Raket

Veckan hittills har gått som en raket - torsdag imorgon omg - men har innehållit mycket trevligt. Idag till exempel hade jag en sådan där nöjd fiilis när jag gick hem, för att dagen hade varit bra. En bra dag innebär till exempel - som jag tidigare har sagt - bra spridning på klienterna, nya lärdomar och tillfällen av att saker och ting lyckas. Detta känns åter som sådant man inte får blogga om, men det bästa med mitt jobb är just det där - när saker och ting lyckas som man har tänkt, eller bättre, och när klienten gör så klara framsteg att man skulle kunna mäta det i centimetrar eller gram, eller vad man nu kan mäta tal och språk i. Siisti. Observera att detta inte gäller specifikt för idag, utan jag menar främst liksom klientarbetet överlag.

Sen efter jobbet gjorde jag ett försök till en repa på stan, men jag o-o-orkade inte. Gick igenom typ två butiker och tittade med suddig blick på alla prylar där, men nej. Orkade inte ens tänka, så jag köpte julklappspapper och for sedan hevonhelvettiin. Eller nej, hem for jag ju. För en powernap på soffan. Mycket bättre än Jingle Bells i Chydenia en regnig onsdagseftermiddag.

Hade just tomtefabrik här i Neristan. Eller fabrik och fabrik - jag packade in de julklappar jag hittills har inhandlat, vilket är tasan yksi. Ingen stress dock, det är ännu länge till jul och jag kan vara tidseffektiv om det krävs. I nödfall kan man ju klistra lite makaroner på en tändsticksask, sådant har ju funkat förr.

Nu ska jag hälla i mig det sista av kvällskaffet och göra min aftonritual, vilket innebär att vända kors upp-och-ner och flå lite gnagare levande. Eller nej, snarare fixa lunchlåda och kolla om jag har några rena kläder. Får hoppas att jag har det, det är lite kallt att gå iklädd en sådan där tunna med axelband man har sett i tecknade filmer.

Slask

Ibland är de beslut som sitter längst inne de bästa. Jag hade till exempel ganska noll lust att fara ut och springa ikväll. Sköt upp, sköt upp och väntade på bättre tider. Började långsamt peta på mig löparstassen, knöt skorna, passade på att gå till tvättstugan för att ytterligare vinna - eller ja, egentligen förlora - tid. När jag till sist stack nästippen utanför dörren var det a) beckmörkt b) blåsigt och c) slaskigt. Snöblandat regn hävde ner. Jag övervägde för en sekund att skita i hela planen och gå in tillbaka, men så stålsatte jag mig och tog de där första stegen i alla fall.

Länkade iväg med snöslasket trasande över mig. Flingorna blåste i ansiktet och mörkret var så kompakt som det kan vara en tisdagskväll i november om vintern inte har kommit ännu. För varje steg jag tog blev jag dock mer och mer övertygad om att detta var ett bra beslut. För ser man på - de gånger de yttre förutsättningarna suger kan den inre fiilisen vara på topp. Jag länkade ut längs kringliga vägar förbi Sundmun, förbi bostadsområdet och ut mot hamnhållet. Och det gick så lätt!

Knappt en själ mötte jag på hela vägen. De jag mötte satt i sina bilar, alla gångstigar och cykelvägar var tomma. Skogen mörk som en säck med kol på alla sidor. Det som såg ut som vattenpölar visade sig - genom försök och misstag - vara blixthala isfläckar täckta med lite vatten. Och jag tyckte det var så fint. Hade bara tänkt ta en liten minisväng, eftersom vädret alltså såg så hurja ut vid första anblicken, men jag töjde tvärtom ut på sträckan litegrann. På hemvägen, någonstans ute i mörkaste intet, märkte jag att jag hade värsta flinet på. Det var så skönt att springa! Och det kändes så hardcore med dessa förutsättningar.

Ah, vilken härlig löplänk det blev. Det bästa, näst efter känslan av lätta fötter och obegränsad lungkapacitet, är att man känner sig så jävla odödlig när man kommer hem. Dyngblöt, med snöslask över hela kroppen och i nacken, men med endorfinerna rusande runt i systemet.

Natinati

Ha-HAA! Klockan är 22.37, och vem ligger till sängs så snällt med huvudet på kudden? Tips: hon är född i Djupsund, har 38 i skor och en radio på toaletten! Ibland lyckas man med vissa målsättningar.

Okej. Nu ska jag bara surfa i sängen tills tuppen gal och solen börjar stiga. Om jag känner mig rätt.

Vädersvängningar

Imorse när jag drog till jobbet (i en sjujävla fart, måndagsmorgnar och jag går inte så bra ihop, jag är om möjligt ännu mera trögstartad då, och nu krånglade allt och tog dubbelt så lång tid) duggregnade det och var varmt. Ganska precis en timme senare när jag skulle iväg till andra ändan av stan och klev ut på gatan hade världen frusit till is och det var svinhalt. Jag skrinnade iväg som Bambi över parkeringen.

Har hört att det har snöat idag, men i Kokkola har ingenting sådant synts till. Däremot lyste solen så vackert i den friska luften, och jag tänkte ungefär "Men ser man på, vilken vacker aprildag!". Adventstid känns det rakt inte som, om man ser till det nuvarande klimatet.

Planen ikväll är att lägga mig dyngtidigt. Ska testa om det skulle ha någon effekt på piggheten imorgon bitti. Eller piggheten - who am I kidding. Jag menar snarare om man eventuellt skulle kunna vara en millimeter mindre dödstrött när alarmet ringer. I doubt it.

