Fast Sven gillar i alla fall att Maja har kommit till Öja. Åtminstone gillar han de halvuppackade väskorna och lådorna. Väskor och papplådor är liksom Svens grej.
Här hade han bäddat ner sig för natten igårkväll.
måndag 31 maj 2010
Vad man kan lämna bort när man bloggar
När det gäller min lägenhet i Åbo har jag haft vissa hårda principer vad gäller bloggande. Jag har medvetet inte ens visat foton inifrån, och absolut inte sagt någonting om var jag bor, inte ens i vilken del av stan, annat än att det är relativt centralt. Med tanke på att jag har bott ensam vore det dumt att berätta var jag befinner mig. Dessutom tycker jag inte att det är någon annans sak än min egen. Därför har jag inte heller skrivit inlägg i stil med "Imorgon kommer jag att åka till Österbotten. Jag kommer att vara där i en vecka". Visst har jag sagt att jag befinner mig där om jag har gjort det, men det är inte riktigt samma sak.
Rent ut sagt så tycker jag att det är idiotiskt att ge ut sådan info på en öppen blogg. Dels att baka in adressen i en mening, som "Här på Gunnarsgränd 22 är det lugnt ikväll" och i nästa andetag berätta att "hela familjen kommer att resa till Tyskland på fredag morgon och vara borta en vecka. Vi är tillbaka på följande veckas fredag någon gång efter tio på kvällen". Egentligen kunde man lägga till att "låset är ett Abloylås från 1999, och det finns en reservnyckel i garaget ifall dörren inte går att bryta upp. Vi har en DVD-spelare, ett hemmabiosystem och två laptops. Systemkameran har vi med oss, men det finns en relativt ny kompaktkamera i bokhyllan. Dessutom har vi himla dyra guldsmycken i översta byrålådan i hallen. Jo, och en massa silverbestick i nedersta kökslådan! Välkomna!".
Jag har varit överdrivet nojig kan man tycka. De kvällar jag har varit ute och sprungit sent har jag berättat det efter rundan, istället för att meddela att jag om en kvart kommer att springa ensam längs Auraåstranden, där kring Tomasbron. Sådant är också dumt. Och nu vet jag att Åbo inte är någon världsmetropol där man riskerar att bli nedstucken med kniv om man rör sig ensam. Men ändå. Jag tycker inte att man behöver ge ut sådan information hur som helst. Fast det skulle vara Såka eller Molpe. Det är helt enkelt inte sådana saker man behöver meddela om. Tycker jag.
Rent ut sagt så tycker jag att det är idiotiskt att ge ut sådan info på en öppen blogg. Dels att baka in adressen i en mening, som "Här på Gunnarsgränd 22 är det lugnt ikväll" och i nästa andetag berätta att "hela familjen kommer att resa till Tyskland på fredag morgon och vara borta en vecka. Vi är tillbaka på följande veckas fredag någon gång efter tio på kvällen". Egentligen kunde man lägga till att "låset är ett Abloylås från 1999, och det finns en reservnyckel i garaget ifall dörren inte går att bryta upp. Vi har en DVD-spelare, ett hemmabiosystem och två laptops. Systemkameran har vi med oss, men det finns en relativt ny kompaktkamera i bokhyllan. Dessutom har vi himla dyra guldsmycken i översta byrålådan i hallen. Jo, och en massa silverbestick i nedersta kökslådan! Välkomna!".
Jag har varit överdrivet nojig kan man tycka. De kvällar jag har varit ute och sprungit sent har jag berättat det efter rundan, istället för att meddela att jag om en kvart kommer att springa ensam längs Auraåstranden, där kring Tomasbron. Sådant är också dumt. Och nu vet jag att Åbo inte är någon världsmetropol där man riskerar att bli nedstucken med kniv om man rör sig ensam. Men ändå. Jag tycker inte att man behöver ge ut sådan information hur som helst. Fast det skulle vara Såka eller Molpe. Det är helt enkelt inte sådana saker man behöver meddela om. Tycker jag.
Saker som hör Öja till
- Kaffe på Bryggan.
- Sena kvällsdopp i Gäddviken efter jobbet tillsammans med någon kompis. Eller ensam.
- Slöande i solstol på föräldrahemmets gård.
- Och fästingar! Hann bara tillbringa några timmar få i Öja innan den här lilla kompisen bet sig fast i mig:)
- Sena kvällsdopp i Gäddviken efter jobbet tillsammans med någon kompis. Eller ensam.
- Slöande i solstol på föräldrahemmets gård.
- Och fästingar! Hann bara tillbringa några timmar få i Öja innan den här lilla kompisen bet sig fast i mig:)
Flytthelvetet
Alla som har flyttat någon gång i sitt liv vet att det är ett helvete. Det är ofta bråttom, för man måste få ut allt inom en viss tid, och är det inte bråttom så har man bråttom för att få undan skiten så fort som möjligt.
Det är svettigt, man får ont i rygg och armar av att bära sådant man i vanliga fall inte bär omkring på. Man upptäcker plötsligt att man bor väldigt högt upp, och att man har en väldigt tung soffa. Jag har ännu idag ont mellan skulderbladen av att kånka möbler och i underarmarna på grund av att jag har hållit så hårt om saker för att inte tappa dem.
Speciellt sköra, fragila saker är tidskrävande att packa. Som mina fina snapsglas som jag fått i present. Så fina när man har dem i användning, men det papperstunna glaset tål inga påfrestningar. Jag får utslag i hjärnan av att tänka på att de stackarna trycks ner i en låda och skakas hela vägen till Kokkola. Hu.
Man blir irriterad. Dels kan det vara lite emotionellt att flytta från någonting som ändå varit ens hem en längre tid, och dels är man trött, hungrig och har leidon av att bära tavara. Och så är det lite jobbigt att folk gräver runt i ens saker, även om det är familj eller andra nära bekanta. Man vill bara skrika "AKTAAA! Rör inte! Nej, inte den där!". Som i Ebba och Didrik: "Akta, det kommer fingeravtryck!".
Och de saker jag själv sätter stort värde på kan någon annan säga "Nämen, ska du verkligen ta med den där... den kan du väl slänga!". Och man bara: "Min tandborstmugg med Pluppmotiv- är du galen?!". "Men du har ju så många andra...", och så halvsnyftar man med falsettröst "Men mamma - inte med PLUPP!!!". Ungefär så.
Och hur man än försöker så kan man inte flytta sådär prydligt som folk gör i reklamblad och filmer. Alltså alla saker snyggt i lika stora lådor radade i luftiga rader i en flyttbil. Säg den som inte har tryckt in grejer där de rymts, blandat tvättställningar och vinterskor, och tätat med ett täcke där det behövts.
Såhär såg mitt flyttlass ut genom bakfönstret. Ni ser bland annat dammsugarslang, lampfot, kudde som stötdämpare och en stackars växt som kippar efter andan. Ganska maximalt utnyttjat utrymme om jag får säga det själv.
Packandet är systematiskt till en början, men mot slutet när orken tryter och det finns en massa löst, udda krafs kvar så början man hiva ner det i lådor hur som helst. När man sedan ska packa upp undrar man hur i helvete man tänkte när man la ner toalettborsten med mikrovågsugnen. och vilken koppling stekspaden och gummistövlarna har, eftersom de samsas i en låda.
Det är svettigt, man får ont i rygg och armar av att bära sådant man i vanliga fall inte bär omkring på. Man upptäcker plötsligt att man bor väldigt högt upp, och att man har en väldigt tung soffa. Jag har ännu idag ont mellan skulderbladen av att kånka möbler och i underarmarna på grund av att jag har hållit så hårt om saker för att inte tappa dem.
Speciellt sköra, fragila saker är tidskrävande att packa. Som mina fina snapsglas som jag fått i present. Så fina när man har dem i användning, men det papperstunna glaset tål inga påfrestningar. Jag får utslag i hjärnan av att tänka på att de stackarna trycks ner i en låda och skakas hela vägen till Kokkola. Hu.
Man blir irriterad. Dels kan det vara lite emotionellt att flytta från någonting som ändå varit ens hem en längre tid, och dels är man trött, hungrig och har leidon av att bära tavara. Och så är det lite jobbigt att folk gräver runt i ens saker, även om det är familj eller andra nära bekanta. Man vill bara skrika "AKTAAA! Rör inte! Nej, inte den där!". Som i Ebba och Didrik: "Akta, det kommer fingeravtryck!".
Och de saker jag själv sätter stort värde på kan någon annan säga "Nämen, ska du verkligen ta med den där... den kan du väl slänga!". Och man bara: "Min tandborstmugg med Pluppmotiv- är du galen?!". "Men du har ju så många andra...", och så halvsnyftar man med falsettröst "Men mamma - inte med PLUPP!!!". Ungefär så.
Och hur man än försöker så kan man inte flytta sådär prydligt som folk gör i reklamblad och filmer. Alltså alla saker snyggt i lika stora lådor radade i luftiga rader i en flyttbil. Säg den som inte har tryckt in grejer där de rymts, blandat tvättställningar och vinterskor, och tätat med ett täcke där det behövts.
Såhär såg mitt flyttlass ut genom bakfönstret. Ni ser bland annat dammsugarslang, lampfot, kudde som stötdämpare och en stackars växt som kippar efter andan. Ganska maximalt utnyttjat utrymme om jag får säga det själv.
Packandet är systematiskt till en början, men mot slutet när orken tryter och det finns en massa löst, udda krafs kvar så början man hiva ner det i lådor hur som helst. När man sedan ska packa upp undrar man hur i helvete man tänkte när man la ner toalettborsten med mikrovågsugnen. och vilken koppling stekspaden och gummistövlarna har, eftersom de samsas i en låda.
söndag 30 maj 2010
Olemme muuttaneet / vi har flyttat
Hej igen!
Orsaken till att det blivit någon dags paus från bloggvärlden är följande: jag har flyttat från Åbo. Flytta som i att säga upp lägenheten, packa ner sina pinaler i lådor, bära soffor och sängar i alltför trånga trapphus, köra många timmar och sedan göra om allt igen, fast bakfram.
Jo, så här fort gick den åbotiden. Jag har nu studerat logopedi i fyra år, och det var väl det. Återstår en del ännu, men det är praktik och graduhandledning och sådant som görs på distans. Eller praktiken ska göras här och gradun ska finslipas under tiden.
Piuh. Jag har skrivit på gradun hela veckan, och höll på ännu på fredag eftermiddag. Under dagens lopp fick jag säga hejdå åt folk som droppade in och sa "jaha, så du är på väg nu då..?", vilket kändes grymt bisarrt. Ännu mera bisarrt att säga "jo, flyttbilen kommer idag". Idag. Som i samma dag som nu!
Pinsammast var dock att en av klasskompisarna som sitter på ett annat kontor kom och frågade när jag far, och jag lovade att komma och säga till innan så vi kunde säga hej. När jag började bli alltför okoncentrerad och flytt-yr fick jag ställa mig i ordning för att fara iväg. Packade ihop alla papper jag skulle ha med mig, och lade en del andra papper i skåpet för att de ska användas till en annan forskning, plockade tillbaka lånade böcker i handledarens hylla, ordnade upp och till sist sprang ner till Kliniken med ett par saker som skulle dit, la ett par blanketter jag hade luntat i i blankettskåpet - och gick ut. Cyklade hela vägen hem och kom sedan på att jag ju inte alls hade sagt hejdå. Skickade såklart direkt ett sms och förklarade mig. Min hjärna var alldeles väldigt bortkopplad just i fredags. Så förlåt igen, J! Det var inte meningen:(
Från det att jag kom hem packade jag tills flyttbilen med mina föräldrar kom fram ungefär tiotiden på kvällen. Det blir alltid en våldsam mängd pryttal och prylar när man flyttar. Jag bar ner det som gick direkt, lite lådor och grejer genast på kvällen.
Följande morgon klockan sju serverades frukost, och sedan började vi packa på allvar. Soffa och säng bars fyra våningar ner, lådor och tvättmaskin kånkades via hissen. Stackars grannen till höger om mig har sin lägenhetsdörr så nära att min dörr kan slå i hans om man är lite oförsiktig. Gissa hur många gånger någon av oss av misstag drämde min dörr i hans så att det brakade i hela trappan. Och jag vet att han var hemma, för jag hörde ljudet av stillsamt klirrande porslin. Stackarn försökte väl äta en fridfull lördagsfrukost, och fick istället gång på gång lyssna på öronbedövande brak. Förlåt grannen!
Några timmar senare var allting på plats i skåpbilen. Och då hade inte minsta gaffel gått att klämma in. Som tur råkade pappa tappa sönder min tv-bänk, så jag inte behövde ta med den. Hade fått surra fast den på taket i så fall. Naturligtvis tappades tv-bänken i trapphuset, så det brakade som stiligast. Försök slänga ner en träpall i ett stentrapphus så flisorna och plankorna ryker. Det låter ganska ordentligt!:)
Orsaken till att det blivit någon dags paus från bloggvärlden är följande: jag har flyttat från Åbo. Flytta som i att säga upp lägenheten, packa ner sina pinaler i lådor, bära soffor och sängar i alltför trånga trapphus, köra många timmar och sedan göra om allt igen, fast bakfram.
Jo, så här fort gick den åbotiden. Jag har nu studerat logopedi i fyra år, och det var väl det. Återstår en del ännu, men det är praktik och graduhandledning och sådant som görs på distans. Eller praktiken ska göras här och gradun ska finslipas under tiden.
Piuh. Jag har skrivit på gradun hela veckan, och höll på ännu på fredag eftermiddag. Under dagens lopp fick jag säga hejdå åt folk som droppade in och sa "jaha, så du är på väg nu då..?", vilket kändes grymt bisarrt. Ännu mera bisarrt att säga "jo, flyttbilen kommer idag". Idag. Som i samma dag som nu!
