söndag 28 februari 2010

Så ska en slipsten dras!

Jo, se - det blev en riktigt lyckad lördagskväll! Med början kring ett köksbord där viktiga saker såsom massturism, bastulavar och klädinköp diskuterades. Lite senare klöste en gravid katt mig lite i foten, och så åkte vi iväg. Till Jakobstad, riktigt. Inte konstigt att jag hade städat upp mig i klänning och strumpebyxor.

Startade mjukt på en liten pub där vi satt och kollade tremilen samtidigt som vi förfriskade oss lite. Det är viktigt att komma ihåg att dricka regelbundet under en tremil, har jag hört. Lite senare fick vi mera sällskap kring bordet, och fortsatte sedan till Stadshotellet.

Var först nästan automatiskt på väg rakt fram, men så bromsade närpesbon i sällskapet upp så det nästan ylade under skosulorna. "NEJ! Nu är vi ju på väg dit vi inte skulle!". "Dit vi inte skulle" var alltså barnavdelningen; Melody i källarvåningen. Puh, det var nära ögat. Travade uppför trappan istället, bokstavligen en nivå upp, till vuxensidan, Moody. Hade riktigt bra platser kring ett bord nära dansgolvet, och både lyssnade på och shakade till alla möjliga covers.

En i sällskapet var dessutom en av mina bästisar från Vasatiden på besök i stan, så gissa om det blev en enorm flashback när bandet rev av Guns'n'Roses' Sweet Child of Mine? Den har man diggat på Ollis både en och tvåhundra gånger, då när det begav sig!

"Fast hödu... karatissar - eje nieestan han mest underskatta kroppsdäijlin som finns!"

Jo. Det var en alldeles väldigt lyckad krogresa igår. Och det tycker jag nu att vi ska unna Maja! Fast hon har lite onödigt ont i skallen idag. Å andra sidan - jag hade nog kunnat ta mycket mera smärta, för det hade ändå varit värt det:)

Lördag kväll


Nätstrumpor OCH lonkero. Var skall detta sluta?!

fredag 26 februari 2010

På Nyströmsbackan


Sven korrekturläser mitt första utkast till gradun. Han var nöjd speciellt med sidan tre.

torsdag 25 februari 2010

En kväll på tåget


Igår hoppade jag på tåget med siktet inställt på Österbotten. Det kändes lite snopet att det var den första dagen på mycket länge som det faktiskt var riktigt fint väder i Åbo. Soligt och tio minusgrader. Fortfarande är -10 kallt i Åbo med den råa luften, men när man vant sig vid betydligt kallare än så, var det skönt med mildare väder. Allt är relativt.

Före jag kom så långt som ombord på Intercitytåget skulle jag köpa biljett. Som vanligt var jag ganska exakt i min tidsplacering, men hade ändå cirka fem minuter på mig att hämta biljetten och kliva på. Jag borde som vanligt ha räknat med en lite frikostigare felmarginal, för i VR:s kassaservice jobbar fortfarande sävliga tanter som långsamt och tvekande klickar på sina knappar.

Jag gav direkt både studiekort och bankkort åt tanten i kassan och beställde enkelresa till Kokkola med studierabatt. Lugnt och sansat började hon knappa in uppgifterna på tangentbordet. När jag hade fått biljetten och kvittot och allt var klart sa tanten: "Vääääntapass nu... Var du förresten studerande? I så fall blev det fel här... vänta ska vi seeeee".

Hon tog tillbaka biljetten och började knappandet från början, allt medan hon talade för sig själv. "Hmm... det var studierabatt såhär. Och sedan... Jo, jag tog fullt pris, såhär. Jag ska radera den här här... Och så gör jag bokningen på nytt. Och så här. Det här var mellanskillanden, jo. Den kan jag ge tillbaka kontant sedan...". Till sist, efter en halv evighet hade hon fipplat klart, och jag hade plötsligt mycket mindre än fem minuter på mig. Dessutom skulle jag till spåret längst bort. Nå, det gick bra. Sist och slutligen fick vi ändå vänta tio minuter innan vi kom iväg, på grund av alla andra förseningar.

Tåget stannade flera gånger under resan och väntade på mötande trafik som också var försenad, så när vi kom fram till Tammerfors skulle egentligen Uleåborgspendolinon ha åkt. Men eftersom det är fråga om ett Pendolinotåg var det naturligtvis försenat det också. Nästan 40 minuter fick vi vänta innan det uppenbarade sig. Fast det var inte så farligt, huvudsaken var väl att vi hann med.

Jag funderar på att söka sommarjobb på VR. Helst i kassan. Jag skulle göra mitt allt för att sköta mitt jobb enligt förväntningarna - alltså långsamt. Kanske skulle jag lyckas vinna Årets Långsammaste - hederspriset vid VR:s årliga firmafest? Eller kanske som konduktör! Där hör det till arbetsuppgifterna att så tyst som möjligt smyga in i en vagn och sedan försöka skrämma alla som har nickat till genom att oväntat skrika: TAMpereelta!

Gissa var jag är?






Ledtrådar: Det är soligt, snöigt, och har en bykyrka istället för en Domkyrka.

onsdag 24 februari 2010

Plötsligt händer det

Blå himmel. Solsken. Inget snöfall. Ingen blåst. Bara tio minusgrader på termometern. Ganska okej.

tisdag 23 februari 2010

Äventyrshissen

I mitt hus har vi en skojig åkattraktion. Nämligen hissen. Den har haft lite lustiga saker för sig på senaste tiden, vilket gör att man lite upprymd och förväntansfull kliver in i den när man ska ner eller upp. Trycker på knappen. Sedan börjar äventyret.

För det första stannar den lite som den vill. Av någon anledning gillar den inte att stanna på min våning, utan gärna en halv våning upp eller ner, så att dörren inte kan öppnas. Jag brukar åka lite upp och ner tills den stannar på någon våning och man kan stiga ur.

En morgon när jag klev in i hissen hade belysningen fnattat till sig lite. Den blinkade och hoppade nästintill epileptiskt, och jag hade liksom mitt eget lilla diskotek på väg ner. Samma kväll när jag var på väg upp slocknade lampan helt. Och hissen stannade mellan två våningar igen. Men man har väl tittat på MacGyver i sina dagarr, så jag grävde fram telefonen och lyste med den för att hitta någon knapp att trycka på där i beckmörkret. Åkte upp och ner och upp igen, och klev ur på femte våningen där hissen äntligen stannade. Därifrån traskade jag trappvägen hem.

En annan dag på väg hem från skolan stannade hissen inte riktigt på min våning, utan kanske en fjärdedels våning ovanför. Och dörren gick att öppna. Likt en karaktär i en actionfilm kunde jag alltså genom mellanrummet hoppa ner från hissen på min våning. Det var kanske inte så himla smart, kom jag på senare. Utifall att hissen till exempel skulle ha börjat gå när jag fjantade på där mittemellan. Kunde ha blivit två Major av det; en inne i hissen och en utanför.

Jag har tydligen en förkärlek för det där med att göra livet till en äventyrsbana. Som att dyka efter cykeln ur sjutton ton snö. Eller att sporta med en hiss som inte stannar där den ska. Eller som när jag hoppade ur ett tåg i rörelse på Kokkola tågstation. Men det, det är en annan historia, barn!

måndag 22 februari 2010

Vargavinter

En studiekompis sa idag att han inte kunde komma ihåg att det någonsin har varit så här mycket snö under en vinter i Åbo. Jag skriver under, men så har ju jag bara upplevt fyra stycken här i stan.