Idag...

...har varit en sådan där dag då jag verkligen inte haft lust med någonting alls. Annat än att sucka och tycka synd om mig själv och ha Leidon Deluxe. Leidon på i stora drag allt. Längtade lite efter mina Lottaböcker som jag har i Öjan, efter att ha läst en blogg där bloggaren skrev euforiskt om just dessa flickböcker från hennes ungdom. Böckerna om Lotta är den bästa feelgoodläsningen som finns. De är pittoreska, lyckliga små saker som handlar om Lotta Månsson och hennes oerhört idylliska lilla småstadsliv på typ sextiotalet.

Jag formligen slukade de böckerna som liten. Det var ungefär strax efter att jag hade lusläst allt som stod att finnas av Viveca Sundvall, vilket alltså var historierna om Mimmi, Roberta, Anders och Eddie. Jag har nästan läst ihjäl de böckerna, och kan säkert på rak arm återberätta handlingen ganska exakt i dem allihopa. Minns hur jag låg i min lilla säng i mitt rum och läste, läste och läste. Jag läste varje kväll innan jag somnade, och jag kunde lätt läsa samma böcker om och om igen, om det råkade vara sådana böcker jag gillade. Och det råkade vissa vara.

I något skede har jag i princip slutat att läsa. Det var ungefär samtidigt som jag flyttade hemifrån. Nu är böcker inte intressanta mera, och förresten är vuxenböcker inte alls lika roliga att läsa. De har invecklade, tragiska och sorgliga handlingar, och man måste liksom koncentrera sig för att hållas med i handlingen. Jag har ingen lust med det. Flickböckerna var liksom bara att öppna och läsa.

Dessutom har läsning inte inneburit någon avslappning de senaste åren. I och med studierna så måste man läsa så mycket att jag hellre gör annat på fritiden. Får liksom textoverload på facktexter, och så nappar läsandet inte mera. Kanske jag - om jag nu blir klar med studierna någon himla gång innan pensionen - utvecklar något slags läsintresse senare, när jag inte måste läsa och bearbeta och komma ihåg.

Tills dess så föredrar jag att titta på hjärndöda webbtvprogram. Idag tog Erik och Mackan till exempel laxermedel och hoppade på en studsmatta tills en av dem förlorade spelet. Det känns som en lämplig nivå just nu.

...och del två

Förresten, på temat pinsamt, en grej till. Känslan när man träffar en bekant på stan, inte en god vän, utan en sådan där som man lärt känna via vänner, via jobb eller någonting annat. När man träffar på en sådan, hälsar med ett hej, och personen sedan av misstag gör en rörelse som man misstolkar som en inbjudan till en kram, och man blixtsnabbt nappar på och hälsar med den där kramen.

Ungefär en nanosekund in i kramen märker man att det som den andra gjorde inte var en inbjudan till en kram, utan snarare en lite yvigare gest med armen när man säger "hej". Och personen man klänger kring halsen på tänker "wtf?" och man själv undrar vad fan man håller på med och ifrågasätter VARFÖR man panikartat kramar denna ytligt bekanta människa. Det är en lite pinsam känsla.

Signatur: harpersonligerfarenhet_84

Pinigt

Har varit en effektiv liten tant idag. Hade hunnit skura toaletten, dammsuga lilla hemmet, fylla en diskmaskin och en tvättmaskin när klockan var knappt eftermiddag och jag cyklade ner på stan. Tycker jag nästan är nästan överdrivet duktig på en ledig lördag. Naturligtvis hade jag innan allt detta också hunnit titta på Erik och Mackan, men det är numera en självklarhet. Tills jag sett alla avsnitten alltså. Vilket kommer att inträffa typ imorgon. Buhu.

På stan blev jag lite smått besvärad. Jag vet inte vad det är, men jag tycker att vissa saker är så pinsamma på så många nivåer. Som att hela området där kring Blöjan (ett slags monument eller vad man nu ska kalla det, där i korsningen vid Halpahalli, en liten scen med med ett vitt, böljande tak, som i folkmun har börjat kallas Vaippa. Hehe) var fullsmockat med kids och deras uttråkade föräldrar som tittade på någon slags pinig dansshow med lite dansflickor, och en dansande, pinsam jultomte som liksom skulle "hänga med" i moves:en.

Inne i Chydenia var det om möjligt ännu mera fullskitet med barn och deras föräldrar, och en jultomte gick omkring och underhöll. Jag blev igen besvärad. Det känns så... jag vet inte. Tillgjort, fånigt, billigt, slarvigt. Med den där tomten i någon slags billig Tiimari-mask och en slarvig, röd rock. Föräldrar som knuffar fram barnen och vill att de ska hälsa på tomten, och han har inte riktigt någonting att säga.

Ofta såhär i juletiden när man är och handlar stöter man på julgubben i diverse varuhus. Och ofta brukar den där slarvigt utklädda tomten söka sig fram till mig och bjuda på godis, även när jag går ensam och petar på varor. Av någon anledning, av vänlighet antar jag. Men jag blir så besvärad!

Menmen. En helt oäven stadsresa var det icke, trots att jag höll på att flyga av cykeln emellanåt, på grund av den hårda blåsten. Jag handlade nämligen årets första julklapp! It's on!

