var så säker! Hellre jobbar jag tredubbla skift med skolan den sista tiden...

Det regnade ganska duktigt när jag kom hem från skolan idag. Jag slumrade faktiskt till en stund till ljudet av dropparna mot fönstret, men jag måste väl catcha lite sömn någon gång jag också. Lite senare bytte jag om och stack ut och sprang. Vid det laget hade det slutat regna och var inte sådär isande blåsigt och kallt som vi har haft det på sistone. Det var snarare riktigt toppenväder. Det doftade så gott i skogen! Jord, spån, fuktig mark och vått gräs. Friskt och syrerikt. Bara en liten länk, men en gemytlig sådan.

Detta ser ju bedrövligt ut...

Kaffe bör rimligtvis inte se ut som te. Ändå är detta vad jag åstadkom, när jag efter skoldagen kom hem och bryggde mig en kopp. Om det fanns text i bottnen av koppen skulle jag med lätthet kunna läsa den. Påminnelse till mig själv: Pannmalet kaffe blir blask när man kokar det i kaffebryggare, man ska hälla på ordentligt med det bruna pulvret om det ska bli till någonting! Typiskt att pakteten ska se så likadana ut i butiken, det är lätt hänt att man tar fel sort, när man ska ha helt vanligt, bryggmalet kaffe. Speciellt om man är en liten, närsynt flicka som brukar husera i rummet här intill;)

Idag gjorde jag någonting jag inte brukar, nämligen åt vegetarisk lunch i skolan. Dessutom var mjölkautomaten inte i bruk, så jag drack ett glas ekomjölk. Handlingar som dessa får mig att känna mig som en hippieaktig flummare. Typ en trädkramande pälsdjursaktivist. Men det var gott! Ris och någon slags grönsakssås med zuccini, morot, soja och allt möjligt. Dessutom lunchade nästan hela klassen tillsammans, vi fyllde upp nästan ett helt långbord igen. Det kan bli länge tills nästa gång om vi inte hinner göra något liknande innan skolan slutar.

Jag har sällskap här hemma idag. När jag kom hem möttes jag av fabo 1 och fabo 2 som bökade runt och rev upp en vägg. Hade jag varit humoristik hade jag förfärat utropat "eiiii... väärä seinä!". Men det var helt rätt vägg, och jag kände inte för att jävlas just idag. Gubbar i blå arbetsställ som tvingas köra runt i skåpbil och reparera stökiga studentbostäder kanske inte behöver ytterligare påfrestningar...

Vi har nämligen en vägg här som har givit upp, den "bubblar ut" och det forsar ut isolering ur den. Dessutom bor där en hel myrvärld som gillar att lägga ägg, verkar det som. Man kan dock undra varför de måste riva upp väggen just nu, och inte - säg - om en vecka, när ingen är här? Vissa frågor får man inga svar på.

Fabo 1 frågade vänligt när jag stod i köket och kokade mitt blask om väggarna i mitt rum var i skick, och jag försäkrade honom om att de var det. För inte vill jag ju ha honom här. Övervägde för en sekund att fråga om de vill ha kaffe, men det skulle bara betyda att de stannar längre. Det räcker med att våra kylskåpsreparatörer fick varsin kopp äkta Hallis-kaffe i höstas:)

Bloggen rapporterar

Mellanrapport straight from Arken! Har precis suttit av läsårets sista förläsning! Jo, suttit av, för maratonföreläsning 8-12 innebär att man inte riktigt är fokuserad. I alla fall inte jag. Dessutom hade jag inte ens noterat att det var den sista, annars hade jag väl tagit med mig en liten flaska champagne och konfetti.

Nånej. Ännu finns ingen orsak att fira. För nu återstår slutruschen, vilken innebär pluggande, tentande, skrivande, inlämnande, avslutande praktikdiskussioner och terapirapporter. Allt detta på en inte alls lång tid. Av någon anledning fick jag ett ryck igår och skrev nästan hela praktikrapporten, drygt fyra sidor. Tror jag måste banta ner den lite om jag ska få plats med allt utan att det blir för långt.

Sitter och väntar på min utgivning och feedback på LKG-arbetet. Har ingen aning om vad jag kommer att få höra. Kanske man ska förbereda sig på det värsta? Det brukar jag ju göra.

Tillbakablick och framåtskådande

Såg att flera bloggare hade tagit del av den här listan och berättat lite om sig själva. Hittade den nu senast på mias blogg, så nu är det min tur!

För fem år sedan: Då var det maj 2003 och jag skulle precis ta studenten, och levde nog i precis mellan det gamla och det nya. Det gamla innebar pojkvännen sedan 4 år, gymnasiet, flickrummet i Öja och skidskytteträningen. Det nya, tja... Vilken sommar det blev! Många tårar, många skratt, galna nätter, fest och lite onödigheter. Jag minns de varma sommarnätterna på Chess och Hugo, när vi stod utanför och svalkade oss. Midsommardagen i Kalajoki på stranden bland allt som nog inte var så lämpligt för några 19-åriga, naiva flickor. Jakobstad och galna sjömän och fåniga idéer. När jag ser tillbaka på det nu var det ett enda lyckorus, men kanske det inte var så? Sista sommaren innan jag flyttade hemifrån.

För tre år sedan: Maj 2005. Hade avslutat mitt andra år på peffan i Vasa, och egentligen sedan länge konstaterat att jag var helt fel kvinna på helt fel plats. Däremot trivdes jag bra i Tärjä, och kunde se fram emot en lång sommar med massor med fester, sol och "sjakki".

För ett år sedan: Satt jag på tåget hem från Åbo till Öja med tårarna rinnande nedför båda kinderna. Jag var så lättad och stolt för att jag klarat av hela det tunga, jävliga med ack så intressanta första året på min utbildning, logopedi. Samtidigt grät jag för att jag var stressad, trött och ledsen, och för att behöva lämna mina gulliga samboflickor och överlycklig för att få åka hem. Allt på samma gång. Sedan torkade jag tårarna och gick och köpte kaffe:)

För tre månader sedan: Var det februari, men ändå ingen riktig vinter. Det var slaskigt, vått och helt omöjligt före att cykla i. Och jag var mitt i pågående terapipraktik utöver den vanliga skolan. Vilket betydde summa: dryga 10 kilometers cykellänk varje gång. På en värdelös cykel. Pust!

Igår: Grubblade jag alldeles på tok för mycket. Inte bra. Måste sluta slösa dagar på sådant.

Imorgon: Ska jag vara i skolan klockan åtta, pigg och kry. Sedan blir det utgivning av mitt LKG-arbete, jag har bokat tid för personlig feedback. Jaiks!