Det har kommit massor med snö. M-a-s-s-o-r. Bakdörren hade tydligen frusit och lämnat på glänt, och det hade vällt in en driva i trapphuset. Såg ut som i någon slags äventyrsfilm om polarexpeditioner på 1920-talet.

Jag har också lekt Leta Cykel idag. Jag överdriver inte när jag säger att den hade snöat över nästan fullständigt, och jag var glad över att jag kom ihåg var jag hade lagt den. Bara styrstången och cykelkorgen syntes över snömassorna. På riktigt. Det är helt sinnessjukt hur mycket snö det har vräkt ner.

Tänkte att det är lika bra att gräva fram peden innan den försvinner helt, eller kläms sönder av snön, så jag pulsade i lårdjup snö (igen, utan den minsta överdrift) fram till den gröna stackaren och började gräva med båda händerna. Som en hund.

Jag har aldrig varit med om något liknande. Snön var hårt, hårt packad, och jag stod uppe på en stadig driva och grävde på vardera sidorna av cykeln så snön sprutade. Sadeln var ungefär i knähöjd efter att ha borstat bort det översta, lösa snölagret. Det tog tjugo minuter att nå så långt ner att jag kunde rubba cykeln. Och försiktigt naturligtvis, för jag var rädd att bryta sönder någonting på den. Jag gick in och bytte kläder innan jag stack till skolan. På cykel.

I skolan satt jag först och knåpade ihop lite material som vi sedan jobbade med under eftermiddagens terapi. Så satt jag och skrev på gradun till strax före sex, då jag hittade en bok som jag måste ha till en del av teorin. Fanns på Turun Yliopisto. Jaha, vi cyklar dit då. Brr.

Efter att ha försökt förstå mig på hur TY är uppbyggt och i vilken ända biblioteket ligger - och vilket av biblioteken jag ska börja leta efter min bok i, och frusit ganska länge medan jag travade fram och tillbaka mellan de olika byggnaderna såg jag mig besegrad. Jag ska nog gå till TY på nytt och fråga efter den där boken någon annan gång. Till exempel när det inte är -18, klockan är sex och jag börjar vara mer än lovligt stelfrusen, trött och hungrig.

Så iskall rätt igenom hela kroppen som jag var när jag kom hem har jag nog inte varit på länge. Visst var den där promenixen i lördags kall, men då var jag i alla fall klädd för snöstorm i Gore-texjacka och sportunderställ. Nu var jag helt vanligt skolklädd och hade inte räknat med någon extra TY-resa. Mina händer! Ni vet känslan när man har så förbannat kallt om händerna att de inte känns kalla längre, de har sedan länge tappat känseln, och nu kommer den tillbaka med all kraft. Det värker så inihelvete att man vill kräkas. Så kändes det.

Nåja. Hon är lite frusen och trött, men vid gott mod! Fast fifaa-an vad jag hatar vinter och kyla vid det här laget.

söndag 21 februari 2010

Djur i bur

Jepp. Minus sexton stod termometern stadigt på imorse, och samma fuktiga klimat. Bäddat för ännu en dag som fånge i min lilla bur. Okej, jag gillar verkligen mitt hem sådär i vanliga fall. Det är gammalt och slitet med sprickor och hål i väggarna och flagnande målarfärg på de söta små skruttiga skåpluckorna i köket. Men - jag gillar det.

Jag tror inte att jag har känt mig så hemma i någon lägenhet någonsin. Men så är detta också det längsta jag har bott i ett sträck någonstans. Utom kollektivet i Hallis då, men det var ju ett gemensamt, färdigmöblerat boende. I Vasa bodde jag på... en-två-tre-fyra stället. Åtminstone. Allt från boxbostad i Sunnanvik till 42 kvadrat i ett gammalt Villa Villerkullaträhus till en pytte-etta med diskbänken i princip vid fotändan av sängen, och lite andra ställen. Men det var alltid så väldigt tillfälligt, allting. Varje vår flyttade jag ut, och visste inte säkert om jag skulle återvända till hösten.

Dock känns de här helgerna när man helst inte vill sticka näbben utanför sina 30 kvadrat onekligen lite långa. Sådana enkla saker som att rulla ner på stan och traska runt lite, eller som att kanske cykla till Studentbyn och hälsa på min bror - sådant rationaliseras bort.

Igår fick jag äntligen städat i alla fall. Även om fingrarna höll på att pulvriseras av kölden i blåsten ute på vädringsbalkongen när jag dammade mattor. Kunde inte ens lämna mattorna ute för att vädras, för de höll till och med på att blåsa bort medan jag höll i dem. Brr!

lördag 20 februari 2010

Kall promenix

Uj, uj, uj. Jag packade på mig ytterkläderna och gick ut på en förmiddagspromenad längs Aura å. I fickan hade jag till och med kameran, men den fick stanna där hela rundan. Jag kunde inte förmå mig att plocka fram den, eftersom det var så ruskigt kallt. Annars en trevlig runda - men kaaaaall!

Skojigt nog hade jag motvind på hemvägen. Och en sådan kall vind dessutom! Ansiktet sved, tänderna värkte och både händer och tår blev alldeles stelfrusna. Det är så kallt att till och med solen är alldeles blek. Inte alls den där vackra februarisolen som får världen att glittra...

När jag kom hem förbrukade jag vatten för en mindre by i Afrika medan jag stod i duschen. När jag var färdig en dryg halvtimme senare var fingrarna som små russin och varmvattenreglaget fem före i botten.

Har tagit en liten uppvärmningspaus under filten på soffan med en kopp hett kaffe. Kroppsvärmen börjar vara återställd. Nu ska jag kriga mot dammsugaren och kolla vem som vinner kampen om sladden. Vi drar åt varsitt håll, men jag är envisare!

För er som missade

Det här är nog det snyggaste, coolaste, häftigaste och bästa uppträdandet jag har sett någonsin. Jag såg inte Grammygalan, men har hört att det var någonting speciellt med ett av uppträdandena. Och det var det!



Gör om detta, det som tror att de klarar av det. Sedan, när ni har gjort det. Försök göra det samtidigt som ni sjunger utan att missa en enda ton! Wow.

fredag 19 februari 2010

Investering

En sak som man kan behöva när man är en Mycket Vuxen Dam är lite sygrejer. Inte för några fantastiska sömnadsarbeten eller våldsamma broderingsprojekt, utan snarare för att fixa de där småsakerna.



Denna ask med några synålar, några säkerhetsnålar, lite tråd i olika färger och en minimal men väldigt vass sax är en av de goda investeringar jag har gjort. Till exempel har jag sytt i en knapp, fäst ett par garnändar och fixat en trasig söm på en väska med dessa redskap. Kostade typ två pix och har varit värd sitt pris flera gånger om. Dessutom är det hjärteknipande sött, i all sin pyttighet:)

Nog är nog

Alltså på riktigt. Jag vet att det har sagts förr, och att det kommer att sägas ännu. Att det har varit samtalsämnet de senaste (många) veckorna. Att det börjar vara uttjatat. Men nu börjar jag tammefaa-an ha leidon av den här satans jävla, pisskalla vintern som bara blir kallare och kallare. Och på den här satans jävla piss-snön som aldrig slutar att falla.