Pinsammast var dock att en av klasskompisarna som sitter på ett annat kontor kom och frågade när jag far, och jag lovade att komma och säga till innan så vi kunde säga hej. När jag började bli alltför okoncentrerad och flytt-yr fick jag ställa mig i ordning för att fara iväg. Packade ihop alla papper jag skulle ha med mig, och lade en del andra papper i skåpet för att de ska användas till en annan forskning, plockade tillbaka lånade böcker i handledarens hylla, ordnade upp och till sist sprang ner till Kliniken med ett par saker som skulle dit, la ett par blanketter jag hade luntat i i blankettskåpet - och gick ut. Cyklade hela vägen hem och kom sedan på att jag ju inte alls hade sagt hejdå. Skickade såklart direkt ett sms och förklarade mig. Min hjärna var alldeles väldigt bortkopplad just i fredags. Så förlåt igen, J! Det var inte meningen:(
Från det att jag kom hem packade jag tills flyttbilen med mina föräldrar kom fram ungefär tiotiden på kvällen. Det blir alltid en våldsam mängd pryttal och prylar när man flyttar. Jag bar ner det som gick direkt, lite lådor och grejer genast på kvällen.
Följande morgon klockan sju serverades frukost, och sedan började vi packa på allvar. Soffa och säng bars fyra våningar ner, lådor och tvättmaskin kånkades via hissen. Stackars grannen till höger om mig har sin lägenhetsdörr så nära att min dörr kan slå i hans om man är lite oförsiktig. Gissa hur många gånger någon av oss av misstag drämde min dörr i hans så att det brakade i hela trappan. Och jag vet att han var hemma, för jag hörde ljudet av stillsamt klirrande porslin. Stackarn försökte väl äta en fridfull lördagsfrukost, och fick istället gång på gång lyssna på öronbedövande brak. Förlåt grannen!Några timmar senare var allting på plats i skåpbilen. Och då hade inte minsta gaffel gått att klämma in. Som tur råkade pappa tappa sönder min tv-bänk, så jag inte behövde ta med den. Hade fått surra fast den på taket i så fall. Naturligtvis tappades tv-bänken i trapphuset, så det brakade som stiligast. Försök slänga ner en träpall i ett stentrapphus så flisorna och plankorna ryker. Det låter ganska ordentligt!:)
torsdag 27 maj 2010
Jesus och jag
Har suttit här och skrivit hela dagen idag. På två dagar har jag klämt ur mig ganska många sidor. Heja mig, som Pippi Långstrump skulle ha sagt. Nu kunde man ju tro att det är hiskligt synd om stackars Maja som sitter där och skriver hela dagarna, men det är det ju inte alls. Jag tycker på riktigt att det är riktigt trevligt att peta på med min gradu. Och lådan som syns på golvet är ju inte ens halvfull med hopskrynklade papper, så det måste ju gå ganska bra, va? Fast ganska många sådana där vita muggar kaffe som står till höger om skärmen blir det. Vilket påminner mig om att jag ska betala i kaffekassan imorgon, när det är fredag. Tänkte lägga hundra euro jämnt.
Det här är Jesus. En magisk blomma som helt hade dött, men efter en slurk vatten fick fullständigt fnatt och började blomma - ursäkta uttrycket - som satan! När jag var i startgroparna med gradun i vintras och satt och knappade in tusentals värden i SPSS placerade kollegan J denne Jesus på mitt bord med orden: "Må han vaka över dina SPSS-filer!". 
Och där har Jesus stannat. Ser ni så vördnadsfullt och beskyddande han böjer sig över mina resultat. Tror bestämt att han välsignar dem!
onsdag 26 maj 2010
Trött
Sov taskigt inatt. Ännu fyratiden var jag vaken, måste slösurfa lite i sängen för att förhoppningsvis bli lite dåsig. Men det gick ändå ganska lätt att stiga upp klockan sju och cykla till skolan. Har suttit och skrivit hela dagen. Ändrat, ändrat och ändrat. Och fyllt i sådant jag lämnat tomt tidigare med avsikt att "kolla upp och skriva in senare". Att komma ihåg exakt vad jag skulle skriva in i det här skedet är inte så lätt... hur ska jag minnas vad jag tänkte för en månad sedan? Och var hittar jag materialet till det där? Och vad betyder den här tabellen egentligen?!
Jag fick ordnat upp det mesta. Sedan har jag skrivit vidare på diskussionen också, och kommit framåt lite igen. Igår gick skrivandet ut på att jag skrev som en liten älg, sedan fick rådet att kassera två sidor helt för att de var dåliga. Sedan skrev jag två sidor till. Summan blev alltså plus-minus-noll.
Hela dagen orkade jag riktigt bra, men nu när klockan är lite över fem och jag har kommit hem känner jag segheten ta över. Ögonen på halvstång. Inatt vill jag nog sova lite mera än ett par timmar.
Jag fick ordnat upp det mesta. Sedan har jag skrivit vidare på diskussionen också, och kommit framåt lite igen. Igår gick skrivandet ut på att jag skrev som en liten älg, sedan fick rådet att kassera två sidor helt för att de var dåliga. Sedan skrev jag två sidor till. Summan blev alltså plus-minus-noll.
Hela dagen orkade jag riktigt bra, men nu när klockan är lite över fem och jag har kommit hem känner jag segheten ta över. Ögonen på halvstång. Inatt vill jag nog sova lite mera än ett par timmar.
tisdag 25 maj 2010
Granadilla
Igår när jag cyklade via butiken fick jag ett plötsligt infall att handla en annorlunda frukt. Strosade omkring en stund och klämde på olika grejer i olika färger och former på hyllan med lite annorlunda grejer. Till sist plockade jag med mig den här:
En granadilla. Aldrig smakat. Till storleken som en liten mandarin eller ett plommon, med ett hårt, blankt skal och en knubbig stjälk. Kändes lätt och på något vis ihålig. Det hårda skalet har liksom ett mellanrum mellan sig och fruktköttet, så man kan trycka in det lite grann.
När jag skar upp frukten (men en tandad kniv, för skalet är hårt, nästan som på en nöt) såg den ut som en passionsfrukt inuti. Inte konstigt, eftersom granadilla är en typ av passionsfrukt. Innanmätet bestod därmed av frön med grönaktigt fruktkött omkring. Bara att gröpa ur och käka med sked! Inte många skedar blev det, för frukten är liten och den ätbara delen ännu mindre.
Nu vet jag inte om den här frukten är tänkt att ätas på samma sätt som äpplen eller mandariner, den är kanske mera tänkt att ha i fruktsallader och desserter eller liknande. Men den var riktigt god. Lite syrlig och lustig till konsistensen, för fröna var superknapriga - lät ungefär som om man skulle äta chips. Då var det testat!
En granadilla. Aldrig smakat. Till storleken som en liten mandarin eller ett plommon, med ett hårt, blankt skal och en knubbig stjälk. Kändes lätt och på något vis ihålig. Det hårda skalet har liksom ett mellanrum mellan sig och fruktköttet, så man kan trycka in det lite grann.När jag skar upp frukten (men en tandad kniv, för skalet är hårt, nästan som på en nöt) såg den ut som en passionsfrukt inuti. Inte konstigt, eftersom granadilla är en typ av passionsfrukt. Innanmätet bestod därmed av frön med grönaktigt fruktkött omkring. Bara att gröpa ur och käka med sked! Inte många skedar blev det, för frukten är liten och den ätbara delen ännu mindre.
Nu vet jag inte om den här frukten är tänkt att ätas på samma sätt som äpplen eller mandariner, den är kanske mera tänkt att ha i fruktsallader och desserter eller liknande. Men den var riktigt god. Lite syrlig och lustig till konsistensen, för fröna var superknapriga - lät ungefär som om man skulle äta chips. Då var det testat!
Hjärnan sover, hjärnan sover i sitt lugna bo...
Jag kom nyss överens med min handledare om en träff "imorgon bitti" för att kolla på en del oklarheter med gradun och ordna med en del praktiska saker. Det betyder att jag bör vara på plats så länge man kan kalla morgonen för "bitti", alltså ungefär åtta.
Jag undrar hur pass bra min hjärna fungerar när det gäller att tänka och producera och formulera text just klockan åtta? När det gäller att byta blöjor, klä på, mata gröt och bädda sjukissängar funkar jag per automatik ganska effektivt till och med strax efter sju på morgonen. Tänka däremot är en annan sak.
Jag undrar hur pass bra min hjärna fungerar när det gäller att tänka och producera och formulera text just klockan åtta? När det gäller att byta blöjor, klä på, mata gröt och bädda sjukissängar funkar jag per automatik ganska effektivt till och med strax efter sju på morgonen. Tänka däremot är en annan sak.
måndag 24 maj 2010
Häng med på cykeltur!
Satt och skrev på gradun till typ halv sju ikväll. Eller skrev och skrev, mest satt jag och flyttade stycken, bytte plats, ändrade ordningsföljd, strukturerade om kapitel, raderade och omformulerade. Imorgon ska jag göra klart ändringarna och så åstadkomma lite brödtext igen.
När jag inte orkade skriva mera diskade jag kaffekoppen, hoppade på cykeln och trampade via butiken hem. Bisarrt förresten att man bara för två dagar sedan lätt kunde gå i ärmlös klänning ännu elva på kvällen och det fortfarande var ångande högsommarvärme. Idag hade jag iskalla, vita fingrar utan känsel när jag hoppade av cykeln i duggregnet och gick in i butiken.
Här får ni hänga med på några sekunders cykling i Åbo centrum i lördags. Det bjuds på höger axel, ganska mycket hals och haka och lite blå sommarhimmel. Temperaturen låg kanske på 25 plusgrader. Ganska okej!
När jag inte orkade skriva mera diskade jag kaffekoppen, hoppade på cykeln och trampade via butiken hem. Bisarrt förresten att man bara för två dagar sedan lätt kunde gå i ärmlös klänning ännu elva på kvällen och det fortfarande var ångande högsommarvärme. Idag hade jag iskalla, vita fingrar utan känsel när jag hoppade av cykeln i duggregnet och gick in i butiken.
Här får ni hänga med på några sekunders cykling i Åbo centrum i lördags. Det bjuds på höger axel, ganska mycket hals och haka och lite blå sommarhimmel. Temperaturen låg kanske på 25 plusgrader. Ganska okej!
Spenniz - uppdatering
Och om elva minuter slutar det. Under tiden som en sal full med hoppfulla logopedisökanden har plitat sina urvalsprov har jag klämt fram ett terapiutlåtande och mailat det till handledaren. Det innebär att resten av den här vårterminssnutten som är kvar får ägnas åt gradu utan avbrott av andra skolarbeten. Imorgon = skriva. I övermorgon = skriva. Dagen efter det = skriva. Ni fattar.
Knatade ner på lunch för en stund sen, och när jag kom upp tillbaka drabbades jag av eftermiddagskoman. Dödströttheten som kommer över en efter lunch. Riskerade att somna och slå huvudet i tangentbordet med ett BANG. Inte bra. Har nu hävt i mig en besk kaffekopp (någon hade köpt pannmalet) och känner ögonen långsamt öppna sig igen.
Idag regnar det. Det gör ingenting, desto mera motiverande att sitta inne och skriva.
Knatade ner på lunch för en stund sen, och när jag kom upp tillbaka drabbades jag av eftermiddagskoman. Dödströttheten som kommer över en efter lunch. Riskerade att somna och slå huvudet i tangentbordet med ett BANG. Inte bra. Har nu hävt i mig en besk kaffekopp (någon hade köpt pannmalet) och känner ögonen långsamt öppna sig igen.
Idag regnar det. Det gör ingenting, desto mera motiverande att sitta inne och skriva.
Spenniz!
Om exakt sex minuter börjar urvalsprovet för nästa års logopedistuderande! Jag var nyss ner och kikade på de små liven, och fick lite pirr i magen själv. Spännande!
söndag 23 maj 2010
Extra, extra! Videoblogg!
Och samtidigt dagens fråga: gissa vad jag gör just nu! Den som inte vet vad jag tittar på är ett ruttet ägg. Det här är nog det bästa Youtube levererar.
Jippo
Efter typ två veckors högsommarvärme kändes det riktigt bisarrt att sätta foten utanför dörren utan att mötas av den där heta, fuktiga, tropiska hettan. Däremot av lite drygt +15, regn och grå himmel. Bisarrt, lite synd, men egentligen helt normalt för att vara maj. Jag menar, det är ju inte ens meningen att man ska ligga och pressa på beachen (eller i Åbos fall på åstranden) den här tiden på året. Ändå har man gjort det. Jag har förvisso inte pressat särskilt mycket i pressandets rätta mening. Men jag har nog vistats ute ändå.
Igår när jag cyklade runt på stan i värmen, korsade ån för att svänga åt höger i en korsning möttes jag plötsligt av något slags motionsjippo. Tusentals kvinnor i röda t-skjortor marscherade i en jämn ström precis åt samma håll som jag skulle. Jag stod och väntade en stund, men insåg snart att det inte skulle lyckas, jag skulle ha fått vänta länge för att komma förbi. Svängde om, cyklade tillbaka över ån och satte mig på slänten en stund istället.
Alltså. Det är ju fint och trevligt och på alla sätt skojsigt att man motionerar. Men måste man absolut ställa till med världens största gemensamma promenad just på åstranden på en lördagseftermiddag, just där människor går och njuter av solen, äter glass, kryssar mellan åbåtarna och ligger och solar?
Jag fattar överhuvudtaget inte pointen med sådana där tillställningar. Samma sak med det som heter Peedande Pimuna. Det går ut på att en massa kvinnfolk (i likadana t-skjortor) cyklar Kokkola-Jakobstad-Kokkola (eller vilken väg det nu var). Alltså massor med folk trampar fram och tillbaka.