Om ett år: Är jag lugn och harmonisk och kanske vad man kan kalla lycklig. Dessutom har jag precis lämnat in min kandidatavhandling och ser fram emot en lång, skön sommar.

Önskar

Surfade runt på www.barnensbokklubb.se, och nu hittade jag någonting jag blev helt förälskad i direkt! Ett tips till allmänheten: den här önskar jag mig! Så träffande, så mitt i prick - så fin! Måste vara något av det mest bedårande jag någonsin sett.

Dag för dag med Maja, en dag i taget:)

Titta mamma!

-Vad är det för mat? frågade Caroline när vi träffades och tyckte det var lämpligt att luncha.

-Det är någon slags ballabääs, svarade jag.

-Bouillabaisse, svarade Caroline förskräckt. Det heter bouillabaisse! Med aioli, dessutom.

För Caroline är det som att svära i kyrkan när man uttalar franska uttryck fel. Hoppsan då. Men ja e ju från landi ja, va sku ja veta... I min verklighet existerar inte någon boulla-bailla - jag kallar det fiskgryta. Eller mömmö med fisk. Och aioli heter något i stil med vitlöksmajonnäs på ren svenska. Förresten åt jag inte ens fiskalternativet, jag satsade på någon hönsvariant. Vad den hette på matsedeln har jag ingen aning om. Säkert något svårt.

Och jo, enligt mitt löfte till min mor igår har jag nu ätit en glass. Bildbevis!

Fördriver tid och saknar

Skulle egentligen ta en vilodag igår, men lite efter nio på kvällen började det kännas som om en löptur ändå vore en bra idé. Vilket ledde till att jag joggade iväg i vårkvällen, med vitsippor som slutit sig för natten på båda sidor om mig. Massor med liljekonvaljer i skogen, och trots att det var - och är - kyligt i luften var det en fin kväll.

Kort natt. Jag låg länge och tittade i taket (eller rättare sagt på tv) innan jag slutligen somnade. Ögonen nästan igenmurade när jag vaknade, kändes det som, men eftersom det börjar vara glest med föreläsningar för det här året kändes det nästan intressant att dra sig upp och till skolan. Tenter och inlämningsgrejer är det inte lika glest med dock.

Så här sitter jag nu i en datasal och har precis med lite assistans lämnat in nästa års studieplan för granskning. Det ska göras varje vår, man tidsbestämmer vilka kurser man ska gå nästa läsår och för in dem i MinPlan på nätet, varpå folk som vet mer än jag kontrollerar att man sköter sin uppgift som studerande. någotsånär i alla fall.

Har nu sådär lagom med död tid att fördriva innan det är dags för nästa punkt, handledning, lunch och föreläsning. Lagom betyder just så mycket att jag inte riktigt har lust att cykla hem emellan, men samtidigt tillräckligt för att man ska bli uttråkad. Hungrig är jag dessutom, men inte kan jag äta lunch innan klockan ens är tio.

Det är stunder som dessa jag saknar Emma så förbannat! Det där att ringa och fråga var hon är, och inom några minuter träffas och dricka kaffe. Dricka kaffe, prata, skratta och bara låta tiden gå. Precis som back in the days i Vasa:( Här finns ingen jag kan ringa bara sådär och trakassera och dagdriva tillsammans med. Tråkigt.

En annan dag

Vaknade till ljudet av Carolines maratondusch, tassade upp, öppnade balkongdörren och klev ut i solen. För att snabbt som attan kliva in tillbaka och stänga dörren. För det är lika buskallt idag som det var igår. Brr!

Efter morgonmålet (och efter att nyss nämnda sambo hade skvalat klart och förbrukat ungefär den vattenmängd en större by i Nepal behöver under ett år - det är rätta takter, ekologiskt tänkande is for pussies) satt vi i köket och drack kaffe. Länge, länge, länge. Det är som om vi försöker ta ut allt av dessa sista veckor före sommaren. Nästan så vi sitter hand i hand:)

Carolines garderobsrensning medförde även en present till mig. En present som sambon tydligen fått på posten och tydligen tyckte jag behövde. Vem behöver väl tv-shop, när man får tränings-DVD:er av sin sambo? Undrar om det är en sådan där two minutes a day, once every three weeks och så förlorar man eight inches around my waist och får en mage man kan klyva ved mot. Jag ska genast utföra mina två minuter, och förbereda mig på nästa pass till midsommar!

Fick ett samtal igår på eftermiddagen, som hade kunnat ändra ganska mycket på saker och ting. Men eftersom samtalet kom nu kan jag inte göra någonting längre. Synd. Men kanske lika bra? Det vet man inte förrän man har prövat, sa flickan.

Idag ska jag i alla fall tvätta. Till att börja med håret och resten av den här varelsen, men sedan mina kläder. Får mig att längta till kläder som torkat ute på klädstrecket i Öja och doftar sommar. Dock brukar jag ha en tendens att glömma att jag hängt ut dem, så de får genomlida några regnskurar och stormar innan jag kommer ihåg att ta in dem. Men jag har faktiskt blivit bättre på det! Här doftar kläderna mest torkrum och tvättmedel. Men i alla fall rent.

Få se vad man ska göra idag då. Förutom ingenting, alltså.

Sysslolös. Meningslös.

Ikväll var jag tvungen att ha vantar på mig när jag var ute och sprang. Eller kinthat, som det heter i Kaustby. Hur som helst var det kallt. Kallt och blåsigt, liksom motvind från alla håll. Ingen långlänk, men lite ut och ta frisk luft i alla fall, för att nu ha något slags tidsfördriv. Här finns nämligen ingenting att göra.

Tänk så det kan ändras. För någon ynka vecka sedan höll jag på att gå i bitar av allt som måste hinnas med - nu går jag sysslolös. Skola på onsdag och torsdag denna vecka, nästa vecka är det tent på måndag och fredag. I övrigt tomt, tomt, tomt i kalendern. Det enda jag har haft att göra här under tre veckors tid är att läsa till tenter, skriva en praktikredogörelse och - vänta. Vänta, vänta, vänta.

Jag kan inte förstå varför allt detta måste dras ut över flera veckor! Perkele, jag hade gärna fortsatt att turbostressa några dagar till före Wappen och sedan avslutat detta skolår. Men nej, det ska segas, väntas, sölas. En föreläsning, några dagar ledigt, en förläsning, ledigt igen. Helg, ledigt, en tent, ledigt, en infoföreläsning, ledigt. Så där ska det pågå i veckor. Bara för att man ska tvingas vara här och skrumpna.