Snö är väl okej. Det hör väl till vintern i det här landet. Det är ganska fint med snö. Men det finns en gräns någonstans. Och den gränsen har överskridits för mycket länge sedan. Jag orkar inte ens reagera mera, utan slänger mest av gammal vana ett halvt öga på termometern i köksfönstret innan jag går till skolan. Numera konstaterar jag bara att det är någonstans mellan tio och tjugo minusgrader, och att en fuktig jävla dimma ligger tät på andra sidan glaset. Då vet man att det är a) kallt och b) fuktigt. En ganska risig kombination i mitt tycke.

Jag har tröttnat på att bylta på mig tonvis med kläder i lager på lager. Det är ju ändå råkallt och jävligt på sträckan mellan hemmet och skolan, oberoende av kläder. Det är bara tidskrävande och bökigt att stoppa sig som en Michelingubbe innan man ska ut. Imorse körde jag på mina vanliga leggings med tunika, en lång kofta och uppdragna benvärmare. Vinterkappa. Mammas supersjal i tre-fyra varv kring halsen, mössa på knoppen och handskar på händerna.

Varje morgon får man pulsa efter cykeln och försöka borsta bort den mesta snön som fallit under natten. Gräva ur cykelkorgen. För det har hittills snöat varje natt. Den liksom slutar aldrig att falla. Imorse blåste det dessutom riktigt rejält, och snön kom i små kaskader i ansiktet. Jag börjar vara expert på att cykla utan att se någonting vid det här laget. Så här har det tammefan varit sedan jullovet slutade!

Framme vid skolan får man borsta av sig det mesta av snön, gå in och putsa upp sig någorlunda på närmaste toalett. Alltså torka bort rimfrost ur ögonbrynen och snyta sig och med spänning kolla om någonting av mascaran sitter kvar. Ibland gör det det.

På nyheterna ikväll lovade man ännu kallare i helgen, och dessutom vindstyrka med klassifikation storm. En del färjor har ställt in sina avgångar på grund av oväder. Fan anamma. Jag hatar detta väder av hela mitt hjärta. Var är de vackra februari-marsdagarna med -2 och solsken? Ispromenaddagarna. Pulkapackedagarna. Skida i solbrillor-dagarna. Var?

torsdag 18 februari 2010

Skolsnack

Om gårdagen kunde sammanfattas som ett enda virrvarr av misslyckanden som avlöste varandra - en dag då universum verkligen ville jävlas - så har den här dagen varit åtminstone lite bättre. Jag har förvisso suttit i telefon i flera omgångar under dagen, utan att komma någonvart. Men det har gått framåt på andra punkter.

För det första gick jag med darriga ben in på den första riktiga utskällni... förlåt, handledningen på min faktiska gradutext. Den som jag har suttit och jobbat på på sistone. Jag hade i princip bara bestämt mig för att jag nu hade läst in mig tillräckligt på ämnet för att kunna försöka mig på lite textproducerande. Så där som man bara måste till sist så började jag bara helt kallt att skriva.

De första meningarna är alltid tröga som sirap. Men jag vet att det lättar allt eftersom, så jag har bara skrivit. Inte sådär exakt och slutgiltigt och genomplanerat. Utan skrivit mest för att få ihop lite text, så att jag kommer igång. Jag har i princip varit helt beredd på att den text jag hittills fått ihop utan skrivhandledning kommer att kasseras. Men att handledaren kommer att säga vad som är fel, och hur jag ska börja om. Det är väl så processen ska gå till, antar jag.

Men hör och häpna. Handledaren var nöjd och tyckte att det såg bra ut! Naturligtvis ska vissa ställen fyllas på, eftersom texten fortfarande kan liknas vid ett skelett, det ska broderas ut och bli mycket mera ingående på många ställen. Men all den text jag hittills producerat är en del av min gradu. Det betyder att jag har kommit 8½ sida framåt i min avhandling i skrivande stund. Mäktigt. Det är en helt godkänd start på teoridelen, för att bara ha handletts en enda gång.

Jag kom hem från skolan strax före klockan sex ikväll. Med ny handledning och mera idéer i skallen, och en tjock bunt nya artiklar i väskan. Nu vet jag igen hur jag ska fortsätta skrivandet ett tag. Känns bra.

Det är lite som att gå i en bärskog, detta med avhandlingar. Man får göra jobbet själv och plocka allt man hittar och klarar av. När man inte hittar flera bär går man med sin hink till bärplockarhandledaren som tar sig en titt i hinken, och kommenterar hur plockandet har gått. Sedan tar hon en i handen och leder en en bit längre bort, och pekar på marken. Här kan du fortsätta med de här blåbären! Sedan kan du hoppa över diket där, och så tar du hallonen på busken därborta! När man har följt råden återvänder man till bärplockarexperten.

När man plockat klart tar man hjälp av en massa kollegor och vänner och rensar i hinken och ordnar bären snyggt och prydligt i olika pytsar. Sedan kan man fixa ihop en riktigt snitsig bärpaj. Jag ska bjuda min bärplockarhandledare på en gigantisk bit!

onsdag 17 februari 2010

Uppfostran the pappa way

När jag var fem år gick jag i dagklubben. Det var på tisdagar och torsdagar. Man sjöng, lekte, klippte, klistrade och pysslade på med det ena med det andra. Man skulle ha mellanmål med sig också, det var väl någon liten saftflaska och någon smörgås och sådant. Lite som i simskolan, men utan frysfaktor och sandiga fötter.

I dagklubben var det alltid en pojke som envisades med att nypas. Med sina små äckliga pojkfingrar knep han mig i sidan och i armen alltid när vi satt och gjorde någonting. Hårt knep han dessutom. Han tyckte väl att det var kul att få flickorna att pipa och bli ledsna.

Detta irriterade mig mycket. Just det där med att smygnypas så att inte personalen såg någonting var så frustrerande. Någon gång fick han väl någon lam tillrättavisning om någon började gråta och tjöt att Henrik kniiiiper! Vilket så klart inte hindrade honom från att fortsätta nypas.

Jag berättade ilsket det här för pappa en gång när vi var hemma. Istället för ett pedagogiskt snack eller någon fånig förklaring om att han nog inte menade någonting illa frågade pappa om jag någonsin prövat att vrida om armen på honom. Det hade jag inte, sa jag. Pappa visade då hur man tog ett riktigt polisgrepp på någon genom att vrida upp armen på ryggen. Ett ofantligt effektivt grepp, gör ont som synden och hindrar motståndaren från att röra sig ur fläcken. "Det blir sista gången han kniper" sa pappa.

Vid nästa nyp från Henrik omsatte jag saken i praktiken. Vred hastigt och diskret upp hans arm mot ryggen det hårdaste jag kunde och väste i hans öra att det var sista gången han knep mig. Fem år var jag. Han blev alldeles spak, vågade inte börja skrika eftersom det var en flicka som höll i honom. Och han knep mig aldrig mera. Inte en endaste gång.

Det är nog det absolut bästa min pappa har lärt mig.

Det värsta jag vet

Höll nästan på att bli frustrerad där ett tag. Inte så lite heller. Det har nämligen varit en sådan där dag när ingenting fungerar. Ni vet den där regeln som går ut på att när en sak skiter sig så måste allting fortsätta att skita sig. Den där jävla Murphy skulle vara värd en riktigt fet käftsmäll.