Så långt fattar jag att det eventuellt är ett sätt att sporra damer till att motionera, men jag undrar om det här har någon effekt... Att cykla en lång sträcka en dag - det har ju ingen som helst betydelse i det långa loppet. Om det är tänkt att väcka intresse för motion och idrott och fungera som ett slags startskott, så tycker i alla fall jag att det är en usel idé. Typ "Hej, är du intresserad av att börja motionera? Bra, vi börjar med en överlång cykellänk!". Tråkigt! Trååå-kigt!
Dessutom får man en belöning också för att man har varit med. En - jo, det är sant - Korv-Görans kebab. Inte för att motionsjippon ska vara några dödsallvarliga tränings- och dietsatsningar, det fattar jag ju, men ändå. Ingenting skulle kunna kännas mera malplacerat.
För all del. Motions- och hälsosatsningar behövs det mera av i dagens samhälle. Min kusins pojkvän i Sverige får till exempel träna ett par timmar i veckan på arbetstid. De brukar gå på något slags träningspass, eller så kan man ta en timme på gymmet, simma, ta en joggingrunda eller någonting sådant. Vissa får motionssedlar av sin arbetsgivare, någon får regelbundet gå på massage. Sådant gillar jag.
Men det här med att sjukt många människor ska gå runt i stan en dag en viss tid en viss sträcka, det förstår jag mig inte på. Och ja, jag vet att jag inte måste förstå mig på allt. Och jag vet att det finns många som inte håller med mig. Vilket de inte heller behöver. Jag säger bara hur jag tycker och tänker om fenomenet motionsjippo.
Igår när jag cyklade runt på stan i värmen, korsade ån för att svänga åt höger i en korsning möttes jag plötsligt av något slags motionsjippo. Tusentals kvinnor i röda t-skjortor marscherade i en jämn ström precis åt samma håll som jag skulle. Jag stod och väntade en stund, men insåg snart att det inte skulle lyckas, jag skulle ha fått vänta länge för att komma förbi. Svängde om, cyklade tillbaka över ån och satte mig på slänten en stund istället.
Alltså. Det är ju fint och trevligt och på alla sätt skojsigt att man motionerar. Men måste man absolut ställa till med världens största gemensamma promenad just på åstranden på en lördagseftermiddag, just där människor går och njuter av solen, äter glass, kryssar mellan åbåtarna och ligger och solar?
Jag fattar överhuvudtaget inte pointen med sådana där tillställningar. Samma sak med det som heter Peedande Pimuna. Det går ut på att en massa kvinnfolk (i likadana t-skjortor) cyklar Kokkola-Jakobstad-Kokkola (eller vilken väg det nu var). Alltså massor med folk trampar fram och tillbaka.
Så långt fattar jag att det eventuellt är ett sätt att sporra damer till att motionera, men jag undrar om det här har någon effekt... Att cykla en lång sträcka en dag - det har ju ingen som helst betydelse i det långa loppet. Om det är tänkt att väcka intresse för motion och idrott och fungera som ett slags startskott, så tycker i alla fall jag att det är en usel idé. Typ "Hej, är du intresserad av att börja motionera? Bra, vi börjar med en överlång cykellänk!". Tråkigt! Trååå-kigt!
Dessutom får man en belöning också för att man har varit med. En - jo, det är sant - Korv-Görans kebab. Inte för att motionsjippon ska vara några dödsallvarliga tränings- och dietsatsningar, det fattar jag ju, men ändå. Ingenting skulle kunna kännas mera malplacerat.
För all del. Motions- och hälsosatsningar behövs det mera av i dagens samhälle. Min kusins pojkvän i Sverige får till exempel träna ett par timmar i veckan på arbetstid. De brukar gå på något slags träningspass, eller så kan man ta en timme på gymmet, simma, ta en joggingrunda eller någonting sådant. Vissa får motionssedlar av sin arbetsgivare, någon får regelbundet gå på massage. Sådant gillar jag.
Men det här med att sjukt många människor ska gå runt i stan en dag en viss tid en viss sträcka, det förstår jag mig inte på. Och ja, jag vet att jag inte måste förstå mig på allt. Och jag vet att det finns många som inte håller med mig. Vilket de inte heller behöver. Jag säger bara hur jag tycker och tänker om fenomenet motionsjippo.
lördag 22 maj 2010
Bikini [x]
Ytterligare ett sommartecken: jag har köpt en ny bikini idag! I en synnerligen intressant färg. Eller kombination av färger, ska vi säga. Till exempel knallrosa och turkos. Den förra har gjort sitt. Bland annat har den gnuggats av sol, salt och sand på Mallorca, sett Kokkolabeachen vid Sundmun och så har jag haft den som arbetsplagg när jag har klippt gräset på Heimdjäälon. Den är numera i ett sådant skick att jag riskerar bli anhåller för förargelseväckande beteende om jag springer lite opassligt.
Badkläder är för övrigt ett litet helvete att köpa. Prismässigt riktigt kul, för de kostar inte många euron per del. Inte de här vanliga bikinina från H&M, Gina Tricot eller Lindex i alla fall. Men för det första - man (jag) kommer ju inte på att handla bikini förrän det yks-kaks är en riktigt het sommardag. Då slås man av att en tudelad badkostym vore eminent. Kvar i butikerna hänger några sorgliga bikinitrosor i storlek jättestor, och kanske någon liten fransig överdel.
För det andra: handlar man ifrågavarande klädstycken tidigare, typ i april har de ofta inte ens kommit. Bikinisäsongen i butikerna är kort och koncis. Dessutom känns det så väldigt off-season att stå och huttra i yllesockor i provrummet och sådär seriöst trä badkläder av och på sig när det är snö på marken.
Idag hittade jag inte mindre än tre olika bikinin att välja på. En svart med gråaktigt mönster, den var min favoritmodell med en rolig tubtopp och två olika varianter på axelband som man också kunde ta helt bort, men jag lade motvilligt ifrån mig den på grund av färgen. Den förra bikinin var svart, nu ska vi försöka med lite färg.
Följande var en blommig som också hade en rolig övredel med annorlunda snörning. Den annorlunda snörningen kan dock ge upphov till en annorlunda solbränna. Till exempel ett vitt kryss mitt över bröstet. Lade också den åt sidan lite motvilligt.
Den tredje bikinin tog jag med mig hem. Ganska basic bikini annars, satt bra och hade härligt knäppa färger. Knytmodell var det, vilket jag gillar. Gäller att minnas att knyta ordentliga smällknutar om man vistas i officiella sammanhang bara...
Badkläder är för övrigt ett litet helvete att köpa. Prismässigt riktigt kul, för de kostar inte många euron per del. Inte de här vanliga bikinina från H&M, Gina Tricot eller Lindex i alla fall. Men för det första - man (jag) kommer ju inte på att handla bikini förrän det yks-kaks är en riktigt het sommardag. Då slås man av att en tudelad badkostym vore eminent. Kvar i butikerna hänger några sorgliga bikinitrosor i storlek jättestor, och kanske någon liten fransig överdel.
För det andra: handlar man ifrågavarande klädstycken tidigare, typ i april har de ofta inte ens kommit. Bikinisäsongen i butikerna är kort och koncis. Dessutom känns det så väldigt off-season att stå och huttra i yllesockor i provrummet och sådär seriöst trä badkläder av och på sig när det är snö på marken.
Idag hittade jag inte mindre än tre olika bikinin att välja på. En svart med gråaktigt mönster, den var min favoritmodell med en rolig tubtopp och två olika varianter på axelband som man också kunde ta helt bort, men jag lade motvilligt ifrån mig den på grund av färgen. Den förra bikinin var svart, nu ska vi försöka med lite färg.
Följande var en blommig som också hade en rolig övredel med annorlunda snörning. Den annorlunda snörningen kan dock ge upphov till en annorlunda solbränna. Till exempel ett vitt kryss mitt över bröstet. Lade också den åt sidan lite motvilligt.
Den tredje bikinin tog jag med mig hem. Ganska basic bikini annars, satt bra och hade härligt knäppa färger. Knytmodell var det, vilket jag gillar. Gäller att minnas att knyta ordentliga smällknutar om man vistas i officiella sammanhang bara...
"Jo, fast jag är inte i Åbo idag"
Jag har en trevlig kompis här i stan; A, som jag har gått i både lågstadium, högstadium och gymnasium med. Vi delade rum under skriftskollägret, och bodde i Vasa samtidigt något år. När jag hade bott i Åbo ett par år flyttade hon också hit för att studera vidare efter att ha tagit ut en examen och arbetat några år. I somras jobbade vi på samma arbetsplats och brukade träffas i skiftesbytet.
A är en väldigt gullig människa. En sådan där snäll typ, som till exempel frågar om jag vill följa med på bio för att hon och hennes kompisar har en överlopps biljett, och som bjuder på kvällste och fniss i ett mysigt kök i lägenheten hon delar med ett par andra flickor. En sådan som är lätt att komma överens med, som man bara tycker om.
Då och då har vi gått på lunch här i Åbo, och någon eftermiddag har vi tagit en kaffe på något café. Inte så där jätteofta, men ibland. Hon har en sådan lustig humor, och kan kläcka ur sig så roliga kommentarer, ofta utan att själv fatta hur kul hon är. Dessutom är hon super på att fynda roliga kläder på loppis och kan sticka ursnygga vantar och halsdukar och grejer.
Grejen är bara den att i nio fall av tio när jag skickar meddelande och frågar om vi ska ta kaffe eller lunch eller promenad eller vad som helst, så är svaret: "Jag är i Kokkola/Seinäjoki/Stockholm/Vasa/Hesa idag". Nästan alltid när jag kommer på att "Hey, nu ska jag fråga om A kommer på kaffe!" så tänker jag att hon antagligen inte är i Åbo. Så skickar jag meddelande och får det bekräftat - hon är inte här.
De senaste fyra-fem gångerna jag har frågat efter henne inleds svarsmeddelandet med "FLABB!" och sedan en förklaring om var hon är idag. Komiskt! Det säkraste tecknet på att A är utomstädes är alltså att jag får lust att gå på kaffe med henne:D
Eller så hatar hon mig och gömmer sig under sängen medan hon textar: "FLABB! Jo, alltså jag skulle gärna komma. Men jag är, eh... på ett oljeborrtorn utanför Grönland under veckoslutet..."
Jag skickade nyss ett meddelande, och fick som väntat det där svaret som börjar "FLABB! Jag är i....." :D
A är en väldigt gullig människa. En sådan där snäll typ, som till exempel frågar om jag vill följa med på bio för att hon och hennes kompisar har en överlopps biljett, och som bjuder på kvällste och fniss i ett mysigt kök i lägenheten hon delar med ett par andra flickor. En sådan som är lätt att komma överens med, som man bara tycker om.
Då och då har vi gått på lunch här i Åbo, och någon eftermiddag har vi tagit en kaffe på något café. Inte så där jätteofta, men ibland. Hon har en sådan lustig humor, och kan kläcka ur sig så roliga kommentarer, ofta utan att själv fatta hur kul hon är. Dessutom är hon super på att fynda roliga kläder på loppis och kan sticka ursnygga vantar och halsdukar och grejer.
Grejen är bara den att i nio fall av tio när jag skickar meddelande och frågar om vi ska ta kaffe eller lunch eller promenad eller vad som helst, så är svaret: "Jag är i Kokkola/Seinäjoki/Stockholm/Vasa/Hesa idag". Nästan alltid när jag kommer på att "Hey, nu ska jag fråga om A kommer på kaffe!" så tänker jag att hon antagligen inte är i Åbo. Så skickar jag meddelande och får det bekräftat - hon är inte här.
De senaste fyra-fem gångerna jag har frågat efter henne inleds svarsmeddelandet med "FLABB!" och sedan en förklaring om var hon är idag. Komiskt! Det säkraste tecknet på att A är utomstädes är alltså att jag får lust att gå på kaffe med henne:D
Eller så hatar hon mig och gömmer sig under sängen medan hon textar: "FLABB! Jo, alltså jag skulle gärna komma. Men jag är, eh... på ett oljeborrtorn utanför Grönland under veckoslutet..."
Jag skickade nyss ett meddelande, och fick som väntat det där svaret som börjar "FLABB! Jag är i....." :D
Mårningz!
Haha, inatt har jag sovit som en liten stock på soffan. Vaknade klockan åtta och hade alltså sovit hela natten utan att ens hitta i säng! Det spelar hur som helst ingen roll, för jag hade borstat tänderna, klätt av mig och bäddat ner mig med kudde och täcke på soffan. Skulle bara slappa lite en stund och titta på tv innan jag lorvade i säng. Nu lorvade jag vidare på soffan.
Tack S för världens skönaste soffa. Verkligen världens skönaste. Minst lika gott som prinsessan på ärten sover man:)
Tack S för världens skönaste soffa. Verkligen världens skönaste. Minst lika gott som prinsessan på ärten sover man:)
fredag 21 maj 2010
Dagens boktips (ninna-ninna-ni-na... osv)
Dagens boktips är ett anti-tips! Den här pocketboken köpte jag... innan jag skulle fara över till Sverige häromveckan. Tänkte att det nog blir bra som tidsfördriv på båtar och bussar och tåg. Jag blev faktiskt överraskad angående bokens kvalitet. Den var nämligen värdelös.
Det som gör storyn så råddig är att det förekommer ungefär sjuhundrafjorton karaktärer, så man har ingen möjlighet att hålla koll på alla. Det som ytterligare krånglar till det är att det dessutom är iranska namn, och jag kan inte minnas vem som är vem. Jag vet inte ens om det är fråga om karar eller kvinnfolk, just för att jag inte känner till namnen. Det är Mehrdad, Baran, Parisa, Noushin, Iran (ja, en av typerna heter Iran, för att riktigt röra till det). Och namn på städer som jag knappt kan läsa utan att tappa bort mig halvvägs.