Fredagstraditionen

Igen avslutades arbetsveckan på allra bästa sätt - med afterworkkaffe på Mediacafé på väg hem från jobbet. Tillsammans med bästa L, såklart. Det finns inget bättre sätt att avsluta veckan och invänta helgfiilisen! Förutom med en riktigt, riktigt rå fylla förstås. Kaffe i stora muggar på varsin sida om ett bord med tända ljus, ett diskret sorl av folket omkring, och - i alla fall ikväll - regnet som droppade mot den mörka fönsterrutan intill. Och L som stillsamt kommenterade: "Jaha, ska vi fara å klapp upp nan tå?", som förslag på vad man skulle kunna fördriva en fredagskväll med.

Det allra bästa var att jag äntligen fick blow off some steam och svära en stund åt L som satt och lyssnade. Jag svor alltså inte ÅT henne, utan svor om lite andra grejer som har tyngt min själ en tid nu, och L stämde in i svärandet, hjälpte liksom till lite. Sådant är alltid bra. Och en himla tur att det inte satt några minderåriga i närheten, för de hade i så fall fått lära sig en hel del nya kraftuttryck, eller i alla fall nya kombinationer av existerande sådana. Jag svor och tömde mig mentalt tills jag blev alldeles het och röd om kinderna, och var tvungen att gå till H&M och lugna ner mig lite sedan. Fingra på ett par toppar och känna hur hjärtat långsamt började slå i sin normala rytm igen.

Så. Fredagskaffe och välbehövligt snack (tack för att du lyssnade, L), och sedan via butiken hem. Sedan återstod bara en sak för att välkomna helgen, och det var löplänken i ett mörkt och duggande Kokkola. Som är avklarad nu, och så har jag duschat och kokat lite mat. Nu ska jag slappa som en halalslaktad kalv och bara önska TREVLIG HELG på alla som har hittat hit.

Den nya juttun, förutom tv6

Är det okej för er om jag spelar lite Tetris här innan jag går och lägger mig? Bra, tack.

Webbtv

Jag har hittat en ny grej. Tv6! Eller kanske det heter Kanal 6? Hur som helst, för mig som inte har ro att sitta som ett tidsbundet fån och titta på tv sådär på riktigt är dessa webbtv-lösningar ganska praktiska. Om man liksom har lust att titta en snutt någon natt när man inte kan sova, eller en lördag när man ligger på soffan och slappar deluxe. Det där med att titta på tv enligt klockslag och planera kring det är enligt mig helt befängt. Typ "Nej, jag måste hem och se på Idol klockan sju!". Hur man för övrigt kan titta på sådan enformig dynga övergår mitt förstånd, men den diskussionen ska vi inte ta här.

Hittills har mina favoritprogram varit a) Lyxfällan på tv3 play och b) ungefär allt som Filip och Fredrik är med i på Kanal 5. Jag älskar Filip och Fredrik, jag diggar deras stil något så infernaliskt. Just sådan humor som jag uppskattar. Jag uppskattar att de är smarta, allmänbildade, språkligt begåvade och snabbtänkta. Det gör deras helsjuka reportage så otroligt roliga. Och sedan har de verkligen inga som helst hämningar. Lite tråkigt att jag nu verkar ha sett allt de har gjort på Kanal 5.

Men! Nu har jag hittat Erik och Mackan på sexan. Eller återfunnit, heter det. Har för mig att Erik och Mackan i något skede hade ett sådant där ring-in-och-svara-på-löjligt-enkla-rebusar på någon tv-kanal mitt på dagen för ett antal år sedan, och att jag tittade på detta töntprogram bara för att jag gillade duon. Och nu har de alltså egna tv-program på sexan. Splendid. En helt ny värld öppnar sig, med en uppsjö osedda program. Ah, jag har mina sömnlösa nätter räddade!

Gissa låten

Har lunchat indiskt idag på Kaavya Garden i Kokkola. Rekommenderas varmt, maten var turbogod! Nästa gång ska jag testa något eldigare, idag körde jag på en mildare rätt. Vi hade lunchdejt med kollegorna och några till. Viktiga saker avhandlades, och samtidigt fick man äta någonting annat än lunchlåda. Vilket inte heller är fy skam, men omväxling förnöjer.

Var ute och sprang i Halkokari ikväll. I ett tätt, envist regn som blåste i ansiktet på hemvägen. Men det var ljumt och skönt i luften, och knappt en människa syntes till. För min del får snön gärna vänta länge, länge ännu.


Man kan säga att den här låten sammanfattar fiilisen ganska exakt. I korta drag den bästa musikvideon som någonsin har gjorts. Jag kan titta på den hur många gånger som helst. Och såklart dregla lite extra där vid 4.04 framåt. Spola tillbaka. Se på nytt. Ännu en gång. 4.04, säger jag bara. Titta, njut. Och titta eventuellt tjugoåtta gånger till.

I Anttila

Jag och skivstången kom inte riktigt överens idag. Jag kände mig så oerhört svag, det gick så helvetiskt tungt, och dessutom var mina lår så gott som döda redan när jag klev in på gymmet. Skaka-darr-darr.

I Anttilahuset efteråt såg jag någonting jobbigt. En blind brud i ungefär min ålder var ensam ute och handlade, utan ledarhund eller någonting. Bara vita käppen som hon sakta sökte sig fram med. Och hon måste ha varit mycket svårt synskadad eller helt blind, för hon trevade sig fram såpass försiktigt. Hon ställde sig sedan nedanför de dubbla rulltrapporna som leder upp och ner till själva Anttila och frågade vänligt med hög röst rakt ut i folkmassan var man går in i butiken, varpå en lite tafatt man sa åt henne att rulltrapporna fanns framför henne snett till höger.