Ja, jag är här för att gå i skolan, jag ska vara beredd att vara här tills skolåret är slut, men detta börjar likna djävulskap. Jag vill få undan skiten och åka härifrån! Orkar inte börja räkna hur många dagar det är, för då deppar jag ihop. Jag vet i alla fall att det är många, och att de flesta av dem är lediga rulla-på-tummarna-dagar. Och nej, jag behöver inte två veckor på mig att läsa till varje förbannad tent!

Någonting som dock är bra är en sambo som genomför garderobsrensning för tillfället. Jag fick lite grejer som hon inte behövde längre, och valde ut det jag ville behålla. Schysst:) Sådant har sysslats med ikväll. Diskat, druckit kvällskaffi, plockat och donat. I princip allt utom att titta på ishockey. Ishockey för mig är fullständigt ointressant, och det var väl igår någon nämnde att det är VM på gång, annars hade jag inte ens vetat om det. Måste erkänna att det inte rör mig det minsta i ryggen. Jag är ungefär lika intresserad av ishockeymatcher på tv - det må då vara VM, Öjamästerskapen eller NHL - som jag är av snookern som sänds på Eurosport fem kvart i timmen. Alltså inte.

Det kryper i kroppen. Jag vet redan nu en som kommer att vaka inatt. Suck.

Jag ser bra ut!

...och nu syftar jag inte bara på köksfönstren som blev tvättade igår, utan även på mitt hår. Kommer just från frissan där luggen trimmades lite, varpå jag omedelbart fick bättre sikt framåt. Jag ser alltså bra ut genom trasslet som finns i och omkring mitt ansikte. Ett avsevärt vidgat synfält *tittar omkring mig*.

Och vad är nu detta? Igår låg vi och pustade och stönade förnöjt "åååååå" och "aaaaa" när någon enstaka vindpust försiktigt rasslade fram genom gräset och svalkade lite. Idag var det knappt så man tålde cykla med bara händer till stan fram och tillbaka, och vinden piiinade i på alla lite öppnare ytor. Hur konstigt är inte det?

Det som är lustigt i den här stan är att folk på allvar visar riktningstecken med händerna när de cyklar! Jo, det är sant! Innan någon ska svänga av en cykelväg eller cykla genom en korsning slänger man ut höger eller vänster arm och pekar i den riktning man tänker svänga. Jag fnissade högt för mig själv den första tiden jag bodde här, för det ser precis ut som i gamla svartvita komedier där folk vinglar omkring på cykel med armen spikrakt ut. Men folk gör det faktiskt här, och inte bara pensionärer på mommocykel, utan unga flickor och pojkar, studerande, skolelever. Ut med armen bara!

Och ja, jag måste erkänna att jag har gjort det själv. Men bara om det är en livligt trafikerad väg och det kommer folk både bakifrån och framifrån, och jag riskerar att köra ihop med någon. Då släpper jag styret och pekar ytterst diskret, nästan som om jag bara av en händelse råkar hålla ut ena armen lite.

Men att sänka mig till att någonsin ta på mig en cykelhjälm - det kommer jag aldrig, aldrig att göra! Det är så genomtöntigt, fånigt och onödigt att jag inte kan förstå att de fortfarande säljer fanskapen. Cykelhjälm använder tävlingscyklister, och de som är lite insatta vet vilka hastigheter sådana kommer upp i, och att det därmed är befogat. Att fincykla inne i en stad är inget som helst underlag för att trä en salladsskål på huvudet. Blir du trots allt överkörd lär inte en styroxpotta göra vare sig till eller från. Då kan man lika bra iklä sig fullständig rustning när man stiger utanför dörren, ifall någon skulle knuffas...

Inte var det nu så farligt

Lade just på luren efter ett samtal som jag har gruvat mig för. Vet inte ens varför, jag har en tendens att blåsa upp saker och ting, helt vardagliga saker får mig plötsligt alldeles livrädd. Små detaljer får mig att tänka ska jag?/ska jag inte?/ska jag?/ska jag inte?/ska jag? tills hjärnan nästan spränger. När jag sedan bestämmer mig visar det sig att det varken gör till eller från.

Ingenting jag gör verkar göra till eller från, för den delen. Jag lever på paus. Off. Ljummet.

Har haft en lång och varm dag ute på gräsmattan - och jag måste motvilligt erkänna att en svag, röd nyans var på vippen att framträda, och jag som aldrig bränner mig! Att bränna sig är sådant jag helt enkelt inte sysslar med, eftersom det är så oändligt töntigt! Att bränna sig i solen (eller använda något så überfånigt som solskyddsfaktor) är lika töntigt som att ha huvudvärk, läsa fantasyböcker eller vara förkyld. Jag sysslar inte med sådant, perkele!

Tvättade köksfönstren och i samma veva balkongdörren som hör ihop med dem nu mot kvällen, och jävlar vad jag började "se bra ut"! Som de såg ut tidigare var det knappt att man såg grannhuset - nu kan man i princip se att damen mittemot har slarvat med ögonbrynsplockningen på sistone. En ny värld har öppnat sig!

Var ute och sprang längs Aura å ikväll också, och det fläktade ganska skönt, även om värmen fortfarande var envis. Det som är intressant med en löptur är bland annat alla människor man kan spana in. Såg ett antal olika typer på kvällens runda, och kunde konstatera att det finns många olika slags folk. Bland annat:

- Tonårsflickorna som var ute och sprang på två. Sådana som såg ut att vara i studentexamensåldern. Ute och joggade och pratade, det såg ganska trevligt ut.

- Prydliga paret med barnvagn. Båda två propert klädda i grå/beiga kläder, han höll i vagnen och de talade lågmält.

- Tre trasiga typer i medelåldern som låg i det höga gräset med tomma och nästan tomma brännvinsflaskor mellan sig.

- Fotbollsspelaren ute på löptur. Kändes igen på fotbollsshortsen och det där speciella trippandet med tårna inåt och händerna framför kroppen istället för i löpriktningen som riktiga banlöpare har.

- En sliten typ som satt på tågspåret på järnvägsbron. Jag undrar om han hade tänkt stiga undan när tåget kom, eller om det just var tåget han väntade på? I vilket fall som helst åt han en kall länkkorv.

- Lite spridda Beach 2008-stressare. De har glesnat betydligt jämfört med då första solstrålarna började komma. Kanske de har insett att det är för sent nu, och lovar sig själva att vara ute i bättre tid till Beach 2009. Jag önskar dem lycka till!

Grönt

Lika varmt idag. Vi har legat och åbäkat oss på gräset hela dagen igen. Knappt så jag har orkat koncentrera mig på att slöläsa i grönskan, och då är boken jag håller på mig verkligen ingen genilitteratur.