Hur som helst. Utgångspunkten är en invandrarfamilj i Malmö. Dealen är att en av personerna - minns inte vem - ska åka till en massa släktingar vars namn dyker upp på varannan rad till en stad i Iran (landet Iran den här gången). Jag läste tappert, men tappade bort mig ungefär på sidan två. Nu är jag på 143 och har inte alls koll på vad som händer. Få se om jag orkar läsa ut den. Det är ju synd att ha en halvläst bok i hyllan.
Men för all del - köp boken om någon nu känner för det. Men det kan vara värt att ha anteckningsmaterial till hands för att skriva lite stödord om man har tänkt hänga med.
Jonna!
Kan vi komma överens om en grej? Att du gör någon slags ljudsignal (typ en lång vissling, ett klapp i händerna eller något kodord, förslagsvis "Rederiet!") innan du stiger upp från din plats och går förbi mitt skrivbord. Så att jag snabbt hinner klicka ner Facebookfönstret, Aftonbladet och Youtube och pliktskyldigt slå upp gradudokumentet på skärmen?
Mvh grannen bakom Jesusblomman
Mvh grannen bakom Jesusblomman
Duktig flicka
Steg upp i tid, cyklade iväg till akademikvarteren och var på plats "på kontoret" 08.15. Har skrivit klart terapiredogörelsen på åtta sidor, och knåpat kanske en och en halv på diskussionen till gradun.
Sidantal är egentligen helt egalt, det är ju innehållet som räknas, om det så blir en halv sida eller fyrahundra. Men för den egna tillfredsställelsens skull är det bra att ha koll på hur mycket man konkret har producerat. De dagar det går trögt kan man tänka på att man i alla fall har gjort någonting, eftersom man har kommit framåt x antal rader eller stycken eller sidor.
Är ensam kvar på logopedivinden, kokade just ettmeddaskaffi och tänkte ta en webb-tevepaus med koffeinkickmuggen som sällskap. Sedan ska jag orka lite till innan jag tar helg. So long!
Sidantal är egentligen helt egalt, det är ju innehållet som räknas, om det så blir en halv sida eller fyrahundra. Men för den egna tillfredsställelsens skull är det bra att ha koll på hur mycket man konkret har producerat. De dagar det går trögt kan man tänka på att man i alla fall har gjort någonting, eftersom man har kommit framåt x antal rader eller stycken eller sidor.
Är ensam kvar på logopedivinden, kokade just ettmeddaskaffi och tänkte ta en webb-tevepaus med koffeinkickmuggen som sällskap. Sedan ska jag orka lite till innan jag tar helg. So long!
torsdag 20 maj 2010
Ha-HAA!
Tydligen satte jag skräck i mig själv med mina strikta regler igår, för imorse vaknade jag klockan sju, utan att klockan ens hade ringt. Utan att ens vara särskilt dödstrött.
Idag ska jag då se till att få undan ett par saker till. Jag tänker terapiredogörelse och kanske ett litet utlåtande. Eller någon sida på diskussionsdelen till gradun. Eller egentligen vad som helst, det finns att välja på. Huvudsaken är att jag får dra minst två streck på listan idag. Dagens mål alltså: två streck.
Det dumma i situationen är att jag var så ivrig att komma iväg till skolan att jag glömde en viktigt grej hemma. En av de grejerna jag skulle jobba med idag. Nå, jag får försöka minnas den imorgon.
Idag ska jag då se till att få undan ett par saker till. Jag tänker terapiredogörelse och kanske ett litet utlåtande. Eller någon sida på diskussionsdelen till gradun. Eller egentligen vad som helst, det finns att välja på. Huvudsaken är att jag får dra minst två streck på listan idag. Dagens mål alltså: två streck.
Det dumma i situationen är att jag var så ivrig att komma iväg till skolan att jag glömde en viktigt grej hemma. En av de grejerna jag skulle jobba med idag. Nå, jag får försöka minnas den imorgon.
onsdag 19 maj 2010
Minneslista för imorgon
1. Stig upp tidigt och gå till skolan. Påminnelse: jag har grejer att göra, om jag skulle "råka glömma" det...
2. Se punkt 1.
2. Se punkt 1.
Nya tag
Idag har jag tagit nya tag, ringt några Viktiga Samtal, samt klippt mig och skaffat ett jobb. Nånej, jag har varken klippt mig eller skaffat ett jobb, men det låter så handlingskraftigt. Jobb har jag redan, jag ska ju fortsätta på samma ställe som förra sommaren, och klippt mig har jag alltså inte. Förutom här en dag när jag fick leidon på min ickefrisyr och ilsket klippte lite med en nagelsax där det såg som värst ut. Klippa sig själv = white trashvarning. Inte blev det bättre för det. Ska boka en mera professionell klippning så fort jag har tid.
Nå. Jag har skrivit först en och sedan två uppgifter till kursen i Logopedisk Fackfinska, och därmed är både lopputehtävä A och B avklarade. Lunchade på skolans uteservering tillsammans med två logopedflickor och lapade lite sol samtidigt.
Sist idag avklarades vårens sista graduseminarium! Jag presenterade mina graduresultat - plats för applåd och minihurrarop - och sedan fick vi ta del av en forskningsplan till en annan avhandling. Och slutligen en opponering av en gradu. About halv åtta var vi klara, och då cyklade jag hem i sällskap av två klasskompisar.
Har några saker kvar på min lista över saker som ska färdigställas innan läsårets slut, men idag har jag i alla fall dragit streck över tre av punkterna.
Nå. Jag har skrivit först en och sedan två uppgifter till kursen i Logopedisk Fackfinska, och därmed är både lopputehtävä A och B avklarade. Lunchade på skolans uteservering tillsammans med två logopedflickor och lapade lite sol samtidigt.
Sist idag avklarades vårens sista graduseminarium! Jag presenterade mina graduresultat - plats för applåd och minihurrarop - och sedan fick vi ta del av en forskningsplan till en annan avhandling. Och slutligen en opponering av en gradu. About halv åtta var vi klara, och då cyklade jag hem i sällskap av två klasskompisar.
Har några saker kvar på min lista över saker som ska färdigställas innan läsårets slut, men idag har jag i alla fall dragit streck över tre av punkterna.
tisdag 18 maj 2010
Jepp
Så idag kom beskedet. Och det var ett dåligt sådant. Måste erkänna att det knep till lite, och att jag fick lite tårar i ögonen. Pyttelite tårar, så det räknas nästan inte. Men jag blev besviken såklart.
Jag hatar sådana här inlägg. Lika mycket som jag hatar när folk uppdaterar sina Facebookstatusar med "Har det extremt jobbigt nu..." eller "Fick just världens katastrofalaste nyhet och vill helst dö", bara för att liksom mjölka sympatier och kommentarer som "Nejmen vad har HÄNT? Berätta genast!".
Men nu väljer jag själv att vara en sådan jobbig typ och alltså bara säga att jag idag a) fick ett tråkigt besked om en grej och b) att det gjorde mig besviken. För att jag hade hoppats på ett annat sådant, och var nästan hundra på att det skulle fixa sig. Magkänslan slog väl fel, vad vet jag.
Måste fundera lite och se hur jag ska göra nu. Det får fixa sig på ett annat sätt bara. Kan ju bli hur bra som helst ändå.
Jag hatar sådana här inlägg. Lika mycket som jag hatar när folk uppdaterar sina Facebookstatusar med "Har det extremt jobbigt nu..." eller "Fick just världens katastrofalaste nyhet och vill helst dö", bara för att liksom mjölka sympatier och kommentarer som "Nejmen vad har HÄNT? Berätta genast!".
Men nu väljer jag själv att vara en sådan jobbig typ och alltså bara säga att jag idag a) fick ett tråkigt besked om en grej och b) att det gjorde mig besviken. För att jag hade hoppats på ett annat sådant, och var nästan hundra på att det skulle fixa sig. Magkänslan slog väl fel, vad vet jag.
Måste fundera lite och se hur jag ska göra nu. Det får fixa sig på ett annat sätt bara. Kan ju bli hur bra som helst ändå.
Värme, åska, regn och mera värme
Igår när jag hade lånat Svägerskans bil passade jag på att samtidigt köra ut till Raisio på ett ärende (om du läser: hoppas det var okej, jag tankade såklart bilen!). Och nej, "ärendet" var inte Ikea:) På väg hem brakade det lös. Den tryckande, fuktiga hetta som varat i flera dagar blev till ett riktigt härligt skyfall med blixtrande och dundrande åska.
Lilla stackars Skodan såg antagligen ut som en rädd skalbagge som febrilt viftade med känselspröten för att värja sig mot vattnet. Och lilla stackars Maja satt och hade ganska dålig sikt där bakom vindrutan...
Har sovit för öppet fönster de senaste fyra-fem nätterna. Nattetid störs jag inte av trafiken, som annars är ganska ordentligt högljudd där jag bor, särskilt före åtta och efter sexton. Imorse vaknade jag såklart i en varm lägenhet, men med lite fräschare känsla. Fast det inte regnade så var luften på något sätt mera levande. Ni vet, sådär som den är efter ett sommarregn. Doftande, frisk och urladdad på hetta och damm.
Cyklade till skolan en stund senare i ett varmt Åbo. I kortärmat och fladdrande kjol. Inte illa! Och tydligen hann jag precis undgå ännu en kort skur, för precis när jag kommit in började det trumma på takfönstret. Det har slutat nu.
Jag hoppas innerligt att detta är sommarens melodi. Långa, heta dagar och korta avbrott av små åskskurar. Då är sommaren som bäst.
Lilla stackars Skodan såg antagligen ut som en rädd skalbagge som febrilt viftade med känselspröten för att värja sig mot vattnet. Och lilla stackars Maja satt och hade ganska dålig sikt där bakom vindrutan...
Har sovit för öppet fönster de senaste fyra-fem nätterna. Nattetid störs jag inte av trafiken, som annars är ganska ordentligt högljudd där jag bor, särskilt före åtta och efter sexton. Imorse vaknade jag såklart i en varm lägenhet, men med lite fräschare känsla. Fast det inte regnade så var luften på något sätt mera levande. Ni vet, sådär som den är efter ett sommarregn. Doftande, frisk och urladdad på hetta och damm.
Cyklade till skolan en stund senare i ett varmt Åbo. I kortärmat och fladdrande kjol. Inte illa! Och tydligen hann jag precis undgå ännu en kort skur, för precis när jag kommit in började det trumma på takfönstret. Det har slutat nu.
Jag hoppas innerligt att detta är sommarens melodi. Långa, heta dagar och korta avbrott av små åskskurar. Då är sommaren som bäst.
måndag 17 maj 2010
Om att vara värst
Idag har jag besökt ett dagis. Vid pysselbordet tillverkade några minimänskor fjärilar, och diskuterade tillsammans med personalen samma djur lite pedagogiskt sådär. En av dagistanterna frågade: "Jaha, Ella - har du sett någon fjäril ännu i vår då?". När Ella nickade och sa att hon hade sett en komma flygande i helgen, blev tanten såklart överväldigande jätteintresserad. Sådär som man har en tendens att bli med barn - NÄMEN har du CYKLAT igår?! Och till MOMMOS, ÅHHÅ! som om det var någonting speciellt med det.
Lisa som satt mittemot pep med gäll röst att hon OCKSÅ hade sett en FJÄRIL, men fick inte riktigt samma översvallande reaktion, utan mera ett "Jaha, du också. Vad trevligt". Detta var tydligen inte nog, så Lisa bredde på lite. "Hördu! Jag har sett en... en kanin som flög!". Dagistanten höll masken och sa "En flygande kanin? Är du riktigt säker på det?". Lisa nickade bestämt, jo hon hade minsann sett en flygande kanin. "En ROSA!" sa hon bombsäkert.
"En flygande rosa kanin...? Kan det nu riktigt stämma?" sa tanten. "Jo. På vår villa" drog den lilla damen till med. "Jaha. Det måste jag säga att jag aldrig har sett". Det klipptes och pysslades några sekunder under tystnad.
"Hördu Lisa, en sak har jag funderat på gällande detta med flygande rosa kaniner - använder de öronen till att flaxa med, eller hur gör de?". Och enligt Lisa så var det just så det gick till. Så nu vet vi det.
söndag 16 maj 2010
Coolast
Imorgon blir det ingen sådan sjusovarmorgon som jag drog till med idag. Jag ska upp tidigt och iväg till S:t Karins för ett hembesök hos en klient. Har redan hämtat Svägerskans bil för att starten ska gå smidigare i den tidiga timmen.
Idag har jag inte gjort så mycket. Får fortfarande inte utöva "ansträngande träning" på en tid, men en kort promenix efter att ha kört hem bilen tog jag i alla fall. Det är fortfarande härligt högsommarväder, himlen är precis knallblå och allt grönt har fullkomligen exploderat de senaste dagarna. Det bara dräller av maskrosor och andra blomster, och löven är nästan fullstora på sina ställen.
Låg en stund på en filt i gräset och läste idag. Kvällsmaten tillreddes på bästa sätt, med Guns'n'Roses som sällskap i bakgrunden. Rockenrollmåltid, med andra ord.
Som många andra är min favorit i bandet inte Axl Rose, utan den många gånger coolare Slash. Hur mäktigt är inte kombinationen långt hår, tobak i munnen och ylande gitarriff med en kyrka i bakgrunden i November Rain? Kan det bli coolare? Jag tvivlar.
Idag har jag inte gjort så mycket. Får fortfarande inte utöva "ansträngande träning" på en tid, men en kort promenix efter att ha kört hem bilen tog jag i alla fall. Det är fortfarande härligt högsommarväder, himlen är precis knallblå och allt grönt har fullkomligen exploderat de senaste dagarna. Det bara dräller av maskrosor och andra blomster, och löven är nästan fullstora på sina ställen.
Låg en stund på en filt i gräset och läste idag. Kvällsmaten tillreddes på bästa sätt, med Guns'n'Roses som sällskap i bakgrunden. Rockenrollmåltid, med andra ord.