Flickan trevade med käppen framför sig och tog kurs mot rulltrapporna, men i sista stund tog hon lite för långt åt vänster och höll på att kliva upp på rulltrappan som gick åt fel håll, alltså emot henne. Som tur hann en kvinna ta tag i henne och leda henne bort, och sedan hjälpa henne på rätt rulltrappa. Det måste vara ganska invecklat detta med att gå ensam i butiker och inte se någonting. Samtidigt blev jag imponerad av att hon gjorde det.

Om någon nu undrar varför jag inte hjälpte en blind kvinna som höll på att kliva rakt in i fel rulltrappa, utan istället här refererar händelseförloppet, så kan jag meddela att detta utspelade sig under några sekunder, och att jag just då stod och betalade mina inköp i Siwan mitt emot rulltrappan, och inte hann reagera. Annars bjuder jag gärna en arm åt en som inte kan se. Är väl ingen idiot heller.

Shopping. Maja style

Jag drog snabbt via Halpahalli på väg hem idag för att köpa lite mat. Och drog instinktivt genom Kesport en sväng också (Kesport som nog inte har hetat Kesport typ sedan jag gick i högstadiet, men som ändå kallas så. Intersport kallar väl kidsen det för). På en ställning hängde en svart jacka, fodrad och varm, just så lång att den täckte rumpan, och med huva. Alltså precis en sådan jag sökte. En storlek kvar - min. Provade, passade som ett smäck. Kolla prislappen - rea!

Kanske fem minuter tog det mellan att jag klev in genom dörrarna tills jag knappade in pinkoden och betalade. Jackan blev min för huntti! Ibland har man tur.

Ny dag, nya lärdomar

Jag är inte sådär annars något julfreak, jag ser inte riktigt den där überhypade grejen med hela högtiden. Jag gillar själva julhelgen, det gör jag. Samlas med lilla familjen, äta gott, sitta i lugn och ro och dricka glögg och prassla med konfektaskar kring tända ljus. Jag gillar doft av gran, och jag gillar att vi sitter och öppnar paket i lugn och ro, och jag påtar gärna med jultårteplåtar i köket till julkaffet. Ifjol bakade jag till och med egna pepparkakor, tro det eller ej. Jag gillar den mysiga, trevliga stämningen på julaftons kväll.

Men för min del får julen vara just under julhelgen, inte månader eller veckor på förhand, det räcker så. Det verkar som om mina kollegor är bra mycket mera exalterade över julfirandet, de pratar mycket om det och verkar ha en bra mycket mera intensiv relation till julfirandet än jag har. Det blir därmed en del julsnack på jobbet på dagarna. Jag brukar mest nicka och lyssna. Ibland får man höra nya och annorlunda saker, när man ändå kommer från olika kulturer, finska och finlandssvenska.

Men. Visste ni att man inte firar lillajul inom den finska kulturen? Detta faktum blev jag varse i fredags vid morgonkaffet på jobbet. Jag visste att Lucia är något som bara vi finlandssvenskar firar här, men jag hade inte tänkt på lillajul som ett sådant fenomen. Jag tittade i kalendern och frågade om någon av de andra mindes när det är lillajul, varpå jag möttes av frågande blickar. Lillajul fanns inte på deras världskarta, de hade inte ens hört talas om det. Aldrig någonsin. Och jag var lika förvånad jag - jag visste inte att detta var en finlandssvensk grej. Inte någonting som vi direkt har firat på många år, men ändå.

En annan arbetskompis kommer från ett tvåspråkigt hem, och har därmed också firat lillajul som liten. Vi räknade då upp hur man gör, och kollegorna trodde först att vi drev med dem. Och onekligen lät det lite påhittat. "Jamen, lillajul. Då när man tar in en liten, liten gran. Och lägger ut önskelistan under kvasten på trappan, så att den lilla, lilla lillajulstomten kan hämta den. Och så får man små, små lillajulpaket istället". De var bara "Jaha... äter man en liiiten skinkskiva också? Och ett grötriskorn? Och dricker en droppe glögg på det?". Eller de tänkte högst antagligen det.

Där ser man.

Knoppar

Ja, nå helt tomhänt kom jag ju inte hem igår. I en liten påse från guldsmedsaffären låg två små silverknoppar avsedda för örsnibbar. Sådana köper jag med jämna mellanrum, eftersom jag alltid sliter av mig det ena i olika sammanhang. Oftast i samband med duschceremonier, det är då man hör det lilla klirret av antingen örhänget eller låset som sprätter iväg. Trots storleken på mitt badrum så hittar jag aldrig det igen.

Och är det någonting som irriterar är att gå med ett örhänge på den ena sidan, och en tom örsnibb på den andra. Lite som att gå med en kort nagel och resten långa, eller att ha avskavt nagellack på sig. Så får man ta bort det hänge som är kvar och köpa nya. Som tur är kostar silverknoppar knappt någonting, det är främst bara besväret som stör.

Det positiva är ju att varannan gång jag river av mig ett örhänge så har jag ett udda kvar som väntar sedan förra gången. Så bara varannan gång måste jag köpa nya. Praktiskt i sammanhanget.

Gick bet

Drog ner på stan med en klar plan idag, nämligen projekt vinterjacka. Än är det sådant väder att man utan problem klarar sig i kavajliknande höstjacka, men om årstiderna följer något slags mönster så kan det hända att det behövs någon form av fodrad klädsel för överkroppen här om någon vecka. Jag har köpt jackor och kappor till studerandepris fram tills nu, ni vet sådana där billiga H&M-plagg som inte riktigt håller fasonen. En riktigt bra, lång vinterkappa med huva har jag, men den börjar se så solkig och utnött ut.