Tänk att få vara i Öja nu! Det är dagar som dessa man ska tillbringa där, inte på Kanylkullen, som Caroline så fyndigt kallar vår bakgård. Fast det är ganska fint där ändå. Imorgon är det vardag, och då antar jag att de klipper bort våra fina maskrosor. Synd, för jag tycker att de är fina. Då blir alla filtar gröna också...

Känns som om tiden sniglar sig fram här. Jag skulle vilja trycka på fast forward-knappen fram till den sista tenten och sedan hoppa på tåget. Än återstår många långa dagar. Stor suck. Försöker att inte tänka på det, för det får tiden att snigla om möjligt ännu mera.

Koncentrationsstörningar

Som jag gissade orkade jag inte titta på Utvandrarna speciellt länge. Den rullar på bakom min rygg, men jag har inte tålamod att följa med. Konstigt, när jag gick i högstadiet kunde jag sitta i lugn och ro (vid en hård pulpet dessutom) och titta en hel dubbellektion i sträck. Borde det inte vara tvärtom, så man får bättre tålamod när man blir äldre? Jag har märkt att jag har svårt att läsa nuförtiden också. Om jag till exempel sitter med en tidning måste jag tvinga mig själv att läsa: En. Rad. I. Gången. Plötsligt hoppar jag till en annan artikel och läser någonstans i mitten, tillbaka tillden första, vidare till en annan, en halv insändare, en bildtext, dagens namn, två rader ur ledaren. Nervöst flackande fram och tillbaka.

Jamen just det, ja...

Puh! Måste springa ut och hämta filtarna som hängde över räcket, hade helt glömt bort dem. Det hade blivit ruskigt mörkt, men var fortfarande hur varmt som helst i luften. Gräset var hursomhelst mörkt att tassa runt i, men jag och Caroline gick barfota där idag, så jag hade koll på var de flesta kanylerna låg. Tss...

Solat idag

Varm dag idag. Har legat ute i solen iklädd bikini i princip hela dagen, på en filt med kuddar och böcker. Druckit kaffe med Caroline, bläddrat lite, vänt på oss. Gräsplätten ser nu ut som om det var en parningsgrop för älgar, men det är alltså bara vi som har rullat och plattat till gräset.

För att inte skaffa mig värmeslag var jag i alla fall traskande till tvättstugan en sväng, övrigt har här inte blivit så mycket gjort. Som sig bör, när man nu har en ledig dag. Stod halvklädd och kockade ihop dagens lunch - mexikansk omelett, snabbversion. Alltså bara ett hopblandande av det som nu råkade finnas i skåpen. I detta fall ägg, köttfärs, kryddor och så en klick hot salsa på. Kokt broccoli och gul morot till, mmm... Perfekt paus-i-solandet-mat.

-------------

Tillägg 21.17

Det kommer Utvandrarna på tv ikväll! Inte för att jag brukar ha ro att titta på tv längre än några minuter, och därmed är en värdelös filmtittare, men jag tänkte göra ett försök. Kommer ihåg att vi tittade på just den filmen i högstadiet på hissan. Gillade vår lärare, Leif Smedjebacka, han har lärt mig mycket av det jag kan om historia. Och som resultat av att jag och min kusin/bästis pluggade till ett prov tillsammans kan jag även rabbla upp samtliga Finlands presidenter genom tiderna. Tack, Mili:)

Törstiga typer, hippies och Pendolino

Tung länk idag. Det var varmt och t-skjorteföre, men ganska tuff motvind i början. Trött i benen, trött i huvudet och hade ingen särskild lust att springa egentligen. "Man får säga nej" påpekade Caroline när jag stönande snörde på mig skorna. Men jag visste att jag behövde den där länken. Alltså iväg.

Det låg lite mer eller mindre törstiga typer i slänterna ner mot ån här och var. Förvisso en ganska gemytlig plats att sova ruset av sig, kan jag tänka mig. Lär dock bli en lång midsommar för en del av dem, speciellt de som har tjuvstartat redan och tänker hålla på tills snön faller. Nära en bro satt ett helt gäng i äkta hippieanda och lirade gitarr och sjöng.

Jo, och nu vet jag vad som händer när man befinner sig mitt på järnvägsbron och tåget kommer. Ingenting! Man ryms så bra båda två, och inte flyger man iväg heller, inte ens fast det var en Pendolino som kom dånande i rasande fart.

Kvällskaffi med Caroline framför Olet mitä syöt, och nu har jag väl inte särskilt mycket mera att åstadkomma idag. När jag nu skulle ha det vet jag inte.

Sommarvärme

Fick dra ännu ett rött streck på min lista idag. Tentade nämligen hörselskador imorse, och vad jag vet gick det väl vägen. Ingen vits att ropa hej ännu, trots allt. Länge sedan jag har skrivit så mycket i en tent, det brukar inte krävas så långa svar vanligtvis. Dessutom har jag en grymt oekonomisk stil att skriva, håller så hårt i pennan att fingrarna domnar, ajaj! Men skrivet fick jag, och sedan en snabbrunda på ett par ärenden in till stan medan jag väntade på att det skulle bli någotsånär lunchtid (nej, jag äter inte halv elva på förmiddagen...).

Direkt efter att jag fått lite mat i mig trampade jag hem, och min telepatiska kontakt med Caroline fungerade förträffligt, för kaffet stod precis och droppade när jag kom innanför dörren. Bredde ut lite filtar och lade oss i gräset utanför köksfönstret med lite tidningar och böcker samtidigt som vi smuttade. Koppen är en present från mitt förra jobb, på Folkhälsan - en med majblommemotiv. Riktigt, riktigt varmt var det, och liknande har de lovat till helgen. Orkade ligga en stund och bläddra innan jag sökte mig in för att få lite skugga.

Nu är det väl helg.

Jag finns inte längre

Gjorde nyss någonting jag tänkt göra länge - nämligen försvann från Facebook. Deaktiverade mitt konto, sa upp mig, raderade min existens, kalla det vad man vill. Facebook är och förblir borta i min värld, och inte ser jag någon förlust i det, för jag förstod aldrig poängen med systemet.

Registrerade mig ungefär ett halvår efter den värsta boomen, och det skedde lite motvilligt. Jag har alltid varit lite emot allting som alla andra är för, och brukar således av ren barnslig trots försöka undvika det som råkar vara i ropet. När jag så äntligen registrerade mig var jag beredd på det där som alla talat om, det magnifika med Facebook, alla möjliheter, alla man hittar och hur pass beroendeframkallande och oumbärligt det blir när man väl är där.

Eh..?