Som många andra är min favorit i bandet inte Axl Rose, utan den många gånger coolare Slash. Hur mäktigt är inte kombinationen långt hår, tobak i munnen och ylande gitarriff med en kyrka i bakgrunden i November Rain? Kan det bli coolare? Jag tvivlar.
Logomiddag
Igår samlades nästan alla flickor på klassen hemma hos en av oss för att avsluta det här läsåret - och för många av oss faktiskt även hela studietiden - med middag. Det var knytkalastanke bakom, och alla hade tagit med sig någonting. Jag drog till med skumpa och paj med kallrökt lax, en hade tacopaj, någon hade tomat- och getostpaj, och så var det olika sallader, batonger, tillbehör och vin såklart. Allt var jättegott.
Eftersom tillställningen lämpligt nog utspelade sig under en av de här värmeböljedagarna flyttade vi ganska snabbt ut på balkongen. Drack vitt vin, pratade, lyssnade på sommarlåtar och sjöng med lite sådär hurtigt.
Lite senare var det dags för desserten - jordgubbar med glass och hemgjord chokladsås. Skålarna med innehållen gick laget runt, och i bakgrunden ses en av flickorna som ivrigt häller upp det bruna guldet över sin portion.
Vi satt och talade och vinade i timtal ute på balkongen. Det var lite södernkänsla över det hela faktiskt, och på några av de andra balkongerna gjorde folk samma sak - alltså drack godsaker och pratade, sjöng och skrattade. Det var tal om att dra vidare på något vinglas lite senare, jag hade till exempel gärna testat på åbåt, eftersom jag inte har gjort det en enda gång under mina åboår. Hur som helst hade vi så trevligt att det inte blev av.
Vi gick hem tillsammans i den varma sommarnatten, för det var en sådan även om det bara var maj. Vilken känsla att cykla hem klädd på samma sätt jag kommit, i klänning utan blus eller jacka. Ändå var det varmt.
Tack, fina logo06 för igår!
Sova länge
Jag sov länge imorse. Jättelänge. Faktiskt så länge att jag inte ens vågar nämna det här i bloggen, för då skulle folk antagligen tro att jag brukar sova hela dagarna. Det brukar jag inte. Faktum är att jag ibland har riktigt svårt att sova, periodvis har jag sovit ytterst lite många nätter i sträck.
Alltså jag är ingen superpigg hurtbulle som vaknar halv sex varje morgon för att spänstigt dra ut och springa ett par-tre timmar innan skolan. Men jag brukar vakna av mig själv i rimlig tid också under lediga dagar. När jag i vissa fall, som imorse, sover överlänge tycker jag att det är ganska okej. Eftersom jag i vanliga fall inte brukar göra så. Men jag tänker i alla fall inte avslöja hur länge. Länge var det i alla fall.
Om jag var Kissie (www.kissies.se) hade jag kunnat illustrera sovmorgonen idag med en bild jag själv ritat i Paint. Ungefär såhär. Notera dammråttona under sängen, och hur djupt jag sover trots dem. Snarkandet är fiktivt, för sådant gör jag inte i verkligheten. Inte vad jag vet i alla fall.
Alltså jag är ingen superpigg hurtbulle som vaknar halv sex varje morgon för att spänstigt dra ut och springa ett par-tre timmar innan skolan. Men jag brukar vakna av mig själv i rimlig tid också under lediga dagar. När jag i vissa fall, som imorse, sover överlänge tycker jag att det är ganska okej. Eftersom jag i vanliga fall inte brukar göra så. Men jag tänker i alla fall inte avslöja hur länge. Länge var det i alla fall.
Om jag var Kissie (www.kissies.se) hade jag kunnat illustrera sovmorgonen idag med en bild jag själv ritat i Paint. Ungefär såhär. Notera dammråttona under sängen, och hur djupt jag sover trots dem. Snarkandet är fiktivt, för sådant gör jag inte i verkligheten. Inte vad jag vet i alla fall.
Skumpa
Jag vet inte vad ni tycker, men enligt mig känns detta som en bra start på en lördagskväll. Jag var vid exakt detta tillfälle redo att lämna hemmet och trampa iväg några kvarter bort.
lördag 15 maj 2010
Tantattack!
Skulle dra iväg på ett litet snabbärende i värmen, och stod och låste upp cykeln på bakgården. En liten tant kom utvaggande ur grannporten och tittade sig omkring. Sökte sitt offer, någon att prata med. Ni vet dessa höghustanter som har lite för mycket tid och lite för lite att fundera på, så de måste reta upp sig på att någon har gått in i hissen med grus under skorna eller lämnat två korn tvättpulver i tvättmedelsfacket i tvättstugan eller skramlat med nycklarna på flit i trapphuset och liknande.
Tanten var somrigt klädd på tantvis, i vadlång, blommig kjol och blommig blus i ett annat mönster. Strumpbyxorna utbytta mot sommarvarianten, gråbeige knästrumpor och på fötterna tantpumps med låga, stadiga klackar. Hon flinade upp sig lite och sa på finska att det var vackert väder. En listig öppningsreplik. Vi kommenterade båda någonting om sol och värme, och sedan slog hon till och förfasade över vad "de" har gjort i hennes trappuppgång. "De" var alltså ungdomarna.
Trapphusen målades här för inte så länge sedan, och är numera riktigt fräscha. Idiotiskt nog hade alltså någon tönt klottrat ned väggarna i tantens trappa. Vår är fortfarande fin och ren, men i granntrappan är några symboler ristade och målade med svart, vattenfast tusch på båda sidorna när man kommer in. Jätteonödigt. Om jag hade lagt tid på att fixa till en lokal och någon idiot kom och klottrade ner veckan därpå skulle jag också bli arg.
Tanten ojade och vojade sig över att "någon" borde ringa disponenten. "Men gör det då" tänkte jag i mitt stilla sinne. Men inte verkade det som om hon hade någon tanke på det. Hon berättade detaljerat om vilka som hade rört sig i trappan när, och vilka slags människor som bodde på de olika våningarna.
Hennes huvudmisstänkta var tydligen ett yngre par på tredje våningen, där mannen hade långt skägg (tanten visade med handen hur långt skägget var). Tydligen är skägg ett tecken på att man har fallenhet för vandalism.
Sedan var det ett par flickor som hade suttit på gården och rökt och sedan gått in i porten. Även de var misstänkta. Tanten var bekymrad och ville ha fast de skyldiga - "så att inte vi oskyldiga måste betala" upprepade hon minst fyra gånger. Under samtalet - eller ska vi säga tantens monolog - kom en ung kille ut ur porten, hälsade och gick ut på gatan. "Ja, det är inte han i alla fall" väste tanten lågmält, och fortsatte "Ser du, hans pappa har köpt hans lägenhet åt honom. Han bor där uppe på åttonde våningen!".
Tanten fortsatte att prata om klottret i trappan, och många synpunkter började komma andra och tredje varvet redan. Jag tror att hon egentligen inte tyckte att klottret var särskilt farligt - sådant kan man ju måla över ganska lätt - utan att hon verkligen gillar att vara husets lilla polis. Hon gillar att hålla koll på alla, eller så är hon bara väldigt ensam och uttråkad. Jag skulle inte vara förvånad om hon är en sådan som ringer på hos grannarna och frågar omotiverade frågor som "Hade ni också dålig bild på tv:n igårkväll?" eller "Min vattenkran har så dåligt tryck, hur är det med er?".
Jag försökte avsluta samtalet flera gånger, men jag är så dålig på att göra sådant finkänsligt på finska. Jag kan bara hojta: "Noniin, MORO!" som avskedsfras, och det kändes inte riktigt rätt i det här sammanhanget.
Långsamt och försiktigt började jag lirka mig iväg, klev över ramen på cykeln och försökte på så sätt ge henne en vink om att jag var på väg. Tanten började då berätta om när hon hade varit på Rhodos för sisådär tjugo år sedan och brände sig så förskräckligt. Skinnet i ansiktet och över hela kroppen bara flagnade av, och hon var inne på sjukhus för värmeslag.
Giv mig styrka. Innan hon började med några vidare semesterberättelser ansåg jag att jag måste ta mig härifrån. Det fick bli någonting i stil med "MORO!", och sedan hastigt trampa iväg.
Tanten var somrigt klädd på tantvis, i vadlång, blommig kjol och blommig blus i ett annat mönster. Strumpbyxorna utbytta mot sommarvarianten, gråbeige knästrumpor och på fötterna tantpumps med låga, stadiga klackar. Hon flinade upp sig lite och sa på finska att det var vackert väder. En listig öppningsreplik. Vi kommenterade båda någonting om sol och värme, och sedan slog hon till och förfasade över vad "de" har gjort i hennes trappuppgång. "De" var alltså ungdomarna.
Trapphusen målades här för inte så länge sedan, och är numera riktigt fräscha. Idiotiskt nog hade alltså någon tönt klottrat ned väggarna i tantens trappa. Vår är fortfarande fin och ren, men i granntrappan är några symboler ristade och målade med svart, vattenfast tusch på båda sidorna när man kommer in. Jätteonödigt. Om jag hade lagt tid på att fixa till en lokal och någon idiot kom och klottrade ner veckan därpå skulle jag också bli arg.
Tanten ojade och vojade sig över att "någon" borde ringa disponenten. "Men gör det då" tänkte jag i mitt stilla sinne. Men inte verkade det som om hon hade någon tanke på det. Hon berättade detaljerat om vilka som hade rört sig i trappan när, och vilka slags människor som bodde på de olika våningarna.
Hennes huvudmisstänkta var tydligen ett yngre par på tredje våningen, där mannen hade långt skägg (tanten visade med handen hur långt skägget var). Tydligen är skägg ett tecken på att man har fallenhet för vandalism.
Sedan var det ett par flickor som hade suttit på gården och rökt och sedan gått in i porten. Även de var misstänkta. Tanten var bekymrad och ville ha fast de skyldiga - "så att inte vi oskyldiga måste betala" upprepade hon minst fyra gånger. Under samtalet - eller ska vi säga tantens monolog - kom en ung kille ut ur porten, hälsade och gick ut på gatan. "Ja, det är inte han i alla fall" väste tanten lågmält, och fortsatte "Ser du, hans pappa har köpt hans lägenhet åt honom. Han bor där uppe på åttonde våningen!".
Tanten fortsatte att prata om klottret i trappan, och många synpunkter började komma andra och tredje varvet redan. Jag tror att hon egentligen inte tyckte att klottret var särskilt farligt - sådant kan man ju måla över ganska lätt - utan att hon verkligen gillar att vara husets lilla polis. Hon gillar att hålla koll på alla, eller så är hon bara väldigt ensam och uttråkad. Jag skulle inte vara förvånad om hon är en sådan som ringer på hos grannarna och frågar omotiverade frågor som "Hade ni också dålig bild på tv:n igårkväll?" eller "Min vattenkran har så dåligt tryck, hur är det med er?".
Jag försökte avsluta samtalet flera gånger, men jag är så dålig på att göra sådant finkänsligt på finska. Jag kan bara hojta: "Noniin, MORO!" som avskedsfras, och det kändes inte riktigt rätt i det här sammanhanget.
Långsamt och försiktigt började jag lirka mig iväg, klev över ramen på cykeln och försökte på så sätt ge henne en vink om att jag var på väg. Tanten började då berätta om när hon hade varit på Rhodos för sisådär tjugo år sedan och brände sig så förskräckligt. Skinnet i ansiktet och över hela kroppen bara flagnade av, och hon var inne på sjukhus för värmeslag.
Giv mig styrka. Innan hon började med några vidare semesterberättelser ansåg jag att jag måste ta mig härifrån. Det fick bli någonting i stil med "MORO!", och sedan hastigt trampa iväg.
Politiskt korrekt
Jag studsade till lite när jag hörde Shakiras Gypsy spelas på radion. För även om jag inte är så förbannat politiskt korrekt i alla sammanhang, så blir jag lite förvånad när jag hör refrängen:
'Cause I'm a gypsy,
are you coming with me?
I might steal your clothes
and wear them if they fit me.
I never made agreements
Just like a gypsy...
Gypsy är alltså den nedlåtande benämningen på zigenare. Tattare. Om man översätter texten till svenska låter den lite, tja... bedöm själva:
"För jag är en tattare,
kommer du med mig?
Jag kan stjäla dina kläder
och använda dem om de passar.
Jag har aldrig gjort överenskommelser,
precis som en tattare..."
Jag vet inte. Det klingar lite småskumt i mina öron i alla fall.
'Cause I'm a gypsy,
are you coming with me?
I might steal your clothes
and wear them if they fit me.
I never made agreements
Just like a gypsy...
Gypsy är alltså den nedlåtande benämningen på zigenare. Tattare. Om man översätter texten till svenska låter den lite, tja... bedöm själva:
"För jag är en tattare,
kommer du med mig?
Jag kan stjäla dina kläder
och använda dem om de passar.
Jag har aldrig gjort överenskommelser,
precis som en tattare..."
Jag vet inte. Det klingar lite småskumt i mina öron i alla fall.
fredag 14 maj 2010
Framsteg
För ett par år sedan beklagade jag mig över att jag inte klarade av att köpa annat än svarta kläder. Inlägget finns att läsa här.
Och det var nog sant. Jag hade nästan uteslutande svarta plagg på mig. I alla fall har jag bättrat mig på den fronten nu. Jag tycker fortfarande inte om att shoppa överlag, tycker aldrig att jag hittar någonting som passar, och blir allmänt irriterad av atmosfären i klädbutiken som överbefolkas av hysteriska kvinns. Men när jag får gå i lugn och ro, vara ensam och inte söker någonting speciellt - då kan det vara riktigt behagligt.