Jag är på jakt efter en riktigt bra, typ dunfodrad, lång kappa med pälskantad huva, en sådan som man lätt kan cykla till jobbet med i -25 grader. Och nu när jag har gnidit så många år och köpt billigt krääsää, nu när jag har möjlighet - nu hade jag tänkt köpa en riktig jacka, en som får kosta lite mera och ha bättre kvalitet. Gärna hålla flera säsonger. Och vara varm på riktigt.

Har traskat igenom alla butiker idag, och det finns inga jackor. Alla ser rent ut sagt förjävliga ut! Nu när man skulle kunna välja lite friare och också räkna med de dyrare modellerna. Riktiga pensionärsjackor, eller nittotalsjackor, sådana som bara passar på en överstylad modell med hippa och uttänkta kläder. Med vanliga kläder skulle man högst antagligen se ut som en crackhora. Några skogsgröna duffelaktiga saker hittade jag, men i dem ser jag ut som en vegetarian eller rävflicka. Och dessutom finns det inga storlekar förutom L och XL, i alla butiker. Var är det tänkt att S- och M-människorna ska köpa sina kläder?

Sökte också så smått efter en tunnare kappa, alltså en sådan där filtaktig, figursydd sak. Inte heller någon sådan hittade jag. De enda jag hittade och provade var i a-modell (heter det ens så, detta med modetermer är inte riktigt min grej), alltså triangelformade så att de sitter tight upptill och sedan blir vida nertill, man ser ut som en julgran. Enligt mig ser de inte riktigt kloka ut. Vem vill se ut som en trafikkon?

Apropå det så måste jag påpeka att damkappor överlag inte passar på min kropp. De sitter bra kring bröst och midja. Men. Mina axlar får inte plats. Går man uppåt i storlek blir kappan bara sladdrigare och pösigare, men spänner likförbannat över axlarna. Måste vara för att jag är så oerhört muskulös.

Nej. Ingen jacka blev det idag. Och ingenting annat heller. Inte blev det bättre av att julhandeln börjar komma igång. Så jävla mycket folk överallt att jag blir alldeles nervös. Jag kan inte koncentrera mig när hundraelvatusen andra ska trängas vid samma klädställning.

Kvar på listan har vi alltså:
Fodrad jacka [ ]
Kappa [ ]
Vinterskor [ ]

Fredagskaffe i city

Nu måste jag bara få säga: herregud så skönt med helg! Gradun inlämnad, jag behöver inte skriva i helgen, jag kan inte skriva i helgen, för jag har ingenting att skriva - jag får göra vad jag vill. Och det första jag ska göra är SOVA. Ska bli skönt att få känna på hur det är att sova mera än fyra timmar, för det är det maximala jag har sovit per natt sedan förra veckas måndag. Jag säger bara GUD NÅDE DEN som ringer och väcker mig imorgon, och säg inte att jag inte varnade er. Jag ska sova exakt så länge min kropp vill sova. Jag har ingen aning om hur länge den vill det. Kan vara till åtta, men troligen inte. Kan vara till nio, men troligen inte det heller. Fan vad jag ska sova.

Helgen inleddes på bästa sätt, med kaffe på stan i sällskap av bästa L. Mediacafé är mysigt på fredagseftermiddagar, där var mycket folk, tända ljus på borden och så doftade det gott av kaffe och någonting annat, kanel kanske? Utanför fönstret traskade folk förbi i den ruggiga skymningen med en eller annan påse i handen. Och så får man själv sitta inne i värmen, smutta hett kaffe och diskutera viktigheter. Så oerhört avslappnande, ett perfekt sätt att avsluta veckan. Detta borde egentligen bli en fredagstradition, eller vad säger du, L?

Studier ännu bara

Idag då. Efter jobbet cyklade jag iväg till massören, för att knåda loss kroppen efter allt den fått utstå den senaste tiden. Alltså sittande hela dagarna och halva nätterna framför datorn, obekvämt bläddrande bland papper och för trött för att orka hålla en någorlunda sund sittställning. Besöket var alltså inbokat sedan länge tillbaka, men det råkade bara vara prickat så jävla lägligt. Och ajaj så bra det gjorde. Mycket fokus och tryck på bröstryggen och axlarna, och så en riktigt bra behandling av baklåren. Som nyyan kaar!

Tog en sväng via Öjan efteråt, och kom så lägligt mitt i middagstiden att det bara var att hugga in på maten. Och så kaffe. Så kom min storebror förbi dessutom, och så just när vi skulle hälla upp kaffet ringde lillebror. Så fick han också vara med via satellit, som det heter i eurovisionssammanhang. Eller helt enkelt via telefon och högtalarfunktion, mitt mellan kopparna på bordet. Så var hela familjen Kronqvist samlad kring kaffebordet en torsdagskväll.

Nu ska jag göra lite skoljobb. Jo, ser ni. Bara för att man har skrivit en gradu betyder det inte att det bara är att lägga sig på soffan och anse sig vara klar med studierna. Alls icke. Så fortfarande - nej, jag är inte "FEEDI NUTÅ".