Effekten uteblev. De flesta jag "hittade" har jag större utbyte av att tala med i verkligheten, och en del som hittar mig har jag överhuvudtaget ingen lust att bli addad av. Att poka folk eller att skriva på deras superwalls... vad är poängen? Svara på dumma frågor, ge betyg åt folk, bedöma olika fåniga saker - jag ser ingen point! De som påstår att Facebook tar för mycket tid - vad är det de gör för att fördriva tiden? Jag sitter två minuter och sedan "aha", och så loggar jag ut. Jag får mera tid att gå på Alma-databasen som vi använder för att söka efter tentböcker i biblioteket...

Så nu tog jag bort mitt konto, jag finns inte mera på Facebook, och jag kommer nog inte att ha någon värre abstinens. På x3m finns jag kvar, men skrivelserna kommer främst att äga rum här, har jag på känn. Detta fyller en helt annan funktion, och jag finns här främst för min egen skull, för att få ner lite tankar i skrift. Om någon läser är det fritt fram, men jag kräver inte att någon pokar mig eller kastar en kyckling eller inbjuder mig till att spela Texas Hold'em. Jävla Facebook.

Blomtjuven

Idag har jag gjort någonting man inte får göra. Tror jag. I alla fall har jag tagit mig friheten att traska ut på vår gård och knipsa av några kvistar från buskarna. De vita blommorna var ganska snygga, och jag kände för att ta in lite av dem. Om det stör någon, så stäm mig för all del.

Har blivit en riktig snabbläserska, på min ära. Konstaterade med en suck igår (jag konstaterar förvisso det mesta med en suck...) att jag nog börjat plugga för sent inför fredagens tent, att jag inte kommer att hinna ens halvvägs igenom materialet. Med tanke på att det var mångamånga sidor och dessutom på engelska. Till på köpet läser jag så långsamt. I alla fall på alla språk som inte är svenska. Beskåda mig till exempel när jag sitter och kämpar med en Seiska eller Ilta-sanomat. För det första håller jag texten en halv millimeter från ansiktet (inbillar mig väl att jag ska förstå bättre då) och sedan segar jag mig igenom mening efter mening. Samma sak med engelsk text. Tar fyra evigheter och ändå går allt som oftast hela poängen mig förbi.

Men till min förvåning har jag bara ett kapitel kvar! Klockan är halv tio på kvällen = inte ens panikläsningstid dagen före en tent. Och jag har inte precis vrålpluggat, även om jag suttit och bläddrat i boken i stort sett hela dagen. Kanske för att jag jämför med mitt hysteriska psykiatripluggande för någon vecka sedan. Då var det tvångsläsning på en hög nivå... Så den här boken lär jag till och med hinna igenom.

Så fort jag kommit igenom skiten - inte skiten egentligen, det är en bra bok - ska jag dra något gammalt över mig (bokstavligen, mitt täcke börjar vara ganska sunkigt) och äntligen få ett slut på ännu en bedrövlig dag. Tur att jag har tentböcker att fylla hjärnan med, annars hade jag om möjligt grubblat ännu mera. Det vore väl onödigt.

Jag vill bara försvinna. Orkar inte gruva mig, vara orolig och ha leidon. Det kan väl ändå inte vara meningen:(

Inga föreläsningar idag

Inga föreläsningar idag. Däremot andra -läsningar. Som till morgondagens tent, till exempel. Förmiddagspasset sköts upp lite, dels på grund av att jag snoozade lite för länge, dels på grund av att det var trevligare att sitta på fömeddaskaffi med Caroline i köket. När muggarna var tomma tog vi våra stolar och satte oss på utsidan istället. Jag med min tentbok och hon med lite roligare läsning. Solen lyste och det doftade gräs och grönt.

Har precis svalt sista tuggan av dagens lunch, och en riktigt lyckad sådan, med lite GI-tanke bakom. En egenhändigt ihopjoxad köttfärsbiff med lök och chili, det gula (som ser grådaskigt ut på bild) är äggröra på ett ägg, och till det sallad och kokt broccoli, morot och blomkål.

Caroline blev inspirerad och står som bäst vid grytorna. Bara hon är klar blir det mera kaffe. Ettmeddaskaffi. Bara jag kommer vidare med pluggandet någon gång. Och så ska jag lyfta skrot ikväll. Om jag nu inte försover mig igen.

I övrigt - inte bra. Märkte att mina händer bara darrar, och det beror inte på kaffeöverskott, inte på sömnbrist, och inte är jag särskilt bakfull heller. Tittade i spegeln i morse, och jag såg en gammal, uppgiven kvinna. Utlevad.

Inte bra.

Grubblar

Igårkväll somnade jag ganska tidigt, men vaknade igen - och efter det var det omöjligt att somna. Jävlar, jag trodde redan att det skulle lyckas att somna som vanligt folk. Men jag är inte vanligt folk, dessvärre. Blev tvungen att stirra på tv lite istället, och som vanligt ligga och grubbla och dryfta usligheter.

Imorse vaknade jag i samma stund som föreläsningen började. Perkele. Jag brukar inte försova mig, kan inte ens komma ihåg när det skulle ha skett sist. Knappast en enda gång tidigare i den här skolan. Att jag ständigt kommer rusande i sista minuten beror på att jag sölar med allt möjligt och hittar på en massa att påta med på morgnarna, inte på att jag försover mig.

Försovningen grämde mig dessutom extra mycket, för vi har en så intressant kurs på g, den började igår och slutade idag. Eller kurs och kurs, det är ett par föreläsningar om stamning som ingår i kursen Rubbningar i talrytmen som jag går som bäst. Gästföreläsare från Sverige igen, de är så lätta att lyssna på och har helt andra metoder än i det här landet. Mycket exempel, filmer och konkret material och trevliga, moderna föreläsare. Jag cyklade till skolan och smög in i salen ganska precis 45 minuter för sent, bättre än ingenting.

Efter skolan har jag stått i K-kopio igen och kopsat tentmaterial, det som jag inte har fått tag på trots att jag försökt få böckerna från Österbotten. Nu har jag det i alla fall, men jag börjar ha leidon av att stå och trampa vid kopieringsmaskiner.

Kom hem, kastade mig på sängen och somnade. Sedan lyckades jag med konststycket att försova mig andra gången på samma dag. Vaknade nämligen kvart före sju - samma tid som BodyPump-passet börjar. Övervägde att dra täcket över huvudet och fullständigt försvinna för den här dagen, men jag hoppade - hoppade är att ta i, jag hasade snarare - istället i löpskorna och for ut och sprang längs ån. Ganska hård motvind bitvis, och det kändes varken bättre eller sämre när jag kom tillbaka. Same shit, different day.