Dagen började helt okej med skrivande på en tyst och stillsam logopedivind. Eller ja, knäpptyst var den kanske inte, några studiekompisar höll på med lite olika projekt där, men det var sådär fridfullt. Effektiv och trevlig stämning. Jag plitade på gradun, drack kaffe och vickade på tårna litegrann under skrivbordet. Kom framåt en bit i texten igen.

På eftermiddagen skulle jag ha terapi, och det var ungefär då som Murphy började sitta och håna mig. Det material jag skulle ha fanns inte, sedan hittade jag någon som visste var det fanns. När jag snabbt skulle springa och hämta det i Kliniken mellan två terapier fanns det inte där, för att någon hade flyttat det.

Jag tänkte skippa det och köra på plan B istället, och använda en annan uppgift. Som inte heller fanns. Så tänkte jag förbereda ett test på datorn, men skivan där testet finns var - gissa - borta. Till sist hittade jag en pappersversion av testet, det jag brukar använda eftersom jag är oldschool och gillar konkreta bilder och kort. Hämtade en svarsblankett i blankettskåpet. Märkte att pappersversionen och datorversionen visst inte är exakt likadana, vilket gör att man behöver en annan svarsblankett. Som inte fanns i blankettskåpet.

Så träffade jag på en av handledarna som förklarade var det där plan A-materialet fanns, eftersom det tydligen hade flyttats. Hämtade kvickt materialet och kollade igenom det, eftersom jag fortfarande hade en dryg timme innan terapin skulle börja. Tyvärr fattade jag ingenting, eftersom jag inte har använt det förut. Så jag kunde bara konstatera att "aha, alla delar finns här, men tyvärr hjälper det inte mig".

Det blev varken plan A eller plan B. Det blev plan C. Terapin gick hur som helst jättebra, vi fick gjort en massa, och hade dessutom riktigt skoj. Men jag blir så förbannad när jag inte får genomföra exakt det jag har tänkt. Och inte ens det jag har som reservplan.

Jag var inte på det bästa av humör idag. Uttalade orden "I hate logopedi!" med ganska hög röst i något skede, till vilket möttes av viss munterhet bland studiekompisarna uppe på vinden. Men det där hatet gick nog över ganska snart till att konstatera att jag nog bara har en riktigt, riktigt pissig dag. Fy fan.


För att illustrera dagen avslutar jag detta inlägg med en kastrull köttsoppa. Det värsta jag vet. Fy fan, säger jag igen.

tisdag 16 februari 2010

Gårdagens strapatser

Gissa vad jag gjorde igår? Jo, jag skurade kakel. Jo, jag. Till min eminenta lilla lägenhet hör ett litet näpet kök med väggar klädda av svart kakel. Jag tycker själv att detta svarta kakel är lite originellt och ganska rÅckenrÅll. Känns betydligt mera Maja än vita kakel, eller - Gud förbjude - mönstrat eller bårdförsett.

Nackdelen med detta kakel har varit att det är ganska solkigt. Skvätt från diskbaljan och stänk ur stekpannan har gjort kakelväggen matt och fläckig. Och jag har liksom inte orkat göra någonting åt saken. För att tvätta kakel däremot är inte alls rÅckenrÅll. Inte det minsta.

Igår hade jag tydligen stirrat för länge på det där fläckiga kakelfanskapet tillräckligt länge, för jag rensade raskt diskbänk och arbetsbord och angrep väggen med skrubbsvamp, diskmedel och lite sammanbitna svordomar. Efter att väggen tvättats tog jag - hör här - ihopskrynklat tidningspapper och putsade en snygg finish på ytan (man har väl tittat på Sillä Siisti en och annan gång...).

Det blev skitbra! Jag kan spegla mig i hela kakelväggen, den är blank som en brudgums lackskor. Inte för att jag har tänkt använda köksväggen som spegel. Men jag skulle kunna. Faktumet att jag gläder mig så kopiöst över en förbannad kakelvägg är dock skrämmande patetiskt. I min ålder borde jag antagligen tycka att partyvecka på Ibiza är häftigt. Eller en jävligt snygg designerhandväska. Eller i alla fall en Cosmopolitan på någon snitsig bar i goda vänner lag. Men jag verkar alltså föredra ett välputsat kakel. Hm.

Upprymd av mina husmoderstalanger satte jag mig sedan i skräddarställning på golvet och sydde i en knapp. På armlängds avstånd hade jag en kaffemugg, och på tv:n rullade Bridget Jones' Dagbok. Ganska ladylike, om jag får säga det själv.

En och en halv sida text till har producerats under dagen. Detta trots att jag oskyldigt försökte smita undan hela tiden, till exempel genom att diskutera möhippor ganska länge med klasskompis J på datorn bredvid, och ringa bästa L för att snacka viktigheter en stund.

Förutom den nyskrivna texten hittade jag lite nytt material efter att ha finkammat databasen för vetenskapliga artiklar. Jag har alltså också printat, läst och begrundat en redig bunt forskning idag. Ungefär så går dagarna till. Man skriver tills man inte orkar mera, sedan läser man tills man inte orkar, och sedan återgår man till att skriva. Fast man fortfarande inte orkar. Så där värst rafflande kanske det inte kan beskrivas som...

Fick göra tre försök till lunchpaus idag. De två första gångerna var det maratonlång kö, så jag gick tillbaka upp till lilla skrivbordet och fortsatte påta. Den tredje gången kom jag äntligen fram till kassan och fick till och med tag på en gårdagsfärsk Österbottning. Det är det närmaste man kommer här i trakten.

Så att. Sådant har skett i den akademiska världen idag, för er som undrar. Läsande, skrivande och ganska torra broilerbullar där mitt emellan.

Fantastiskt

Imorse var det en av dessa ljuva morgnar då man vaknar och är så inihelvete trött och skulle ge sin högra arm för att få sova bara tre minuter till. Så tittar man på klockan och det är fortfarande natt. Man får fortsätta sova i flera timmar ännu. Sådant gör en fantastiskt lycklig.

måndag 15 februari 2010

Tidseffektiv

För den icke insatte låter det antagligen helt löjligt fjuttigt, men jag är som bäst inne på sidan fem på teoridelen till min gradu. Det känns ganska okej. Men jag drabbas fortfarande dagligen av en stor klump i halsen som elakt väser att jag nog aldrig kommer att hinna bli klar. Det finns folk skriver på sina avhandlingar i flera år - vad får mig att tro att jag ska klara det systematiskt och så tidseffektivt som jag siktar på.

Men det kan jag säga: att jag är ganska tidseffektiv, just då när jag satsar på det. Systematisk är jag, men det är så överdrivet så att det inte finns fötter och ben - det kan jag inte ens börja gå in på.

För att ta ett exempel. Säg att jag sitter i soffan, och kommer fram till att det nog skulle vara morjens med en kopp kvällskaffe. Samtidigt borde jag sätta på mig ett par ullsockor för att jag fryser om fötterna, gå på muggen, hämta en snusdosa till kaffet, och så borde jag kolla skolmailen en sista gång ikväll.

Istället för att sprätta upp ur soffan och börja yra omkring, tänker jag noga igenom hur jag ska sköta detta på effektivast möjliga sätt. Koka kaffe tar en viss tid, starta datorn en viss tid, gå på muggen en viss tid, och så vidare. Det är av yttersta vikt att jag utför sakerna i systematisk och exakt ordning, för att allt ska gå i en fart och jag inte ska behöva vänta mellan två moment.