Ett någorlunda normalt liv

Gårkvällens triumf med inlämnad gradu (och senare också mail från handledaren om att den hade passerat plagiatgranskningen, vilket alltså betyder att jag inte bara har skrivit en gradu - jag har dessutom ghort det själv) firades med en kvällslänk tillsammans med bästa L. Skubbade fram i Halkokari i mörkret, ah - vilken befrielse.

Och idag då. När klockan slog fyra och man fick packa ihop grejerna och fara hem. Inte lämna kvar och skriva tills ögonen går i kors, och sedan fortsätta hem och skriva långt in på natten. Sova ett par timmar och så upprepa proceduren. Inte alls så idag. Bara anse arbetsdagen vara färdig och gå hem. Like a boss.

JAMEN NÄR BLIR DU FÄRDIG DÅ? Frågan som kommer emot mig oftare än någonsin nu. Svar: nu ska ni lugna ner er. Låt mig få dra ett andetag emellan, och sova en natt. Gradun är bara inlämnad. Den ska språkgranskas och helst godkännas, innan dess är ingenting klart. Jag har dessutom ännu ett par studiesaker att fixa, jag kan inte säga exakt när det blir - och om det blir. Men ni lär få veta.

Sådant jag inte gjort, och sådant jag gjort

Det jag inte har gjort den senaste veckan är sovit. Det jag har gjort är skrivit, druckit kopiösa mängder kaffe, och inte så mycket annat. Och ikväll, efter allt redigerande, omstuvande, omformulerande, ändrande och trixande, så har jag äntligen lämnat in gradun.

Schöuk i monin som man säger i Närpes

För övrigt kan jag meddela att min mun nu är i sämre skick än någonsin. Efter att ha tuggat sönder båda kinderna invändigt fullständigt, har jag nu tagit mitt stresstics till nästa nivå. Jag har börjat tugga på insidan av underläppen. Och tydligen biter jag ihop tänderna allt vad jag orkar nattetid så att käkarna ömmar och tungan som verkar lämna emellan är lika trasig den. Ajaj.

"Vet du vad du ska skriva nu?"

"Nej, jag väntar på inspiration. Att skapa
är inte som att vrida på en kran. Man måste vara i rätt stämning."

"Vadå för stämning?"

"Panik i sista minuten."

-Kalle & Hobbe-

Häpp

Har varit ledig idag. Det kunde man dock inte tro, med tanke på att jag har tillbringat dagen på kontoret framför datorn samtidigt som kollegorna. Jag gick dessutom hem näst sist av oss alla. Har jag eller har jag planerat in det bra, som har tid till massören på torsdag? Icke anade jag då jag bokade tiden för en månad sedan att den skulle komma så exakt lägligt. Ännu återstår ett par kvällars skrivande. Tennsoldaten kuittar.

Det ytliga inlägget

Förresten, som ni ser på bilden i inlägget nedan ser min naglar förjävliga ut. Det är snyggt med långa och fina naglar, och det är snyggt med korta och välskötta naglar. Själv föredrar jag långa, i den mån jag klarar av att hantera dem. När de blir för långa brukar barnen på jobbet kommentera dem, och så blir det jobbigt att skriva på tangentbordet, och så är de ivägen när man ska lyfta skrot, bowla och öppna ölburkar. Barnen förresten, de noterar vissa detaljer direkt, som långa naglar och dingliga örhängen.

Jag brukar vanligtvis ha naglar som växer snabbt och blir starka. Men de senaste månaderna har mina naglar fått fnatt. De skivar sig, går sönder och spricker. Och de går sönder innan de ens har fått den där smala, vita randen (som på småpojkar brukar vara svart), de skivar sig så långt att de är trasiga ända nere där de sitter fast, och man får klippa dem snaggkorta. Nu är de olika långa - eller olika jättekorta - fnasiga, trasiga och ser riktigt asiga ut. Jag gillar det inte alls, och vet inte varför de ser sådär dåliga ut. Är det brist på något ämne? Vad borde jag äta, kalk? Hm. Jag vill ha mina naglar tillbaka.

Farsdag med kaffekalas

Har haft besök, farsdagen till ära. Pappa, mamma, bror och svägerska på kaffe stack sig in till Neristan på kaffe och nybakt kladdkaka. Med hallon och grädde.


Passade på att paja lillebrors hår litegrann. Jag har ju aldrig fått ha någon syster att fläta eller bli flätad av. Har bor till vardags i Åbo, så det är inte varje dag man har möjligheten att peta på lillebrorshår. Min bror - eller båda mina bröder - har en sådan fantastisk hårkvalitet. Tjockt, lite böjligt fluff bestående av mångamångamånga täta strån. Dessutom doftar lillebrors hår Hubba-bubba, eftersom han tydligen tvättar det med Aussie hårprodukter. Jag tog tag i en test ungefär i mitten på hans huvud, och den lilla tofsen motsvarade ungefär i mängd allt hår jag har om jag samlar ihop det i en svans. Hm.

Nu ska jag fortsätta banka på mitt worddokument. Lite träsmak, faktiskt. Har ju ändå sågat på med det typ nonstop, dag och natt sedan i onsdags.

De övergivna byxorna

Sorry för frånvaron. De e lite mycke nu. Jag har precis kommit hem från jobbet. Och det på en lördagskväll strax före sju. Håller på med lite skoljobb, om vi säger så, och på jobbet funkar det mycket bättre, när jag inte hittar på en massa annat strunt. Skoljobb, ja. Jag måste ta ett ryck nu, annars blir det aldrig av. Synd bara att mina ryck kommer på så konstiga tidpunkter. Alltså ungefär där vid gränsen av vad som är teoretiskt möjligt. Hm.