Jag tycker verkligen inte om någonting. Tentboken stirrar uppfordrande på mig, jag borde läsa men har nada inspiration. Och det är för fan det minsta jävla problemet jag har. Är så trött på allt, så leid allt, så uppgiven. Slås gång på gång av att jag bara är 24 år. Jo, bara 24. Jag tycker att det är ynkligt lite - får mig bara att bedrövat konstatera att det är så mycket kvar. Många år, om man har otur.

Grät igen när jag kom hem från skolan. Bara för att. Jag är så grymt besviken på livet. Det finns verkligen ingenting som jag glädjer mig över, ser fram emot eller intresserar mig för. Jo, det är sommarlov snart - men vad hjälper det mig? Jag får åka upp till Öja, men än sen? En annan plats att sitta och grubbla på. Jag tror verkligen inte att någonting kommer att bli lättare, roligare eller mera meningsfullt. Jag kanske hoppas, men jag tror inte. Och jag vet inte vad eller vem som skulle kunna hjälpa heller. Undra på att man inte sover på nätterna.

Som en mindre laestadianfamilj

Tillbaka i Åbo. Det blåste buskallt i stan på väg från tåget hem till Hallis, fick till och med dra på mig vantarna. Är det inte fel att det blir kallare när man åker söderut? Det tycker i alla fall jag! Fast under de få dagarna jag varit härifrån har det blivit avsevärt mycket grönare. Allting stod i blom och gräset på bakgården är långt som på en äng! Eller som på familjen Kronqvists gräsmatta...

Man blir dödstrött av att resa. Jag rörde mig som en sengångare hela dagen och kände mig allmänt slut och sunkig. Arken-mannen - som professor S envisas med att kalla köksmästaren på skolans café eftersom hon aldrg minns vad han heter - hade sin vana trogen svept ihop en höjdarlunch, kanske för att trösta en trött och ledsen Maja som mot sin vilja var tillbaka. Precis när jag svalde sista tuggan dök resten av flickorna upp, och vi fyllde upp ett helt långbord till sista plats. Det var ett kaffesällskap som hette duga.

Efter avslutad skoldag var det dags för det man alltid ställs inför efter att ha varit borta - bunkra mat! Tog en sväng via S:et (som jag och Caroline kallar vårt kära S-market Halinen) och plockade på mig det som behövs för att fylla ett tomt kylskåp.

Det här är vad jag plockade på mig. Jag är säker på att kassapersonalen på det stället tror att jag har minst åtta hungriga ungar hemma, för jag stapplar alltid ut med proppfulla kassar, fast jag aldrig handlar någonting onödigt. Och så är det en stackars studerande flicka som ska ha allt, tro det eller ej.

Onödigheter

Har roat mig med att sätta in sådana här listor lite för ofta i min förra blogg. Lite enformigt, och ofta ganska onödigt - men det avslöjar en hel del om en, måste jag säga!

VAD ÄR KLOCKAN: 22.40.
NAMN: Maja.
SMEKNAMN: Eivor, Fritz-Olav, Elmeri... you name it. Dessutom Nyström med kärleksfullt tonfall från vissa utvalda:)
ANTAL LJUS SOM FANNS PÅ DIN SENASTE FÖDELSEDAGSTÅRTA: Det fanns främst typ vidruvor och persika, men borde ha funnits 24 ljus också... de fick inte plats:-/
LÄNGD: Knappa 1,70 över havet på en bra dag.
ÖGONFÄRG: Bruna.
HÅRFÄRG: Lite bland-blond har jag för mig.
PIERCING: Ett hål i höger öra, ett i vänster. Vore det helt riskfritt och godkänt med tanke på mitt blivande yrke skulle jag skaffa mig en stav i tungan, det har alltid fascinerat mig.
TATUERING: Har inte, kommer aldrig att skaffa.
FÖDELSEPLATS: MÖCS, har jag för mig.
HÖJDRÄDD: Nej, men rädd för att komma ner fort:)
KÖR FÖR FORT: Kör ganska lite, skulle jag säga. Men just 80 är lite tricky att orka hålla. Min fattigdom stoppar mig dock från att låta gasfoten bli alltför tung.
VARIT MED OM EN BILOLYCKA: Jag har mosat en bil, ja. Inte bra.
TVÅ ELLER FYRA DÖRRAR PÅ EN BIL: 5 har jag för mig att de brukar ha.
HÅRT ELLER MJUKT BRÖD: Tja, både och. Bara det är mycket korn och frön och grejer.
SPRITE ELLER 7UP: Limsa - yäk!
FÄRG PÅ STRUMPORNA: Alltid svarta utan skaft.
LÅT JUST NU: Gillar inte musik.
VARFÖR: För att det irriterar mig - tyst ska det vara.
FILM: Gillar inte filmer heller. Men konstiga finska filmer som är så tragiska att de är roliga kan jag titta på om de inte blir för svåra.
FAVORITREPLIK FRÅN EN FILM. Um. Kommer inte på någon bra nu.
FAVORITDAG: Olika. En som inte är allt för tung i alla fall.
MATRÄTT: Det mesta som är grönt och hälsosamt, faktiskt. Gärna lite stark också, typ mexikanskt.
FISK: Lax! Men jag gillar all slags fisk.
NUMMER: 4.
BLOMMA: Tulipaner är ganska coola. De knarrar så trevligt också.
RESTAURANG: Café Arken i skolan - alltid en hit!
TV-PROGRAM: Verklighetsbaserade grejer, som Olet mitä syöt, Klass 9A (sänds i svensk tv, så jag tittar på webben) och sådant.
SPORT JAG TITTAR PÅ: Friidrott, skidskytte... lite sådant. Fast jag tittar inte så mycket på sport på tv.
VARFÖR: Jag blir så lätt uttråkad.
GLASS: Sällan. Men någon pinne kan jag ta ibland, gärna Kingis Rouhe.
HUSDJUR: Har inga, om man inte räknar med små lurviga tussar under sängen då och då.
STÖRSTA ÖGONBLICK: Har nog inte inträffat ännu. Eller vänta, säkert när jag blev född - vilken chock det måste ha varit.
DISNEY-FIGUR: Musse Pigg..?
VÄRSTA ÖGONBLICK: Finns många. För många. Ibland undrar jag om inte hela tillvaron är ett enda värsta ögonblick..:-/
DRYCK: Kaffe, vichy, fettfri mjölk och rödvin om det ska vara med alkohol.
FÄRG PÅ SOVRUMSMATTAN: I Hallis en ljus gul-beigeaktig. I Öja en ospecificerad spräcklig färg.
SNYGGASTE BILFÄRGEN: Svart kanske? I alla fall inte "finn-blå" eller färglös (=metallic silver/grå/blaskig). Man lär nämligen få en bil med färg till samma pris.
NAMN PÅ BARNDOMS GOSEDJUR: Wiff! En prickig hund. Observera att Wiff stavas med W.
SENASTE SJUKHUSBESÖKET: I lördags för att hälsa på Lille Skrutt.
ALLERGISK: Inte mot någonting.
BÄSTA EGENSKAP: Ganska töntig.
NAMN PÅ VÄNNER SOM LEVER LÄNGST BORT FRÅN DIG: Typ alla, jag bor ju i Åbo:( Eller det är ju jag som är långt borta...
MEST IRRITERANDE: Folk i allmänhet, tavara som inte är på sin rätta plats, plastpåsar (typ brödpåsar) på matbordet när man äter, långsamma typer som är ivägen och livet som fenomen.
FRUKOST: Te, grov semla med skinka och fettfri yoghurt.
LUNCH: Skolans mat oftast, mmm...
MIDDAG: Hemlagat, mycket sallad och grönsaker.
ÅRSTID: Sommar.
SKÅDESPELARE: Skit samma.
SKÅDESPELERSKA: Ingen aning.
SENASTE CD: Köper inte CD-skivor. Eller vänta, jag köpte The Rasmus typ 1997, det var väl den senaste..?
FAVORITAFFÄR: H&M, snabbt och billigt.
LAND: Pampas!
FRUKT: Äpple. Så kallt och krasande som möjligt.
GRÖNSAK: Nästan allt.
FLYGRÄDD: Inte alls.
SYSKON: Bror och hans bror.
FÄRG: Brunt, grått, svart, grönt... sådant.
STAD: Kokkola, Kokkola, bara Kokkola.
VÄRLDENS BÄSTE IDROTTSMAN: Jaa-a. Går inte att säga bara en.
TV KANAL: Nelonen, kanske?
BOK: Ingen har gått upp emot Vittula!
BÅT: Har ingen. Får man säga kanot..?
SKRATTAR ÅT: Roliga skämt. Men bara roliga.
UTBILDNING: "Ja er ju student!". Om man räknar utbildningar som leder till ett yrke så säger jag snart två år avklarade på logopedin - tre till så är jag talterapeut. Räknar man även med dyngutbildningar så har jag gått två och ett halvt, nästan tre på peffan, och skulle antagligen gå där resten av livet utan att bli klar om jag inte slutat.
FAVORIT ORDSPRÅK: Tu ska lägg häste grubel, så har stöör hövå!
ÖVRIGA I FAMILJEN: Mor, far och bröder.
FAVORITPLAGG: Jeans.
PRYL: Min telefon, andra prylar klarar jag mig utan.
REGN ELLER SNÖ: Sommarregn! Men inte regn när jag ska till skolan...
KÄNDIS DU MÖTT: Räknas Darin i Anttila i Vasa? Och Ville Pusa samma kväll i ett gathörn.
INTERNETTIPS: www.majahenrika.blogspot.com - knepig flicka, det där!
SLOTT ELLER KOJA: Ett eget litet hus med plats precis för en Maja.
SKOSTORLEK: 39.
SAMLAR DU PÅ NÅGOT: Nä, jag slänger helst...
FAVORITSPEL: Alias och en vinflaska per knopp - en säker hit. Men ordförklaringsförmågan brukar det bli si och så med...
KATT ELLER HUND: HUND!
FAVORITSKIVA: Kräftskiva? Höh, höh.
VAD ÄR KLOCKAN: 23.12