Jag utarbetar följande tidsplan: Startar först kaffekokaren, slår på datorn på vägen till toaletten, dit jag tar med mig sockorna för att kunna dra på dem samtidigt som jag sitter. Då jag kommer ut från muggen med sockorna på fötterna tar jag snusdosan ur handväskan i hallen och stoppar den i fickan. Under tiden har datorn hunnit ut på Internet, och jag loggar in på mailkontot på väg tillbaka till köket. Där häller jag upp kaffe och återvänder till datorn.

Tadaa! Jag har kokat kaffe, gått på muggen, har ullsockor på fötterna och snusdosan i fickan, och kan sitta och dricka kaffe och kolla mailen samtidigt! Allt inom loppet av ett par minuter, så länge kaffet rann igenom filtret! Jätteeffektivt! Systematiskt.

Och väldigt, väldigt sjukt.

Bra saker


En bra sak jag har är min sjal. Den är bra på fler än ett sätt. Till exempel för att min mamma har gjort den med sina egna små händer. Sedan är den varm som synden. Och stor. Lite drygt 2,10 meter från udd till udd.

Den har kommit till god användning sedan jag fick den julen 2008. Den har varit halsduk mellan hem och skola. Den har värmt mig i en taxikö i Jakobstad.

(Och dessutom skyddat mig bra från från de där ettriga 03.50-raggen som alltid förekommer i en taxikö. Man kunde tro att köttmarknadens sista chans är vid "sista lugna", som avslutas med valomerkki. Men nej. Då kommer sista chansen II, vilket är narikka-jonon. Absolut sista desperata chansen är i taxikön. Då tar man tydligen till vad som helst. Då är det bra att ha en sjal att dra högt upp över näsan och borra in sig mot sin kompis så nära man kan. Jag vill nämligen inte bli bortgift i en taxikö i Jakobstad.
)

Ja. Den har fungerat som filt under många långa och ganska kyliga tågresor mellan Kokkola och Åbo. Den har varit en värmande extrakofta under föreläsningar i lite kalla auditorium i skolan.

Tänk en sådan bra sjal.

Samma gamla

Det var värst vad det har börjat bli svårt att hitta orden nu igen. Det kallas väl skrivkramp. Eller bloggkramp, vilket som. Dessa blogginlägg blir mest ett uppräknande av vad jag har gjort under dagen, och som bekant är det ungefär exakt samma sak dag ut och dag in.

Idag:
- Försov mig lite halvmedvetet. Men bara en liten stund.
- Cykla till skolan med småsmå vassa snöflingor i ögonen
- Ringa runt lite, men utan att få svar den här gången
- Tvångsskriva på gradun
- Snubbla två trappor ner för en hastig lunchpaus med gårdagens Österbottning uppslagen som sällskap
- Upp tillbaka, fortsätta med gradun
- Printa lite nya artiklar och läsa dem
- En sista skrivansträngning
- Cykla hem kvart före fyra

Ni ser - same old, same old. Men så är jag som tidigare påpekats ingen Blondinbella heller.


Gissa vad som intogs som söndagslunch igår! Ledtråd: det är grönt och serveras med ägg.

söndag 14 februari 2010

Taskig söndag

En ganska taskig söndag, kan man kanske beskriva den här dagen som. Jag är uttråkad, sysslolös och går faktiskt och väntar på att det ska bli måndag morgon så jag får gå till skolan.

Jag har i alla fall storhandlat idag. Frågan man kanske ställer sig är: hur storhandlar man i ganska mycket snö och minusgrader och utan bil? Behöver man ens storhandla om man bor ensam? Svaret är att det går riktigt bra. Men cykelkorg och ryggsäck klarar man sig utmärkt. Dessutom är begreppet "storhandel" lite tolkningsbart. Storhandel för M. Kronqvist betyder att jag handlar lite mera grejer så att jag har för några dagar, och därmed slipper cykla till butiken varje gång jag ska koka en makaron.

Andra grejer jag hade tänkt göra idag var att städa. Men det brukar bli lite trögt med sådant. Mest för att det är så bökigt att springa med mattor i trapphuset till den närmaste vädringsbalkongen. Och för att dammsugarens sladdvinda är sönder och drar in sladden hela tiden.

Men kanske allra mest för att det är så tråkigt.

lördag 13 februari 2010

Feelgood-butiken

Jag undrar hur jag skulle klara mig utan Indiska. Indiska är en toppenbutik. Som också fanns i Vasa så länge jag bodde där, men som jag aldrig riktigt förstod mig på. Nu eelskar jag Indiska.

Jag har - som jag tidigare berättat - ytterst svårt att handla kläder. Hittar ingenting, får angst och blir bitter inom fyra minuter när jag kliver in i en klädesbutik. Ingenting passar ju! Allt är obekvämt och jag kan inte ha på mig sådant jag inte trivs i. Kläder som jag inte trivs i nästan bränner på kroppen, och jag vill slita bort dem direkt.

När jag till exempel går i stan och provar kläder och blir olycklig för att det är så usligt - då kliver jag in på Indiska och mungiporna letar sig uppåt igen. För på Indiska är plaggen sådana jag vill ha dem. Mjuka tunikor och klänningar i alla möjliga former. Indiska är en feelgood-butik.


Förra veckan köpte jag en klänning på Indiska. Idag köpte jag en tunika. Och dessutom ett armband.

Ni som vet:

Jag skulle behöva lite hjälp med mina axlar. Jag försöker sitta som folk, även om jag ibland sjunker ihop likt potatisar i en säck framför datorn. Försöker sträcka på mig och hålla ryggen rak när jag står och går, men märker hela tiden att axlarna sjunker framåt. Huvudet faller fram, nacken kröks framåt och axlarna pekar mera rakt fram än åt sidorna. Jag kutar med ryggen.

Nu har jag ingen som helst kunskap om muskler, ligament och senor, men det känns som om jag saknar någonting som ska "hålla jämvikten" i axlarna. Alltså den kraft som ska dra bakåt axlarna och ihop skulderbladen. Hur ska man träna för att få upp en jämn styrka i axlarna? Finns det några speciella övningar som jag borde satsa på?

Någon?

fredag 12 februari 2010

Cyklar med livet på spel

Nja. Jag plitade en stund på gradun idag. Faktiskt fick jag mest gjort där mellan klockan fyra och fem, när det var tyst och lugnt i skolan. Alla andra hade tagit helg, precis som vanligt folk. Man sitter väl inte och skriver skolarbeten sent på fredag eftermiddag heller..? Fast det gjorde jag.

Jo, och så har jag börjat med en ny klient idag också. Det är min fjärde korta praktik. Den sista jag gör i skolans klinik, som det ser ut nu. Lite synd, för vi har en massa bra material där. Dataprogram, spel, uppgiftskort och ganska mycket leksaker.

För övrigt. Jag frågar mig följande: Varför sandar man omsorgsfullt trottoarerna i Åbo när man inte får cykla på dem? Mitt på vägbanan där det är tänkt att man ska cykla - helt livsfarligt och hur dumt som helst - finns inte ett enda sandkorn. Bara is och lös snö som man slirar omkring i.

Jag försöker faktiskt följa några slags trafikregler och cyklar oftast där man ska cykla istället för på trottoarerna, mest för att en massa hysteriska människor ska slippa skrika efter mig tio gånger om dagen, men just nu går det inte. Cykeln gräver ner sig i snön, halkar till på blankisen som gömmer sig därunder, eller slinter ner i något djupt hjulspår.