Nå, det som är bra med att befinna sig på kontor är att det finns folk som kan hjälpa. Igår fick jag till exempel splendid hjälp av en dataingenjör som råkade komma förbi. Kanske det kommer förbi en författare en annan dag? Som har lust att skriva lite medan jag tar en tupplur. Eller varför inte en massör? Massören vore nästan bäst!

Ikväll när jag kom hem hängde ett par svarta överdragsbyxor på min dörr, fastsatta med klädnypor och allt. Då kom jag på att jag visst hade hängt ut brallorna till vädring en dag, för att få bort en envis röklukt ur dem. När? Nå, dagen före tykydagen. Alltså 30:e oktober. Där har de dinglat i regn och rusk på vår gemensamma mattpiskningsbalkong. Antagligen fick granntanten leidon och tog in dem. I alla fall luktade de inte rök längre.

Panic-mode

Panic-mode, vilket oerhört passande uttryck. Fick höra det idag. Det är ungefär det enda jag har, oberoende av vad det är som ska göras. Är det något papper som ska lämnas in till någon mydighet - var säker på att jag hänger på dörren till ifrågavarande instans cirka 15.59 den sista arbetsdagen innan. Är det en skolgrej som ska in - räkna med att jag skriver det sista 23.59 samma dag det är deadline.

Ta den där sista dagen innan praktikrapportinlämning. Vem var det som satt på sjukhuset strax före tolv på natten och med glasartad blick bankade ner de sista meningarna? Sista dagen innan jag slutade på ett jobb och skulle börja på nästa - skrev utlåtanden som en dåre. Fick allt gjort i tid, javisst. Men ändå, inte en dag för tidigt!

Grejen är att jag velar in i det sista, om jag har ens en teoretisk möjlighet att skjuta upp aktiviteten. Ska jag, eller ska jag inte. Så bestämmer jag att jag nog inte hinner, och så bestämmer jag mig för att göra det senare, ta nästa deadline (typ "jag kan färdigställa kursen i nästa period"). Sedan, sista dagen å tänker jag ändå att "nemen, om jag skulle riktigt försöka och få det gjort. Sova kan man göra sedan i graven".

Och så är det panikjobbande tills jag nästan stärvar. Och jag är lika stressad varje gång. Hjärtat bankar, jag biter nästan sönder käkarna, jag sover inte ens när jag försöker, jag får magknip och blodtrycket skjuter i höjden (i mitt fall: når nästan upp i normala värden jämfört med det där sengångarblodtrycket jag annars har).

Om vi säger som så. Jag har nästan bodybuildervarning på min käkmuskulatur för närvarande, och jag har tuggat sönder kinderna så jag snart ser ur som Seal om jag inte slutar. Axlarna täpper till öronen, och området mellan skulderbladen skulle gå att använda som hammarunderlag för en hovslagare. Yes. Så typiskt mig!

Tisdagskaffe

Glömde lite att gå och lägga mig igår, så det blev ganska få timmars sömn. Men icke desto mindre en bra arbetsdag! Jag gillar verkligen de här dagarna då man har riktigt bra spridning på klienterna. Från småsmå skrottar som inte ännu lärt sig tala, till åldringar med afasi, till stamning, till hörselskador. Flickor och pojkar, gummor och gubbar, olika ålder och olika typ av problematik. Man får liksom nolla skallen mellan varje klient och börja på nytt med en ny grej. Sådant håller en hela tiden alert, och man lär sig så mycket nytt och kommer på nya grejer.

Ikväll drog jag iväg på kaffe hem till bästa L, och förärades den här fina muggen. Blev så lycklig att jag hällde i mig två koppar på raken. Tisdagskaffe i Halkokari, sådant är ju alltid trevligt. Och när jag traskade ut tillbaka för att gå hem där efter elva någon gång - då var det alldeles knäpptyst i hela området. Nästan spöklikt. Mörkt och stilla. Och varmt, fast vi är inne i november nu.

Sagan om middagen

Den här kvällen har jag till stora delar tillbringat cyklande. Ofrivilligt. Eller delvis ofrivilligt i alla fall. Började med att cykla till gymmet, och efter förrättat värv tillbaka. Hungrig som en spetälsk ponnyhäst, som brukligt efter dylika aktiviteter. I vanliga fall kunde jag ha vikt in via en butik på hemvägen, men ack - ingen plånbok hade hon med sig. Tänkte att jag skulle hitta på något av det som fanns hemma istället. Någonting måste det ju finnas.

Nå någonting fanns det ju, men ingenting man gärna lagar en måltid av. Öl, ägg, gurka, pesto, samt en glödlampa som gav ett milt sken över det hela. Glödlampan tänkte jag inte äta, och resten - njä. Alltså var det bara att springa ut igen, hoppa på cykeln och trampa iväg till närmsta butik. Var ju ändå påklädd och allt.

Efter att ha plockat åt mig lite varor och ställt mig i kö till kassan kom jag till följande insikt: hade fortfarande inte någon plånbok på mig. Undslapp mig en ganska kraftig, finsk svordom när jag upptäckte detta, riktigt så den lilla tanten bakom mig i kön spratt till. Det hjälpte inte så stort att bara titta i kylskåpet hemma, jag borde ha tagit med mig något att betala med också. HJS. Helvetes Jävla Skit. Jaha. Bara att cykla hem då. Hämta plånkan, och återvända till butiken, alltjämt trampande på cykeln. Och slutligen kunna betala och få med mig någon mat hem också. Förbannat många cykelturer för den jävla omeletten.