När jag har lite flow på stan hittar jag ibland trevliga grejer. Speciellt nu till sommaren finns det snygga tunikor och klänningar överallt. Att jag gillar att klä mig i nyss nämnda plagg är ingen nyhet för dem som känner mig, men de är förutom det tacksamma att handla. De går snabbt att prova (jämför med horrorplagget att prova - jeans) och är inte sådär supernoga i storleken, vilket betyder att de oftast passar ganska okej.
Det jag undrar lite över är dock: var går gränsen mellan tunika och klänning? När övergår det från det ena till det andra? Är det längden som avgör? Men det finns å andra sidan klänningar som är korta och tunikor som är långa. Passformen? Nja, det finns både slimmade tunikor och vida klänningar. Dagens I-landsproblem: vad kallar man plaggen?
Nåja. Här är hur som helst fem stycken av mina icke-svarta plagg! Kommer att få hänga med i sommar, ska vi hoppas. Ett klart framsteg från min svarta period.
Och det var nog sant. Jag hade nästan uteslutande svarta plagg på mig. I alla fall har jag bättrat mig på den fronten nu. Jag tycker fortfarande inte om att shoppa överlag, tycker aldrig att jag hittar någonting som passar, och blir allmänt irriterad av atmosfären i klädbutiken som överbefolkas av hysteriska kvinns. Men när jag får gå i lugn och ro, vara ensam och inte söker någonting speciellt - då kan det vara riktigt behagligt.
När jag har lite flow på stan hittar jag ibland trevliga grejer. Speciellt nu till sommaren finns det snygga tunikor och klänningar överallt. Att jag gillar att klä mig i nyss nämnda plagg är ingen nyhet för dem som känner mig, men de är förutom det tacksamma att handla. De går snabbt att prova (jämför med horrorplagget att prova - jeans) och är inte sådär supernoga i storleken, vilket betyder att de oftast passar ganska okej.
Det jag undrar lite över är dock: var går gränsen mellan tunika och klänning? När övergår det från det ena till det andra? Är det längden som avgör? Men det finns å andra sidan klänningar som är korta och tunikor som är långa. Passformen? Nja, det finns både slimmade tunikor och vida klänningar. Dagens I-landsproblem: vad kallar man plaggen?
Nåja. Här är hur som helst fem stycken av mina icke-svarta plagg! Kommer att få hänga med i sommar, ska vi hoppas. Ett klart framsteg från min svarta period.
Det där med MBT
Jag kommer att i sommar, liksom tidigare år att arbeta inom vården. Det innebär många, långa dagar av gående i långa korridorer och på hårda golv. Det i sin tur betyder att fötterna får stå ut med en hel del. I julas hade jag riktigt ont särskilt den första jobbveckan. Fotsulorna är ömma och mest känns det under hälarna och trampdynorna längre fram på foten.
Jag har börjat fundera på det där med MBT, alltså de där skorna med lustig, rund sula. Namnet står för Masai Barefoot Technology, och utgår ifrån massajfolkets sätt att gå. För det första går massajerna långa sträckor, eftersom de till en del är ett nomadfolk, eller har varit förr i alla fall. För det andra går de barfota i terrängen.
För det tredje har de en väldigt ståtlig hållning, de är långa och rakryggade och går med spänstiga, sviktande steg. En ergonomisk dröm. Massajerna lär dessutom väldigt sällan ha rygg- eller andra belastningsproblem.
MBT-skorna är utformade för att efterapa massajernas sätt att gå. De är runda undertill och saknar egentlig häl, och tanken är att man ska hålla balansen genom att kontrollera sin hållning. På köpet aktiverar man till exempel vader och baklår. Jag tror att det skulle kunna funka för mig, för det är ju just hälarna som gör mest ont på jobbet. Har man inga hälar på sina skor måste det ju underlätta;)
Men som med allt annat finns det ju kritiska röster. Det värsta man kan göra är att börja surfa runt på nätet, för då blir man helt knäpp. Åsikterna varierar mellan "Jättebra skor! De aktiverade min kropp såpass att jag gick ner 39 kilo och fick en bodybuilders sixpack utan ansträngning" till "Skitskor, köp dem inte. Jag använde dem en förmiddag och sedan fick jag amputera båda benen".
Det jag vet är att man har forskat om skon i flera år, och att resultaten finns publicerade på hemsidan i form av vetenskapliga artiklar. Ett måste för mig som själv forskar lite smått, att det finns riktiga vetenskapliga resultat, där effekten kan påvisas med siffror, och att siffrorna är statistiskt signifikanta med ett p-värde på minst 0,05. Höh höh. Nånej.
Nackdelen med skon är att den är hiskligt ful. Eftersom sulan måste vara rund för att ge den rätta instabiliteten betyder det att den är tjock, lite i stil med de där klumpiga platådojorna man hade i högstadiet.
Den andra nackdelen är priset, som är rätt saftigt. Där kring 250€ har jag för mig. Å andra sidan - funkar de är det egentligen en billig investering. För när det gäller kropp och hälsa ska man alla gånger se till kvalitet framom pris. Det är inte så lätt när man är studerande och har dåligt med pengar, men man kan i alla fall försöka.
Nu ska jag säga att jag har ett par väldigt snälla föräldrar som bidrar till investeringar av den här typen. Idrottsutrustning brukar jag få lite sponsring för, även om jag inte satsar på den allra senaste teknologin och massor av utrustning. Men löparskor måste vara bra. Måste. Hellre satsa någon hundring på bra löparskor, istället för att förstöra knän, höfter och rygg med de billigaste tygtossorna från Prisma. Träningslinnen och liknande kan jag köpa från H&M för en femma, de har ingen inverkan på kroppen annat än att de ska täcka den.
Jag ska klura lite till på det där med MBT-skor. Slut på predikan för den här gången.
Bilderna kommer från www.lillemansmassage.se och www.naturresor.com
Jag har börjat fundera på det där med MBT, alltså de där skorna med lustig, rund sula. Namnet står för Masai Barefoot Technology, och utgår ifrån massajfolkets sätt att gå. För det första går massajerna långa sträckor, eftersom de till en del är ett nomadfolk, eller har varit förr i alla fall. För det andra går de barfota i terrängen.
För det tredje har de en väldigt ståtlig hållning, de är långa och rakryggade och går med spänstiga, sviktande steg. En ergonomisk dröm. Massajerna lär dessutom väldigt sällan ha rygg- eller andra belastningsproblem.
MBT-skorna är utformade för att efterapa massajernas sätt att gå. De är runda undertill och saknar egentlig häl, och tanken är att man ska hålla balansen genom att kontrollera sin hållning. På köpet aktiverar man till exempel vader och baklår. Jag tror att det skulle kunna funka för mig, för det är ju just hälarna som gör mest ont på jobbet. Har man inga hälar på sina skor måste det ju underlätta;)
Men som med allt annat finns det ju kritiska röster. Det värsta man kan göra är att börja surfa runt på nätet, för då blir man helt knäpp. Åsikterna varierar mellan "Jättebra skor! De aktiverade min kropp såpass att jag gick ner 39 kilo och fick en bodybuilders sixpack utan ansträngning" till "Skitskor, köp dem inte. Jag använde dem en förmiddag och sedan fick jag amputera båda benen".
Det jag vet är att man har forskat om skon i flera år, och att resultaten finns publicerade på hemsidan i form av vetenskapliga artiklar. Ett måste för mig som själv forskar lite smått, att det finns riktiga vetenskapliga resultat, där effekten kan påvisas med siffror, och att siffrorna är statistiskt signifikanta med ett p-värde på minst 0,05. Höh höh. Nånej.
Nackdelen med skon är att den är hiskligt ful. Eftersom sulan måste vara rund för att ge den rätta instabiliteten betyder det att den är tjock, lite i stil med de där klumpiga platådojorna man hade i högstadiet.
Den andra nackdelen är priset, som är rätt saftigt. Där kring 250€ har jag för mig. Å andra sidan - funkar de är det egentligen en billig investering. För när det gäller kropp och hälsa ska man alla gånger se till kvalitet framom pris. Det är inte så lätt när man är studerande och har dåligt med pengar, men man kan i alla fall försöka.
Nu ska jag säga att jag har ett par väldigt snälla föräldrar som bidrar till investeringar av den här typen. Idrottsutrustning brukar jag få lite sponsring för, även om jag inte satsar på den allra senaste teknologin och massor av utrustning. Men löparskor måste vara bra. Måste. Hellre satsa någon hundring på bra löparskor, istället för att förstöra knän, höfter och rygg med de billigaste tygtossorna från Prisma. Träningslinnen och liknande kan jag köpa från H&M för en femma, de har ingen inverkan på kroppen annat än att de ska täcka den.
Jag ska klura lite till på det där med MBT-skor. Slut på predikan för den här gången.
Bilderna kommer från www.lillemansmassage.se och www.naturresor.com
På stigande
Stämningen är lika hög som temperaturen här i Åbo. Och nu vet jag att samma värmebölja sträcker ut sig även över mina vänner i Österbotten, så jag behöver på intet vis stajla med hur varmt och somrigt vi har här. Men i vilket fall som helst - det är underbart sommarväder! Inte vår - sommar!
Ett tecken på detta är att jag öppnade fönstret och slog på takfläkten när jag gick hemifrån för att inte mötas av en bastu när jag kommer hem. Eller ja, en bastu kommer jag att mötas av hur som helst, men inte en kremeringsugn i alla fall. Ett annat är att jag cyklade till skolan i kortärmad klänning och ballerinor, och att det ändå var varmt. I love värme!
Dagens observation var förresten att jag måste skaffa nya dojor. Det hade jag ju inte tänkt på innan jag plockade fram dem imorse. Eller det som var kvar av dem. Mina DinSko-ballerinor har tjänat mig väl, men det syns alltför väl att de är mina favoritskor. De håller på att ramla i bitar. Nya ballerinor ska införskaffas snarast.
Ett tecken på detta är att jag öppnade fönstret och slog på takfläkten när jag gick hemifrån för att inte mötas av en bastu när jag kommer hem. Eller ja, en bastu kommer jag att mötas av hur som helst, men inte en kremeringsugn i alla fall. Ett annat är att jag cyklade till skolan i kortärmad klänning och ballerinor, och att det ändå var varmt. I love värme!
Dagens observation var förresten att jag måste skaffa nya dojor. Det hade jag ju inte tänkt på innan jag plockade fram dem imorse. Eller det som var kvar av dem. Mina DinSko-ballerinor har tjänat mig väl, men det syns alltför väl att de är mina favoritskor. De håller på att ramla i bitar. Nya ballerinor ska införskaffas snarast.
torsdag 13 maj 2010
Lillhelg
Det här med Kristi flygare är siisti på så sätt att man kan få lördagsfiilis på en vanlig sketen torsdag. Tog med mig en filt, en bok, en vattenflaska och en mp3-spelare (den som det fortfarande bara hörs lite knastrigt i ena luren, ni vet) och traskade till en park. La mig där på mage och njöt av sol, värme och låtsaslördag.
Hade knappt hunnit böka mig ner i gräset när ett sällskap kom och gjorde samma sak. Tre tonårspojkar, alla med varsin påbörjad tolvpack la sig i gräset intill och förfriskade sig. Men inte mig emot. Alla lät de ganska hesa och slitna, så jag antar att de fortsatte på gårdagens festligheter. Det är ju röd dag idag vilket betyder att gårdagen var helt laglig att festa på.
I smyg nickade jag gillande åt det somriga ljudet av ölkorkar som öppnas i det gröna, och andades in doften av tobaksrök utomhus. Den doften ger i alla fall mig en känsla av ljumma sommarkvällar i stan, kall pilsner på terrass och semesterglada människor.
Och sommaren kom till Åbo
Det sa bara WA-WOOM så slog alla blad och blomster ut på allvar, gräset knakade till och växte ett par meter och fåglarna tog sats och övergick från att kvittra lite hest till att sjunga hela arior. Ni töntar som har envisats med att gå i shorts sedan snön försvann i april, trots att det varit milt sagt alltför satans kallt - nu är det shortsväder! +22 står min termometer på i skuggan.
Björn och Jessica gissade rätt!
Den där tabellen jag ville ha förslag på här tidigare fick fem gissningar.
Någon av er trodde att det var en öllista, till exempel hur många glas var och en har tagit. Eller en beställningslista till den som ska hämta öl, vilket också kunde vara logiskt. Hämtmat var ett förslag.
Jag hittade pappret under lördagens bröllop, och det är min kusindotter A från Sverige som har skrivit tabellen. Precis som Jessica och Björn gissade är det fråga om en beställningslista för godis! A har tagit upp beställningar för - hör här - Tupla åt sina kompisar och sin familj, som inte var med på bröllopet. Hur gulligt som helst.
onsdag 12 maj 2010
Observation
Saker jag gillar med Sverige är dels att det är fint där. Jomen, det ÄR det. Städerna är piffiga och prydliga, det verkar som folk överlag lägger ner tid och energi på att det ska se trevligt och inbjudande och snyggt ut. En kruka med lite fina blommor planterade vid en enkel busshållplats. Snygga och estetiskt tilltalande skyltar som talar om vad just den här kullen eller det här huset heter.
Företagsnamn och logotyper är fyndiga och snygga. I Stockholm noterade jag en paketbil med texten "Cateringfirma Mikaels Livlina", och en logotyp som innehöll ett rött snöre. Bilverstäder med namn i stil med "Kalles motorgubbar" eller caféet i Tranås som hette "Gotteriet" är också lite gulligt.
Eller som Muggen i Stockholm. Någon som känner att de vill gå på Muggen? Höhö...
Till och med skyltarna är gulliga och genomtänkta. Som den här utanför en glassbar. Man VILL ju slänga skräpet här!