När man slinter runt mitt i vägbanan med bilar och bussar och fanskap omkring sig i morgonrusningen, då slås man av hur idiotiskt detta är. Man ska väl för i jösse namn få cykla på vintern? Alla packar faktiskt inte undan cykeln när det blir rimfrost på marken för att ta fram den till Wappen! Hellre cyklar jag då på trottoaren och bryter mot lagen och får en och annan åthutning av någon pensionär än att jag sprider ut min hjärnsubstans under något bussdäck.

Och vem stör det om folk cyklar på trottoaren? Vem? Jag har fortfarande aldrig i mitt liv cyklat på någon fotgängare! Nehej, Åbo. Om man måste cykla på körbanan så får ni se till att man kan göra det också. Utan att dö.

Gradu in progress

Fan vad det går segt. Jävligt segt.

torsdag 11 februari 2010

Stansar vidare

Siktade på att vara i skolan klockan åtta imorse för att jobba vidare med gradun. Det var en lite seg morgon, och dessutom fortfarande kallt som tusan. Var tvungen att ta omstart och bylta på mig ett extra lager kläder innan jag hoppade på cykeln, så klockan hann bli nästan tjugo över innan jag tog plats vid skrivbordet och började på.

Hela förmiddagen fick jag att gå åt i telefon. Jag har ringt, ringt och ringt. Gick upp till logopedin på förmiddagskaffe innan jag tog itu med andra halvlek av telefonerandet. På ett ställe utbrast en kvinna så hjärtans glatt "Nämen HEJ Maja!" när jag presenterade mig. Efter att ha talat en kort stund upptäckte jag att hon nog trodde att jag var någon helt annan, eftersom hon talade om saker jag inte hade en aning om. "Men... Visst är du Maja? Från Österbotten! Vi hade ju simskola tillsammans för några år sedan, minns du? I Bennäs!".

Jag blev för ett ögonblick lite osäker själv. Jag är ju Maja från Österbotten. Och jag har haft många olika simskolor tillsammans med olika kompanjoner på olika orter. Men inte just i Bennäs. "Du hade ju en lillasyster också! Heidi!". Då kunde jag vara säker på att hon inte kände mig, för någon syster har jag inte. Inte ens någon som heter Heidi. Men det var lite lustigt att det blev ett sådant sammanträffande. Och så är det alltid kul att någon blir glad när man ringer:)


Igår hade jag en lite lättare dag, då jag bara sände iväg 50 formulär. Idag var det fart på igen, och jag plockade sammanlagt ihop 1251 blanketter, stansade och sände iväg till olika adresser. Ettusentvåhundrafemtioen stycken. Ganska slitigt göra, mina axlar är nästan uppe vid öronen ännu ikväll.

Men - som jag resonerade när jag gick och plockade, buntade ihop och stansade papper hela eftermiddagen - det kunde ju vara värre. Egentligen är ju detta förbannat lyxigt. Tänk att jag kostnadsfritt får gå på ett universitet och får göra en fin forskning om ett viktigt ämne tillsammans med en kunnig handledare med stöd av litteratur och vetenskapliga artiklar från hela världen.

Många av dem som går och buntar papper med sår på fingertopparna och trycksvärta i ansiktet är bara sex år gamla och kommer att bunta papper i resten av livet på någon skitig pappersfabrik i Zimbabwe för en månadslön på ett par euro. De sover på något stengolv någonstans och får i bästa fall lite välling att äta då och då. Då kan jag gott och väl stansa ihop några tusen papper till en avhandling. Halvvägs genom mitt stansande kunde jag dessutom gå två trappor ner och äta kycklingbröst i currysås för 2,60€ samtidigt som jag läste gårdagens Österbottning. Inte så pjåkigt.

onsdag 10 februari 2010

Studeri, studera

Jag anlände till skolan som en stel istapp i mänsklig skepnad imorse. Femton minus stod det på mätaren i mitt köksfönster innan jag trampade iväg. Vad kan man. Dagar som dessa tackar jag åter min lyckliga stjärna för att jag numera bor nära skolan och inte behöver kriga mot snöoväder på Hallisbron på morgnarna.

Har tillbringat dagen i studiernas tecken. Ringt massor med samtal, printat, sorterat, stansat (men bara 450 stycken idag) och postat formulär. Ännu ett steg framåt på den knaggliga vägen som heter GRADU. Framåt eftermiddagen började inspirationen tryta, och halv sex gav jag upp för dagen. Innan jag cyklade hem riggade jag klart lite uppgifter åt mig att hugga i med imorgon bitti. Då när man ännu är för sömnig för att organisera och planera, men tillräckligt vaken för att fungera mekaniskt.

Tror jag ska lägga mig tidigt ikväll. Imorgon blir det nya tag.

tisdag 9 februari 2010

Telefonen, printern och häftapparaten - mina tre bästa vänner

Idag har jag gjort påfrestande saker. Påfrestande, men nyttiga. Som till exempel att tala i telefon i många timmar. Nå inte med samma person, men med många. Jag har ringt ungefär en ziljon samtal, alla for the sake of gradun. Som tur fick jag låna ett eget office att sitta och ringa i, annars hade jag varit tvungen att stå i någon korridor.

Och! Ett av samtalen gjorde jag på finska! Försök själv säga "graduavhandling", "röstergonomi" och "svarsblanketter" sådär snyggt och automatiskt på finska när du minst anar det. Som när man ringer till ett svenskt daghem, till exempel. Först försökte jag fråga efter någon som kunde svenska, men när ingen sådan fanns tillhanda för tillfället bytte jag till finska. Och det lyckades för en gång skull.

Det är konstigt detta med min finska. Vissa dagar stammar jag på varje ord och får ingenting sagt, och idag satt jag och snurrade världsvant på en kontorsstol och dryftade forskningsfrågor som en annan mästare. Suomeksi.

Sedan har jag stansat ihop lite papper. Närmare bestämt 1143 stycken. Det är ettusenetthundrafyrtiotre stycken papper, för er som inte kan siffror. Nu vill jag aldrig mera se en häftapparat. Men något säger mig att jag kommer att stifta (stifta, fattar ni..?) bekantskap med en igen. Redan imorgon bitti faktiskt.

måndag 8 februari 2010

Lite bättre än noll

Det som såg ut att bli en synnerligen oproduktiv och seg kväll vände plötsligt och blev i alla fall lite mera än nollresultat. Först iklädde jag mig löparstassen och stack iväg på vad som kom att bli en riktig superrunda.

Snöfallet hade upphört, och istället var det nollakeli, vindstilla och nyplogade vägar. Om senaste löplänk gick lätt och var rolig så gick denna ljudlöst och var euforisk! En lagom kvällsrunda. Jag har verkligen kommit in i rytmen med löpningen nu igen. Springer varken särskilt långt eller snabbt, men jag njuter!

Uppspelt av löpningen och den friska februariluften satte jag mig vid datorn lite senare på kvällen för att göra mitt bästa och försöka få någonting till pappers. Det satt långt inne, men jag lyckades med makt krysta fram en halv sida gradutext. En halv sida är inte mycket, men hey - det är jävligt mycket mera än ingenting!

Imorgon är det tidig väckning och så kör vi vidare.

Mera snö

Nämen se, det snöar idag! Vilken tur, när vi nu annars har en så förbannat snöfattig vinter. Dessutom har jag lyckats förlägga såväl mössa som vantar. Men det är i och för sig ingenting nytt, jag brukar lägga dem på en massa konstiga ställen så att jag inte hittar dem förrän långt senare. Imorse stod jag faktiskt en lång stund och försökte tänka: "Var, Maja? VAR har du lagt dem?", men inte fick jag någon klarhet i saken för det. Fick ta en av mina sjuhundra reservvantar och en alternativ mössa.