Det gick inte

Sov oroligt inatt, vaknade flera gånger, drömde, somnade om och vaknade igen. Drog mig upp på morgonen och duschade - denna gång ofrivilligt - i iskallt vatten och försökte klä på mig. Åboväskan var packad med det som behövs för sista resan dit och tillbaka innan sommaren, tidtabellerna var kollade och skjuts till 07.25-tåget hade jag.

Då tog det stopp. Jag kröp ner tillbaka i sängen med vått och kallt hår och tårarna bara rann och rann. Jag vill inte till Åbo - jag vill inte! Kan inte förstå att det ska vara lika motbjudande varenda jävla gång. Blotta tanken på att behöva se den där förbannade jävla äckelstan får mig att må fysiskt illa.

Det är med samma motvilja jag sätter mig på tåget varje gång det är dags. Ofta sölar jag lite med flit på väg dit för att om det bara är möjligt missa tåget, men jag verkar ändå alltid mirakulöst hinna. Idag gjorde jag det inte. För första gången bara vägrade jag att åka. Väskan fick stå kvar där den stod, jag kröp ner under en filt på soffan och kände mig ynkligare än på länge.

Inte vet jag vad det är för nytta egentligen, för fucking jävla Åbo står ju likförbannat kvar, och jag har ohjälpligen en del jag måste klara av innan jag får ta sommarlov. Jag måste ändå åka ner dit, även om jag personligen hellre äter dynga än tillbringar en enda sekund i den staden.

Idag bara gick det inte. Jag försökte verkligen, jag tänkte att det blir nog bra bara jag kommer igång, bara jag duschar och börjar ställa mig iväg. Men det gick inte. Jag kan inte vara i Åbo. Inte för att jag kan vara här heller, men...

Varför, varför, varför ska just den skolan jag vill gå i bara finnas på ett jävla ställe - och det stället måste nödvändigtvis vara Åbo.

Biltävlingar idag!

Pust, vilken intensiv dag. Kom ju egentligen upp till Öja för att göra Ingenting under några dagar, men igår hamnade jag på jobb. Inget ont i det, det var bara några timmar, och chefen gav mig ett bröd i bonus för att jag ställde upp:) Inget dåligt sådant heller, utan ett lyxigt, hälsosamt 7-sädesbröd i prassligt papper.

Igårkväll grillade vi först lite kycklingfiléer som åts med sallad och grynost - som taget ur en hälsoplan, och supergott var det. Jag hade varit ute och sprungit, och fick i princip hoppa via duschen och hugga in på maten direkt från grillen. Hur bra ställt har man det inte egentligen?:) Sedan drog vi in till stan och tog en kväll på Calles, jag som chaufför. Kändes inte särskilt plågsamt att vara nykter, jag gillar det stället! Blotta tanken på ett stökigt, tonårigt, urtråkigt Melody får mig att må illa. Ska man ut på krogen är det nog Kokkola och Calles som gäller.

Lite sent blev det kanske, och därför kändes det lite småsegt att stiga upp tidigt imorse. I och för sig blev det inte så värst tidigt, men i rimlig tid startade vi ändå mot Vetil och Kemora-banan. Någon biltävling som heter Asfalttikunkku var på gång i helgen, nämligen. Är man i Österbotten ska man ta vara på sådana chanser, för dessa urfinska machotillställningar är så långt ifrån mjäkigt studieliv i Åbo man kan komma.