Svenskarna själva är också snygga. Jag observerade till exempel en lite småsömnig tonårskille som klev ombord på en buss en morgon. Klädd i sneakers och mjukiskläder, jovisst. Men snygga sådana. Välsittande joggingbyxor, snygg huvtröja och rena skor. Håret lite spretigt, men det syntes tydligt att han hade lagt någon slags hårprodukt i det så att det såg fräscht och fixat ut.
De svenska kvinnorna är slanka, välklädda och har sällan tantpermanent, vilket kvinnor över 35 i det här landet har. Snarare lite fräscha slingor och volymfönat hår. Istället för en slafsig tuulipukujacka kan de ha en enkel kavaj när de springer på ett snabbt ärende till butiken. Båda två är lika enkla att slänga på sig, men det senare ser jävligt mycket trevligare ut. Enkla ballerinaskor istället för nedgångna tossor från närmaste stormarknad.
Busschaufförerna är också väldigt annorlunda i jämförelse med de finländska. Inget fräs och snäs, och de verkar faktiskt ha inbegripit att det inte är resenärernas fel ifall de hatar sitt liv. Jag tog bussen till Mjölby en dag, och chauffören började med att hälsa alla välkomna på bussen och trevlig resa. Presenterade sig (!) och naturligtvis hade han ett sådant där svenskt mysfabo-namn, Sven-Åke. Han tyckte att det "vore trevligt om alla ville använda säkerhetsbälten i bussen", och avslutade med att skrocka att det är förbjudet att "röka och kröka på den här resan".
Utbudet i affärerna är bättre. Jämför R-kioski i Finland med Pressbyrån i Sverige. På R-kioski finns det mest chokladstänger, en liten frys med glass, några six- och tolvpack och en svettig kyl där man har slängt in några mjölkpaket, korvförpackningar och yoghurtar.
På Pressbyrån som finns överallt i Sverige finns mängder av tidningar i alla former, alla slags mineralvatten, smoothies, läskedrycker, juicer, fullt med färsk frukt, semlor i alla de former med olika fyllningar, nygräddade kanelbullar, små mellanmålsförpackningar av osaltade nötter och tusen andra saker. Dessutom olika kaffealternativ, te och kakao som man får ta själv. Jämför detta med en sladdrig pappmugg med pannstått Juhla Mokka på R-kioski.
På caféer och i butiker är personalen verkligen serviceinriktad. Man skojar och skämtar och ger ifrån sig trevliga kommentarer. Detta är dock på gränsen till obehagligt för en finländare som jag. Man är van att på sin höjd få en blick och ett surt "Hei..." i butikerna i det här landet. I Sverige möts man av leende personal i klädbutikerna som utbrister (och jag citerar): "Hallååå! Är du ute och kikar runt lite idag?". När jag lite besvärat svarar "Eh, ja...", besvaras detta med ett "Aaah, hääärligt! Du, hojta bara till om jag kan hjälpa dig med något!". Detta var alltså en manlig försäljare på JC i Tranås.
I en annan butik kommer den kvinnliga försäljaren och ställer sig utanför provrummen och kvittrar: "Är det någon som behöver byta någon storlek här, så kan jag springa och hämta!". Men som sagt går trevligheten i just butikssituationen nästan över till det obehagliga. Det är snudd på att man undrar om de är höga eller har någon slags psykisk störning, så trevliga är de. Men betjäning - det får man!
Företagsnamn och logotyper är fyndiga och snygga. I Stockholm noterade jag en paketbil med texten "Cateringfirma Mikaels Livlina", och en logotyp som innehöll ett rött snöre. Bilverstäder med namn i stil med "Kalles motorgubbar" eller caféet i Tranås som hette "Gotteriet" är också lite gulligt.
Eller som Muggen i Stockholm. Någon som känner att de vill gå på Muggen? Höhö...
Till och med skyltarna är gulliga och genomtänkta. Som den här utanför en glassbar. Man VILL ju slänga skräpet här!
Svenskarna själva är också snygga. Jag observerade till exempel en lite småsömnig tonårskille som klev ombord på en buss en morgon. Klädd i sneakers och mjukiskläder, jovisst. Men snygga sådana. Välsittande joggingbyxor, snygg huvtröja och rena skor. Håret lite spretigt, men det syntes tydligt att han hade lagt någon slags hårprodukt i det så att det såg fräscht och fixat ut.
De svenska kvinnorna är slanka, välklädda och har sällan tantpermanent, vilket kvinnor över 35 i det här landet har. Snarare lite fräscha slingor och volymfönat hår. Istället för en slafsig tuulipukujacka kan de ha en enkel kavaj när de springer på ett snabbt ärende till butiken. Båda två är lika enkla att slänga på sig, men det senare ser jävligt mycket trevligare ut. Enkla ballerinaskor istället för nedgångna tossor från närmaste stormarknad.
Busschaufförerna är också väldigt annorlunda i jämförelse med de finländska. Inget fräs och snäs, och de verkar faktiskt ha inbegripit att det inte är resenärernas fel ifall de hatar sitt liv. Jag tog bussen till Mjölby en dag, och chauffören började med att hälsa alla välkomna på bussen och trevlig resa. Presenterade sig (!) och naturligtvis hade han ett sådant där svenskt mysfabo-namn, Sven-Åke. Han tyckte att det "vore trevligt om alla ville använda säkerhetsbälten i bussen", och avslutade med att skrocka att det är förbjudet att "röka och kröka på den här resan".
Utbudet i affärerna är bättre. Jämför R-kioski i Finland med Pressbyrån i Sverige. På R-kioski finns det mest chokladstänger, en liten frys med glass, några six- och tolvpack och en svettig kyl där man har slängt in några mjölkpaket, korvförpackningar och yoghurtar.
På Pressbyrån som finns överallt i Sverige finns mängder av tidningar i alla former, alla slags mineralvatten, smoothies, läskedrycker, juicer, fullt med färsk frukt, semlor i alla de former med olika fyllningar, nygräddade kanelbullar, små mellanmålsförpackningar av osaltade nötter och tusen andra saker. Dessutom olika kaffealternativ, te och kakao som man får ta själv. Jämför detta med en sladdrig pappmugg med pannstått Juhla Mokka på R-kioski.
På caféer och i butiker är personalen verkligen serviceinriktad. Man skojar och skämtar och ger ifrån sig trevliga kommentarer. Detta är dock på gränsen till obehagligt för en finländare som jag. Man är van att på sin höjd få en blick och ett surt "Hei..." i butikerna i det här landet. I Sverige möts man av leende personal i klädbutikerna som utbrister (och jag citerar): "Hallååå! Är du ute och kikar runt lite idag?". När jag lite besvärat svarar "Eh, ja...", besvaras detta med ett "Aaah, hääärligt! Du, hojta bara till om jag kan hjälpa dig med något!". Detta var alltså en manlig försäljare på JC i Tranås.
I en annan butik kommer den kvinnliga försäljaren och ställer sig utanför provrummen och kvittrar: "Är det någon som behöver byta någon storlek här, så kan jag springa och hämta!". Men som sagt går trevligheten i just butikssituationen nästan över till det obehagliga. Det är snudd på att man undrar om de är höga eller har någon slags psykisk störning, så trevliga är de. Men betjäning - det får man!
Sverigeveckan - tillbaka i Stockholm
Sista dagen i Sverige återvände jag till Stockholm för att spendera dagen där med min bror och kusin M. Vi gick lite på stan och tittade på kläder, men gjorde inga större affärer. En väska hittade jag på BikBok.
Det är ingen överdrift att säga att det pågår bröllopshysteri i den svenska huvudstaden. Eftersom Sveriges kronprinsessa* ska gifta sig i sommar finns det bröllopsprylar att köpa överallt. Det är vykort och porslin och kylskåpsmagneter, konfekt och till och med Royal Wedding-duschtvål.
Både M och lillebror insisterade på att vi måste promenera till Gamla Stan för att dricka kaffe, men jag var lite orolig över att det skulle bli bråttom. Jag skulle ta mig till hamnen och hinna med båten också. Efter att sällskapet hade övertygat mig om att vi hinner traskade vi iväg ändå, och Gamla Stan var bara ett stenkast därifrån. Så är det när man inte är hemma i Stockholm. Jag hade väntat mig en promenad på kanske 40 minuter tur-retur.
Gamla Stan var fint, även om vi inte hade tid att strosa runt, utan bara dök in på närmaste café. Det blev riktig svensk fika, med kaffe ur fina, mönstrade koppar och äppelkaka till. Jag som annars har nolltolerans på sötsaker utom på lördagar har fikat i flera omgångar i Sverige. Så hade jag bestämt innan och så blev det. Sverige är verkligen fikabrödets förlovade land. Här är det kaffe med dopp både på förmiddagar och eftermiddagar.
Efter den lilla pausen var det dags att ta sig till hamnen. Vi gick till Cityterminalen, där vi tog tunnelbanan till Slussen. Betänk detta: jag är från lilla Öja. Jag har bott i både Vasa och Åbo i flera år, men aldrig någonstans där man använt tunnelbana som färdmedel - och vilken egen liten värld det är där nere under jorden! Vilken fart!
Jag antar att man bara behöver göra det ett par dagar för att få in rutinen. Tunnelbana är ett förbannat enkelt, smidigt och snabbt sätt att ta sig fram, men för den oinvigde är det ett enda kaos. Allt går undan, folk springer och hoppar in och ut, de små blixttågen åker i rekordfart åt båda håll på bägge sidor av plattformen, och hela tiden är ett antingen på inkommande eller avgående.
Till och med rulltrapporna går i dubbel hastighet, och man ska för fan se till att hålla koll på sina fötter där man springer på och hoppar av dem. Och minnas att stå tryckt mot höger ledstång, för folk som har bråttom springer förbi en i rulltrappan i en jämn ström. Står du ivägen blir du översprungen direkt (eller knivhuggen och nerdrogad om man tror min mamma). Ingenstans kan man stå och tveka eller fundera - du ska ha fullständigt på klart vart du är på väg, annars blir du knuffad.
Samtidigt som vi hastade fram där i folkmassan fick jag en "remsa" av min bror, samtidigt som han i farten instruerade mig om vart jag skulle gå, och vad jag skulle säga. Sedan stämpel-stämpel, genom tunnelbaneporten, springa efter lillebror, hoppa på en av plåtrören och med vinande fart susa iväg mot Slussen, och snabbt som ögat hinna av. Ett eget litet äventyr när man "e från landi".
En liten promenad senare var jag framme vid Vikingterminalen och kunde checka in. Återigen sökte jag mig neråt, neråt och neråt under bildäck tills jag var framme i min egen lilla tryckkammare en bra bit under vattennivån, minihytten i klass Q.
Tidigt följande morgon tog vi iland i Åbo hamn. Jag packade ihop mina tillhörigheter och gick för att vänta på att få gå av båten. Det tog ett litet tag, så jag satte mig på den mjuka mattan utanför hissen medan jag väntade. Inte ett ord på något annat språk än ryska hördes här nere, jag kände mig riktigt exotisk med mina bekväma leggings och sneakers jämfört med alla snäva byxor, högklackade stövlar i leopardmönster, grällt lackade naglar och omsorgsfullt sminkade ansikten som är typiskt för ryska kvinnor.
*Jag hatar när någon av oss finländare refererar till svenska kungligheter som "kungen" eller "kronprinsessan". Det är inte våra regenter! Vi är finländare och har ingenting med Sverige att göra. Vi pratar om "presidenten" när vi menar vårt lands president, när vi talar om "kungen" kan vi mena vilken jävla kung som helst, till exempel Elvis. Man ska säga "Sveriges kung" om man menar honom! Det är sådana här saker som gör att vi kallas för hurrit, och som får finskspråkiga att på allvar fråga om vi hejar på Sverige eller Finland i ishockey.
Det är ingen överdrift att säga att det pågår bröllopshysteri i den svenska huvudstaden. Eftersom Sveriges kronprinsessa* ska gifta sig i sommar finns det bröllopsprylar att köpa överallt. Det är vykort och porslin och kylskåpsmagneter, konfekt och till och med Royal Wedding-duschtvål.
Både M och lillebror insisterade på att vi måste promenera till Gamla Stan för att dricka kaffe, men jag var lite orolig över att det skulle bli bråttom. Jag skulle ta mig till hamnen och hinna med båten också. Efter att sällskapet hade övertygat mig om att vi hinner traskade vi iväg ändå, och Gamla Stan var bara ett stenkast därifrån. Så är det när man inte är hemma i Stockholm. Jag hade väntat mig en promenad på kanske 40 minuter tur-retur.
Gamla Stan var fint, även om vi inte hade tid att strosa runt, utan bara dök in på närmaste café. Det blev riktig svensk fika, med kaffe ur fina, mönstrade koppar och äppelkaka till. Jag som annars har nolltolerans på sötsaker utom på lördagar har fikat i flera omgångar i Sverige. Så hade jag bestämt innan och så blev det. Sverige är verkligen fikabrödets förlovade land. Här är det kaffe med dopp både på förmiddagar och eftermiddagar.
Efter den lilla pausen var det dags att ta sig till hamnen. Vi gick till Cityterminalen, där vi tog tunnelbanan till Slussen. Betänk detta: jag är från lilla Öja. Jag har bott i både Vasa och Åbo i flera år, men aldrig någonstans där man använt tunnelbana som färdmedel - och vilken egen liten värld det är där nere under jorden! Vilken fart!
Jag antar att man bara behöver göra det ett par dagar för att få in rutinen. Tunnelbana är ett förbannat enkelt, smidigt och snabbt sätt att ta sig fram, men för den oinvigde är det ett enda kaos. Allt går undan, folk springer och hoppar in och ut, de små blixttågen åker i rekordfart åt båda håll på bägge sidor av plattformen, och hela tiden är ett antingen på inkommande eller avgående.