Nå, de dyker väl upp vad det lider. På hatthyllan är de inte, vilket betyder att de kan finnas exakt var som helst förutom där. Igår hade jag till exempel lagt en påse frysta morötter i torkskåpet istället för tillbaka i frysen. Det symboliserar ganska väl min tankspriddhet.

Jag har idag vistats i skolan för att göra lite gradujobb, printa och ordna lite småsaker. Samt gå på handledning. Imorgon blir det tidig väckning och gradujobb hela dagen.

söndag 7 februari 2010

Bruno II

Ungefär strax efter att jag hade inhandlat klänningen igår, bloggat om den och hängt in den i skåpet drabbades jag som jag vanligtvis gör här i Åbo av helguttråkningssyndromet. Jag och min ena bror bestämde oss därför att - vare sig han ville eller inte - hälsa på vår andra bror. Sådär annars bara. Lördagsvisit. Det hör väl till fin, finlandssvensk etikett?

Efter att ha anlänt till Studentbyn, pratat om dittan och dattan, hört på Håkan Granlund på Youtube, plöjt igenom senaste veckans HBL samt betraktat lillebrors ryggtavla då han diskade ett berg av porslin, var det tråkigt igen.

Vad gör man på en lördag eftermiddag/tidig kväll i Åbo om man inte vill a) supa sig redlös på något studenthak, eller b) eh, ja... kan man göra något annat här? Nå, man kan till exempel ta en liten tur i omgivningarna. Till exempel till Nådendal. Där körde vi runt och tittade, och gick sedan in på en hamburgare som kvällsmat.

Sedan spanade vi in hamnen, där bland annat Silja Europa låg vid kajen och lystes upp av massor med strålkastare. Bilköer ringlade sig in i magen på henne, så jag antar att man skulle lägga ut inom en snar framtid.


Körde runt lite längs åstranden, tills vi kom på att man nog kunde ta en kaffekopp på någon av åbåtarna. Vilket vi också gjorde. Den här lilla båten, Bruno II klev vi ombord på, och drack varsin stor mugg kaffe. Det var nog det mysigaste kaffeställe jag beskådat i mitt liv. Inbäddat i massor av snö och med rimfrost på de små runda fönstren. Inne var det riktigt varmt och dämpat, med ljus som brann på alla små bord.

Sedan en tur genom stan, och så sa vi hej-hej och gick hem för att sova. Eller. Jag traskade i snöfallet och köpte en påse godis på Makuuni och gick hem för att titta på film och knapra karameller. Är det godisdag så är det:)

lördag 6 februari 2010

Bruten


Idag lyckades jag äntligen bryta förbannelsen. Jag har köpt ett klädesplagg för första gången på en evighet. De senaste typ tio gångerna jag har försökt hitta någonting i klädbutiker har slutat med att jag har gått hem tomhänt. Billigt, förvisso. Men tråkigt. Jag kan ju inte trava runt i samma gamla paltor precis varje dag. Och att skifta mellan grå och svart kofta som jag brukar räknas inte som någon större variation...

Det blev inte ens någonting svart! Det brukar det nämligen bli om det blir någonting. Idag blev det lila och lite andra färger, i ett - hör här - mönster. Mönstrade kläder är avancerat när det gäller mig.

Dessutom hittade jag förutom detta plagg en perfekt klänning som föll mig i smaken. Tyvärr fanns det inte rätt storlek, alla var för stora. Sådant är lite frustrerande. Men det känns i alla fall bättre att man inte hittar tillräckligt små kläder än att ingenting ryms på en.

fredag 5 februari 2010

Lägesrapport från graduskribenten

Handledning idag. Allting flyter på ungefär som det ska, även om det blev ett långt uppehåll från allt vad gradu heter under tiden jag jobbade. De godkända tillstånden har droppat in, det senaste idag på eftermiddagen, och snart får jag börja skicka ut blanketterna.

Kommer ändå att få skriva med rask fart och utan dröjsmål under vårterminen om detta ska gå ihop. I slutändan går det som det går, men jag är inte beredd att kasta in handduken i första taget. Heltidsstudier kommer det att bli, med fokus på avhandlingen.

Förutom gradun har jag idag fått en klient som jag ska teraputta vid sidan av skrivandet. Jag sitter i skolan och skriver, och i samma byggnad finns vår klinik, så det passar utmärkt. Bara att traska några trappor ner och ge terapi.

Annars har det varit en synnerligen alldaglig fredag. Förutom följande: Jag drog ut på en bra kvällslöprunda med - hör här - mp3-spelaren i öronen. Jag tror jag tammefan håller på lära mig detta med att springa och lyssna på musik! Tidigare har jag sett det som ett stressmoment, och föredragit att lyssna på väder och vind, samt ljudet från skor mot underlaget och mina egna andetag. Lite terapeutiskt, sådär. Men nu har jag fått överta min brors mp3-spelare, eftersom han köpte en ny. Och se där, jag börjar lära mig jag också. Braa kaar kan änder se.

Se till mig som... drömmer mardrömmar

Uj. Jag fick Kaj Korkea-ahos "Se till mig som liten är" av min lillebror i julklapp. Den är bra. Men otäck. Jag läste största delen av den på tåget ner till Åbo i söndags. Sedan läste jag vidare på måndag kväll. När min bror ringde på dörren för att leverera den omtalade lampan var jag så inne i mitt läsande att jag stod som en totempåle med vidöppna ögon i hallen.

Läste färdigt den senare på kvällen, vilket resulterade att jag hela natten drömde oroliga drömmar om Kasper och Lina och Röda Ögat och korvfabriken och bönemöten och sinnessjukhus och gud-vet-vad. Ändå är det ingen rysare, utan snarare en mörk berättelse som kunde vara helt sann. Kanske var det just det. Att jag kände igen platser och till exempel såg vägar och åkrar framför mig. I mitt huvud blir det en förvriden saga, mellan dröm och verklighet, mellan påhitt och sanning nattetid.

Jag är en sådan som inte ska titta på tv, filmer eller läsa böcker eller ens diskutera djupare saker än disktrasor och snöfall - annars tänker jag för mycket. Men "Se till mig som liten är" var faktiskt bra, jag kunde inte sluta läsa den. Ville ju se hur det gick.

Satan, Kaj. Du förstörde en natts sömn för mig!

torsdag 4 februari 2010

...och det vart ljus!

I julklapp fick jag av mina föräldrar, som jag tidigare nämnt, en ljusterapilampa. I förrgår fick jag den hitfraktad av min bror, eftersom den är ganska stor och klumpig och inte gärna låter sig kånkas som handbagage på tåg.

Tanken med lampan är att den ska lysa så starkt och ljust att den får alla dåliga tankar och usligheter att springa sin kos. Man ska bli pigg och glad av ljuset, så att säga. Och visst lyser den. Med ett kritvitt sken, som ska simulera solljus på en sommardag.

I en liten lya som min är det lite trixigt att hitta något ställe att placera den på. Jag menar, det finns liksom inte riktigt någon plats som sådär nätt och smidigt omfamnar en stor, rund lampa på en liten fot. Dessutom måste den vara inom räckhåll för någon av mina få eluttag.