Så. Idag har jag suttit på läktaren en hel dag och kikat på färggranna bilar, som exempelvis de här, och lyssnat på gnällande däck. Blåsigt och ganska kallt emellanåt, även om solen tittade fram ganska mycket.

Det som slog mig var - förutom allt det där som rörde bilarna, förarna och själva tävlingen - hur mycket feta barn det kunde finnas på ett och samma ställe! Jag har sett flerfalt flera överviktiga ungar än normalviktiga idag, utan att överdriva. Motor"sport"kulturen kanske inte är känd för att locka till sig de mest motionsutövande människorna, och det märks sannerligen på deras ungar. Mellan en pustande svettig tjock mamma och en pappa med sprängfärdig kalaskula traskade oftast ett par-tre klotrunda barn med godispåsar, chipsrör, grillkorvar och mjukglassar. Jag blir faktiskt förbannad. Det är ju inte klokt!

Framför oss satt exempelvis en familj med en mamma, en pappa, två flickor och en pojke mellan kanske fem och åtta år. Satt och begrundade deras beteende en stund, och fick bland annat se detta: Ungarna äter på varsin jättestor slickepinne, sedan får de pengar och springer och köper varsin mjukglass, modell elefant. Kanske 15 minuter senare kommer varje unge traskande, gnagande på varsin grillkorv. Under tiden hinner mamman flera gånger hälla upp lemonad ur en 1,5-litersflaska åt barnen.

Knappt hinner barnen sätta i sig korvarna innan mamman ur sin stora plastpåse - jo, hon hade en matpackning med sig - halar upp en brödburk med korvsmörgåsar på. Inte skinka eller annat som ens skulle kunna innehålla någonting annat än fett och mjöl - utan flottig lördagskorv. Barnen vill inte ha, men hon trugar på dem en smörgås ändå, precis som om de skulle vara i riskzonen för att svälta ihjäl! Jag satt bakom och bara gapade. Hur tänker man egentligen?!

Detta låter som en överdrift, men följande är faktiskt sant. Efter detta frossande helt i onödan, stiger Mor i Huset upp , traskar iväg - för att återkomma ett par minuter senare med två pappkärl med pytt-i-panna från kiosken under läktaren, som hon och barnen börjar ösa i sig tillsammans med pappan. Mera lemonad ur en ny, stor 1,5-litersflaska som hon också köpt. Jag skojar inte när jag säger att barnen en stund senare kom tillbaka till sina platser med varsin påse lakritsremmar och varsin halvliters lemonadflaska.

Nu undrar jag bara: hur är hjärnan funtad hos en som anstalttar på det här viset? Varför måste man trycka i ungarna skräp och flytande socker? Är det som tidsfördiv, för att de ska orka sitta på läktaren så länge mamma och pappa ska titta på tävlingarna? I så fall tycker jag att man a) Ska skaffa en barnvakt så man inte behöver ha ungarna med sig b) Sluta gå på biltävlingar eller c) Inte skaffa barn! Fan, jag klassar ett sådant beteende jag såg idag som misshandel av sina egna barn.

Har bevittnat ett liknande, förbryllande fenomen när jag åker tåg mellan Åbo och Kokkola, eller tvärtom. Vad är grejen med att man måste äta på tåg? Blir det automatisk näringsbrist i kroppen bara för att man råkar befinna sig på en järnväg? Mig veterligen sitter man främst ner under resan, och kan därmed inte arbeta upp någon särskilt svår hunger. Den tågresa jag brukar företa mig tar runt fem timmar - ingen kan rimligtvis hinna svälta ihjäl på den tiden! Ändå sitter folk och snaskar på yoghurt, semlor, chokladstänger och annan bukfyllnad som om de hade betalt.

Ja, inte vet jag. Men inte är jag någon allvetare heller.

Vardagslunch för en Öjbo;)

Nånej, inte vardag precis - men ingenting en fattig studerande är van vid. Efter Valborg fanns det kvar lite fina saker i mammas kylskåp, och se vad man kan svänga ihop. Detta har jag nyss suttit och knaprat på som fredagslunch. Fisken har min pappa rökt, och smaken var därmed närmast perfekt!

Hälsosammare får man leta efter - massor med proteiner och hälsosamma grönsaker - inte en potatissallad eller batong så långt ögat når. Magen är mätt av riktigt karamat istället för fylld av uppblåst socker. Hurja!

Så har vi maj

Fortfarande lika skönt att vara här. Wappen spenderades med att sitta på trappan och dricka kaffe, springa en varm löprunda (jo, t-skjorta även uppe i Österbotten, det är bara småsmå snödrivor på riktigt skuggiga ställen) och så företa sig ett besök till BB och titta på en liten, mycket färsk skrutt.

Lillgumi hörde av sig på kvällen och frågade om vi är med på ett par. Således kastade vi en laxstump i ugnen, åt densamma och hoppade därefter i en bil till en närliggande terass. Ett par kalla stop och lite varma filtar på terassen, och kvällen förlöpte på bästa sätt. Första maj spenderades med en biltur in till stan med solbrillor på näsan, käka glasspinne och sedan sitta med sötaste fadderflickan i famnen en stund på eftermiddagen.

Kikade runt på nätet och hittade en massa bilder från Wappfirandet i Åbo, och jag känner mig så lyckligt lottad som inte behöver vara där! Packat, packat, packat med folk, studentmössor på varenda kotte, och allmän överhysteri. Kanske jag bara fick en dålig bild av fjolårets bottennapp, men Öja vinner med hästlängder över Åbo, till vardag och till Wapp:)

Ute och körde lite igårkväll. En runda runt Kokkola, via hamnen - det är någonting speciellt med stora hamnar, en viss stämning med allt som är så överdimensionerat stort, alla ljus och dånande ljud - och lite här och där. Bara för att titta runt lite, och för att jag inte fått sitta bakom ratten på så länge.

Strax efter Mallotbackan kikar jag till vänster, och där på åkern tokspringer en älg jämsides med bilen! Jag har sett älgar många gånger, men aldrig någonsin någon som har haft en sådan fart. Vanligtvis brukar man se dem liksom flyta fram, lunkande över något hygge - men den här galopperade. Och längs med vägen. När åkern tar slut fortsätter den i samma rasande fart in i skogen. Ser den blixtra till mellan stammarna i skymningen - och en bit framför den ser jag plötsligt en till. Samma galopperande, samma direktion, och i nästan samma fart som bilen. Blinkar upprepade gånger med helljusen mot de mötande bilarna, utifall att älgdårarna skulle få för sig att korsa vägen.

Jo, sådan dramatik här hos oss:)