Till och med rulltrapporna går i dubbel hastighet, och man ska för fan se till att hålla koll på sina fötter där man springer på och hoppar av dem. Och minnas att stå tryckt mot höger ledstång, för folk som har bråttom springer förbi en i rulltrappan i en jämn ström. Står du ivägen blir du översprungen direkt (eller knivhuggen och nerdrogad om man tror min mamma). Ingenstans kan man stå och tveka eller fundera - du ska ha fullständigt på klart vart du är på väg, annars blir du knuffad.
Samtidigt som vi hastade fram där i folkmassan fick jag en "remsa" av min bror, samtidigt som han i farten instruerade mig om vart jag skulle gå, och vad jag skulle säga. Sedan stämpel-stämpel, genom tunnelbaneporten, springa efter lillebror, hoppa på en av plåtrören och med vinande fart susa iväg mot Slussen, och snabbt som ögat hinna av. Ett eget litet äventyr när man "e från landi".
En liten promenad senare var jag framme vid Vikingterminalen och kunde checka in. Återigen sökte jag mig neråt, neråt och neråt under bildäck tills jag var framme i min egen lilla tryckkammare en bra bit under vattennivån, minihytten i klass Q.
Tidigt följande morgon tog vi iland i Åbo hamn. Jag packade ihop mina tillhörigheter och gick för att vänta på att få gå av båten. Det tog ett litet tag, så jag satte mig på den mjuka mattan utanför hissen medan jag väntade. Inte ett ord på något annat språk än ryska hördes här nere, jag kände mig riktigt exotisk med mina bekväma leggings och sneakers jämfört med alla snäva byxor, högklackade stövlar i leopardmönster, grällt lackade naglar och omsorgsfullt sminkade ansikten som är typiskt för ryska kvinnor.
*Jag hatar när någon av oss finländare refererar till svenska kungligheter som "kungen" eller "kronprinsessan". Det är inte våra regenter! Vi är finländare och har ingenting med Sverige att göra. Vi pratar om "presidenten" när vi menar vårt lands president, när vi talar om "kungen" kan vi mena vilken jävla kung som helst, till exempel Elvis. Man ska säga "Sveriges kung" om man menar honom! Det är sådana här saker som gör att vi kallas för hurrit, och som får finskspråkiga att på allvar fråga om vi hejar på Sverige eller Finland i ishockey.
Dagens gåta:
Vad är detta?
Nu har jag en utmaning åt er. Kan ni gissa vad detta är för någonting? Det är som ni kan se en tabell av något slag. Jag vill att ni ska ge förslag på vad ni tror att tabellen står för!Ge mig era mest fantasifulla tolkningar! Och jag vill ha minst fyra gissningar i kommentatorsfältet, annars ger jag inte korrekt svar. Tänk på det, då får ni leva i ovisshet resten av era liv, och hur roligt är det?
Jag vet att ni är många som läser, fast majoriteten inte kommenterar. Till exempel stötte jag på en gymnasiekompis i Prisma i Kokkola häromveckan (hej L, T och babyn i vagnen), som sa att hon har följt med bloggen en längre tid. Eller hur vore det med en kommentar av Tandläkarhustrun i Närpes? ;D Alla kan kommentera, man behöver inte vara registrerad.Kom igen! Vad är det för en tabell egentligen?
Men åtminstone...
...går jag i världens bästa skola. Där folk erbjuder sig att byta terapitider med en, för att man inte ska behöva boka om. Suck on that, ego-peffan.
-------------------
Tillägg kl.11.30
Okej, så terapin var fixad, ett viktigt möte som jag inte visste hur jag skulle pussla in är ringt och fixat. Jag blev så förvirrad igår när jag skulle lägga mig att allting bara snurrade i huvudet. Sådär som att man har på känn att det är en massa man borde göra, men inte vet i vilken ända man ska börja. Jag tog till mitt bästa trick: stresslistan. Det blev fem Viktiga Saker att göra idag, onsdag.
För mig behövs det ungefär två olika punkter på en agenda för att jag ska börja hyperventilera och skrika omotiverat åt folk i min närhet. Men nu har jag alltså kruxat av två punkter, och åtminstone en till ska jag göra innan jag reser mig upp från den här stolen, eftersom det är någonting som kan skötas elektroniskt. Duktigt. Jag tar en snus på det.
-------------------
Tillägg kl.11.30
Okej, så terapin var fixad, ett viktigt möte som jag inte visste hur jag skulle pussla in är ringt och fixat. Jag blev så förvirrad igår när jag skulle lägga mig att allting bara snurrade i huvudet. Sådär som att man har på känn att det är en massa man borde göra, men inte vet i vilken ända man ska börja. Jag tog till mitt bästa trick: stresslistan. Det blev fem Viktiga Saker att göra idag, onsdag.
För mig behövs det ungefär två olika punkter på en agenda för att jag ska börja hyperventilera och skrika omotiverat åt folk i min närhet. Men nu har jag alltså kruxat av två punkter, och åtminstone en till ska jag göra innan jag reser mig upp från den här stolen, eftersom det är någonting som kan skötas elektroniskt. Duktigt. Jag tar en snus på det.
tisdag 11 maj 2010
Voi reven
Okej, jag fick faktiskt en hel del skrivet på gradun där mellan typ tre och fem, när det började bli lugnt uppe på logopedin, men jag har kommit lite i gungning nu. En knapp veckas semester från skrivandet var inplanerad, men tanken var att jag skulle köra lite effektiv handledning direkt när jag kom tillbaka innan det var dags för ett par dagar med bröllop i Österbotten. Då kom febern och däckade mig, och satte stopp för planerna. Visserligen hann jag med en snabbhandledning på fredag förmiddag innan jag hoppade på tåget, men redan då hade jag avvikit från min planering. Nu har jag svårt att komma igång igen.
Dessutom innebar den där förbannade töntfebern att jag var tvungen att avboka en terapi, och idag tog jag tag i saken och planerade in en ny per telefon. Men tror ni inte fan att jag verkar ha lyckats dubbelboka. Igen! Det hände med de två första tillfällena i vårvintras, och nu senaste vecka fick jag alltså ringa och ställa in på grund av sjukdom. Måste jag nu IGEN ringa och börja "Ehhe... en sjukt kul grej har hänt -ni kommer aldrig att tro mig! Ehhehe...". Och klienten bara: "Jaha. Du har dubbelbokat igen, din dumme fan". Suck. Jag vill inte vara en dum fan.
Men som sagt. Gradun flöt på ganska okej idag. Jag tror att jag klämde till med sisådär ett par sidor text, och det är rent mängdmässigt ganska mycket för att vara gradutext. För er som kanske funderar på att peta ihop en gradu någon gång och undrar över det där med hur i herrans namn man ska få ihop alla dessa sidor, ta mitt råd: ingen panik! Det där med sidantal är en fjuttig bisak. Sidor får man ihop på köpet. De bara kommer, sakta men säkert.
Dessutom har jag för halvassit inhandlat några snygga kaffemuggar. Bara en sådan sak gör ju det värt att kliva upp på morgonen, även om man eventuellt har ett eller två jobbiga telefonsamtal framför sig. Morgonkaffe i en favoritmugg sätter sprätt på en.
Dessutom innebar den där förbannade töntfebern att jag var tvungen att avboka en terapi, och idag tog jag tag i saken och planerade in en ny per telefon. Men tror ni inte fan att jag verkar ha lyckats dubbelboka. Igen! Det hände med de två första tillfällena i vårvintras, och nu senaste vecka fick jag alltså ringa och ställa in på grund av sjukdom. Måste jag nu IGEN ringa och börja "Ehhe... en sjukt kul grej har hänt -ni kommer aldrig att tro mig! Ehhehe...". Och klienten bara: "Jaha. Du har dubbelbokat igen, din dumme fan". Suck. Jag vill inte vara en dum fan.
Men som sagt. Gradun flöt på ganska okej idag. Jag tror att jag klämde till med sisådär ett par sidor text, och det är rent mängdmässigt ganska mycket för att vara gradutext. För er som kanske funderar på att peta ihop en gradu någon gång och undrar över det där med hur i herrans namn man ska få ihop alla dessa sidor, ta mitt råd: ingen panik! Det där med sidantal är en fjuttig bisak. Sidor får man ihop på köpet. De bara kommer, sakta men säkert.
Dessutom har jag för halvassit inhandlat några snygga kaffemuggar. Bara en sådan sak gör ju det värt att kliva upp på morgonen, även om man eventuellt har ett eller två jobbiga telefonsamtal framför sig. Morgonkaffe i en favoritmugg sätter sprätt på en.
Och första maj i år
...tillbringades på Torpön i en liten stuga. Efter att ha käkat förstamajmiddag, tagit en skogspromenad och bongat jättesniglar (och en tjur), samt borstat tänderna ute på farstubron, sov jag som en död stock med kaminen sprakande intill. Följande morgon slog jag rekord i svårväckthet, då herrn i huset klev upp i ottan och oömt började göra upp eld i nyss nämnda kamin. Dessutom slamrades det med kastruller och dukade fram brakfrukost med kokt ägg och alla de sorter. Jag vaknade först av kaffedoften där vid tiosnåret.
Den dagen satt jag i timtal och njöt av majsolen vid stugväggen, där det var alldeles lä. Det resulterade i årets första färg i ansiktet och på bröstet!
På kvällen, när vi var tillbaka inne i Tranås, blev det en kvällspromenad längs Svartån på fika till min kusin T som bodde en liten bit bort. Ganska okej ställe att bo på, detta.
...och mera igen
Valborgsmässoafton tillbringades uppe på Taberg i Månsarp, Jönköping tillsammans med min kusin E och hennes pojkvän H. För en plattlänning som jag är det bisarrt att det mitt i en liten by sticker upp ett gigantiskt berg med branta klippväggar som folk faktiskt åker för att klättra på. Alltså klättra som i det man gör när man fäster sig med säkerhetslinor, har magnesiumpulver på händerna och allmänt riskerar livet.
På Taberg firar man vårens ankomst på riktigt, med majbrasa och studentsång. Det blåste ganska rejält uppe på toppen, men det var fint. Dessutom fick man köpa fika ifall man ville. Det ville vi.
Sist jag besökte Småland var jag i 16-17-årsåldern, och använde då Taberg för att träna intervallträning. Tio gånger upp längs en liten stig, och tio gånger nedjoggande längs asfaltvägen intill. När jag kom uppstörtande för n:te gången tittade några pojkar som satt och drack kaffe på toppen lite förvånat på mig. "En gång till?!" sa en förvånat.
Jag testade intervallstigen den här gången också. Notera höjdskillnaden i bakgrunden!
måndag 10 maj 2010
Lite mera Svärje
Nu när jag äntligen har landat hemma i Åbo igen efter Sverigeveckan, feberdagarna under filten, resan till och från Österbotten ska jag peta in några bilder till från min lilla semester. Dessutom har läkarintyg på att jag måste hålla mig stilla och inte springa just nu (nej, jag är inte gravid nu heller, höhö...) och kan således sitta i lugn och ro och kolla igenom bilder och peta på datorn.
Jag hade en yttepytt-hytt. Som jag sov i mellan Åbo och Stockholm.
Som ni ser var det en av de lite lyxigare sviterna. Tror presidenten brukar sova här när hon är ute och kryssar.
Framme i El Stockholmo mötte jag upp med ett stycke bror som gör sin praktik strax utanför nämna stad.
Målet för min resa var Småland. Här, i Tranås strosade jag en hel dag. Gick i affärer, njöt av solen (som inte riktigt hade tittat fram här ännu) och tog en fika på en uteservering medan jag vilade fötterna.
Min moster äger och driver den här lilla, söta frisersalongen på Storgatan i Tranås. Den är förresten till salu, för hon ska gå i pension. Så känner du för att bli frisör i Tranås och vill köpa en salong så vet ni vem ni ska höra av er till!
Jag hade en yttepytt-hytt. Som jag sov i mellan Åbo och Stockholm.
Som ni ser var det en av de lite lyxigare sviterna. Tror presidenten brukar sova här när hon är ute och kryssar.
Framme i El Stockholmo mötte jag upp med ett stycke bror som gör sin praktik strax utanför nämna stad.
Målet för min resa var Småland. Här, i Tranås strosade jag en hel dag. Gick i affärer, njöt av solen (som inte riktigt hade tittat fram här ännu) och tog en fika på en uteservering medan jag vilade fötterna.
Min moster äger och driver den här lilla, söta frisersalongen på Storgatan i Tranås. Den är förresten till salu, för hon ska gå i pension. Så känner du för att bli frisör i Tranås och vill köpa en salong så vet ni vem ni ska höra av er till!
Dzesbo
I lördags var det som sagt dzesbo på programmet. Vigseln var sedan länge avklarad, och kvar var det roliga - SPRITEN och SLAGSMÅLET. Nånej. Men själva bröllopsfesten.
Det låter klyschigt, men det var en sådan där avslappnad tillställning med små korta tal och anekdoter, och inga av dem var långrandiga eller pinsamma. Och god mat! Jag gillade mest de rostade rotsakerna. Och kick-assröran (kikärt- och bönröra). Och köttet. Och potatisgratängen. Och salladerna. Och brödet.
Gott vin var det också, men annat var inte att vänta heller, eftersom bruden omsorgsfullt hade provsmakat och handplockat det rödtjut som serverades. (För den som undrar så serverades det såklart inte Cokis och m&m:s sådär annars, det råkade bara sitta två små barn längst ut på det här bordet).
Framåt kvällen blev det dans. Jag och pappa drog naturligtvis en tango eller två. Däribland Satumaa. När man får dansa Satumaa, då vet man att man är på dzesbo i Finland.
Så länge jag fortfarande tävlade i skidskytte hände det sig att vi övernattade på hotell någon helg, och under en FM-helg gjorde vi så någonstans nära ryska gränsen. På kvällen när vi hade ätit middag på hotellet, började ett band spela i matsalen. Pappa och jag dansade ett par valser innan vi gick upp på rummet. Gemytligt sätt att slappna av och glömma nervositeten för en stund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)