På hyllan ovanför sängen passade den perfekt, och där finns elförsörjning lagom till hands. Det ska dock bli spännande att se exakt hur många gram den där stackars hyllan är tänkt att hålla. Om ni inte hör av mig imorgon är det möjligt att jag har fått en relativt tung terapilampa i skallen i sömnen.

Förresten. Nackdelen med en lampa som denna är att den understryker exakt varje dammkorn som finns i dess närhet. En dammtorkning skulle inte skada.

Snö och makaroner

Igår hämtade jag igen snöskoveln från soprummet för att gräva fram cykeln ur snöinfernot på bakgården. Trodde ni verkligen att jag skulle se mig besegrad av någonting så fånigt som snö? Bah! Låt det vräka ner bara - jag kommer att gräva fram cykeln ända till midsommar om det är så att det krävs. Lite snö har man väl klarat förr.


Har även haft en bror på besök. Som sig bör åt vi äkta studerandemiddag. Makaronigryta. Med ketchup.

onsdag 3 februari 2010

Mangleiss

Idag skubbade jag till skolan i en mycket vacker februarimorgon. Nu är det inte plågsamt dyngkallt, utan snarare vinterfräscht. Känns bättre att anlända till en föreläsningssal med lite diskreta äppelkinder och frisk luft i lungorna än att ramla in med rimfrost i ögonbrynen och fruset snor som två valrossbetar ur vardera näsborre. Det där sista var eventuellt en överdrift.



Det var sista dagen av vår kurs i Orofaciala missbildningar på schemat. Maratonföreläsning mellan nio och ett, med ett intensivt stirrande på videoklipp där man skulle bedöma talet hos en liten flicka med gomspalt. Om och om och om igen snurrade klippet, och vi försökte tolka och transkribera så snabbt vi kunde.

En tiominuters snabbpaus ingick, och så avslutades kursen med tent där och då. Det skulle vara fem frågor, men examinatorn hade visst räknat fel, det fanns två stycken fråga nummer två. Alla satt och skrev så fort de bara kunde, för det blev långa svar på alla frågor. När tiden tog slut hade ingen ännu hunnit skriva klart de sex frågorna, så vi fick ta hem tenterna och fortsätta där. Till klockan 22 ikväll fick vi tid. Puh!

Gick tillsammans med en klasskompis för att luncha, och sedan hem för att fortsätta skriva. När jag försökte öppna dokumentet lyckades det inte, eftersom mitt Word tydligen inte var i bruk längre. Inte orkade jag börja ladda ner något OpenOffice heller, så här mitt i. Hällde i mig två koppar kaffe, drog på ytterkläderna igen och traskade tillbaka till skolan. Skrev klart och gick hem för andra gången idag.

tisdag 2 februari 2010

Bästa föreläsningen ever!

Imorse trampade jag i ett rikligt snöfall till skolan för att lyssna på en frivillig föreläsning klockan åtta. Hur man får det där med frivillig föreläsning, snömodd och klockan åtta att gå ihop kan man fråga sig. Jag svarar att det var en gäsföreläsning som hette "Att leva med afasi". Afasi är alltså när talet förstörs som ett resultat av en hjärnskada, som till exempel svår hjärnblödning. Ämnet i sig är intressant, men det som fick de flesta av oss att dyka upp den tidiga timmen till trots (varje universitetsstuderande vet att "frivillig" betyder sovmorgon) var nog att föreläsaren själv hade afasi.

Hur det går till när en person med ganska svår afasi håller en föreläsning för ett helt auditorium med folk, och knappt får det att rymmas in på 90 minuter kan jag berätta. Det sker genom ett målande språk, trots att många ord saknas eller uttalas halvfärdigt, eller man råkar säga ett liknande ord som betyder ungefär samma sak. Och genom ett mycket talande kroppsspråk, genom en perfekt betoning och en otrolig inlevelse och förmåga att leva sig in i det man berättar. Genom yviga gester, underbar mimik och ett kroppsspråk som talar tusen gånger mer än ord.

Det var en sanslöst bra föreläsning. Om det är någon som vet hur det är att ha afasi och leva med det i många år så är det naturligtvis den drabbade själv. Han lyckades förklara hur han hjälpte sig själv att förstå, hur han gjorde sig förstådd för andra, och också berätta om sådant han inte förstod, och varför han inte kunde uppfatta det. Var i språksystemet det liksom brast. Allt detta medan han alltså själv har afasi!

Vi åhörare satt som ljus och lyssnade. Skrattade massor, för det var en rolig gubbe som stod där framme och berättade sin historia. Många nickade jakande under tiden han talade, som för att bekräfta att vi förstod och hängde med. När han skulle berätta någonting specifikt och sökte ett visst ord fick han hjälp av publiken som ropade förslag tills vi kom fram till rätt ord. Av sammanhanget förstod man vilket ord han sökte, och fick ytterligare en ledtråd eftersom han själv visste vilken bokstav ordet skulle börja på. Då viftade han med handen och tecknade till exempel ett C, och någon hojtade "cancer!". Då var nyckelordet knäckt, och berättandet kunde fortsätta. Fascinerande!

En av de varmaste och mest rungande applåderna någon av våra gästföreläsare fått, det fick han också.

En gårdag

Igår var det allehanda strapatser på schemat. För det första var det dags att återvända till skolbänken för första gången på lite drygt 1½ månad. Fast före jag ens kunde det var jag tvungen att gräva fram min cykel ur snödrivorna på bakgården. Jag ramlade rakt ur sängen i ytterbyxor och vinterjacka, samt mössa. På fötterna gummistövlar fodrade med ullsockor, och i ansiktet ett lite lagom sömnigt uttryck.

Snön gick långt över knäna där jag vadade fram i det mjuka fluffet. Därför tänkte jag att det var en god idé att sköta snödykningen först, för att göra mig i ordning sedan. Cykeln ställde jag utanför porten, borstade snön av den och gick in för att hoppa i en varm dusch. Vaken var jag i alla fall nu.

Efter en dag bestående av föreläsningar samt en och annan kaffepaus traskade jag hem i sällskap med några klasskompisar. För att inte behöva vada efter cykeln vareviga morgon hämtade jag sedan snöskoveln ur soprummet i källarvåningen.

Någon har nämligen bestämt att bakgården med cykelställen inte är i bruk under vintermånaderna. Därför är det ingen som anser att snöröjning behöver utföras där. Jag anser dock tvärtemot. Och med tanke på denna vinters minst sagt rikliga snöskörd så är det ett litet projekt i sig att göra bakgården framkomlig. Det projektet var mitt igår. Tog en bra stund, men resultatet blev lyckat. Eller ja, man kommer fram till cykeln i alla fall. Utan att vada i snö till armhålorna.

När jag nu hade skottat fram cykeln så fint hoppade jag på den och cyklade iväg till Cittari för att bunkra upp med lite mat eftersom kylskåpet gapade tomt efter min långa frånvaro.

Det bästa på hela dan - bättre än skola och snöskottning och butiksfärder och allt annat - åstadkom jag en stund senare, när mörkret hade lagt sig över Åbo. Jag drog iväg på en helt superb löprunda. Precis lagom temperatur, precis lagom stjärnhimmel och mörker, precis lagom plogade vägar, precis lagom vindstilla. Precis lagom fart, hjärtat pickade på i lagom snabbt tempo, och fötterna tickade fram och tillbaka - tap-tap-tap. Hur läckert som helst!