Sedan tog det en evighet innan jag faktiskt kom mig för att laga den där maten, för jag hade liksom tappat stinget där någonstans på cykelsadeln. Satt bara surt och stirrade på äggpaketet och tomaterna och tyckte att nu fan kan någon annan göra någonting. Jag har gjort mitt för den här maten. Men inte så överraskande var det ändå jag som fick ta itu med tillagandet. Åtminstone blev det gott. Fattas bara annat.

Bilservice

I helgen har jag bytt till vinterdäck. Kanske ingen panik att göra det ännu, vad vet jag. Har som bekant inte varit bilägare så länge, så jag har inte riktigt koll. Faktiskt aldrig behövt byta till vinterdäck förut, kom jag på nu. Köpte bilen i vintras, då det alltså redan hade vinterskorna på sig, och byte till sommardäck är inte så kinkigt. Så länge man gör det innan det blir olagligt är det lugnt. Vinterdäck bör man dock ha när det blir halt för att inte köra ihjäl sig. Och just det där "när det blir halt" är svårt att avgöra. Helst ska man ha bytt innan det sker.

Däcken förvaras i garaget i Öja, så det var dit jag fick lov att åka för att genomföra bytet. Min bror tittade på och hjälpte till att kolla trycket och så vidare, och så lånade jag verktyg av honom. Pedagogisk som han är så tvingade han mig dock att byta det första däcket med mina egna verktyg, alltså de som finns i reservdäcket i bagageluckan, innan jag fick låna hans verktyg, de som är mycket bättre. Med motiveringen att jag "måste kunna byta med de verktyg jag har om jag lämnar på vägen någonstans". I och för sig sant.

Måste dock erkänna att de där bultarna sitter hårt som fanken. Den första lyckades jag inte ens rubba med mina egna verktyg (fan, jag vet inte ens vad den heter, det där grejen man spänner och lossar med. Bultdragare? Hylsa?), så jag fick fuska med ett längre skaft. Nåja. Däcken blev bytta, hur som helst. Nu har bilen fått sina vinterskor. Undrar när jag ska skaffa mina? Tror jag klarar mig utan dubbar, dock.

Måriskaffi

Det trevligaste med att bo i stan är nog det där med att man på helgmorgnar kan kliva direkt ur sängen och hoppa på cykeln och cykla till närmaste kvartersbutik och handla frulle. Låt vara sen att kassatanten ser lite konfunderad ut när man verkligen ser halvsovande ut ännu när man kommer fram till kassan. Gäsp.

Anne Hietanen

Jo, förresten. När jag vrålpluggade till tenten här tidigare - och efter detta ska jag inte skriva "plugga" och "tent" på länge, jag inser att det är aningen tjatigt - så surfade jag runt på bloggar som en galning. Det var liksom den enda tröst man hade i sitt läsande. Läsaläsaläsa, tänka, minnas, anteckna, läsaläsaläsa - och så en kort paus för att orka.

Under de korta pauserna läste jag bloggar ganska mycket. Och youtubade på talande papegojor, men det hör inte hit. Kommenterade också bloggar, vilket jag inte vanligtvis brukar göra. Inte okända människors bloggar i alla fall. Men i tenttråkandet så förefaller de mest bisarra idéerna vara nödvändiga att genomföra. Alltså blev det en och annan kommentar på diverse bloggar. Så kunde man surfa in på nästa paus och kolla om det kommit något svar. Sådant är rafflande, man får lite kändiskänning. Om någon bloggkändis svarar, alltså. Bloggkändisar är bland andra Peppe, Catariina, Smulan, Janne Grönroos - ja, ni vet.

En av de bloggar jag läser är Anne Hietanens. Hon är kul och skriver lättsamt om... tja, inget speciellt. Allt och ingenting. Ironi och småanteckningar. Och lite angstande över talkshowen som hon och Hannah Norrena håller på med. Då och då ordnar hon så kallade frågestunder, då vem som helst får fråga vad som helst, och så svarar hon någonting random. Lite som en sådan där biljardkula som man skakar om och så ger den ett slumpvis svar. Alltså frågade jag på skoj Anne hur min tent kommer att gå. Detta var vad hon svarade:

"Svar 18 oktober 2011, 20:38

Maja, det vet redan mycket mera än du tror. Så jobba på ditt självförtroende mera än att plugga. Du kan ju skriva som en gud och huija lite. Njut av att läsa!!! Det är så roligt. Och läs mest de roligaste delarna och alltid sammanfattningarna i böckerna. Eller jag vet ju inte hur mycket text det är frågan om, men kom ihåg att man inte behöver veta allt. Du kommer snart att ha magisterpappren i dina händer och sen SKALL DU FIRA!!! Dessutom kommer du att få jobberbjudanden jäkla snabbt efteråt, så nu är det bara att njuta! (sista natten sover du som ett barn, mellan 6-7 h).

Ett råd; Njut av ditt liv nu. Du är så jäkla bra. Kunde ta lite mera lättsamt på saker och ting"

Jag vet inte jag. Ganska satans mitt i prick, skulle jag säga. Hon kan nog, den där Anne.

Dimmigt

Det har vilat en tät dimma över Kokkola idag. Knappt så man såg byggnaderna på andra sidan gatan från kontorsfönstret. När jag cyklade hem var det som att trampa fram i något slags sagolandskap (eller ett riktigt tätt avgasmoln, endera). Slappade en stund på soffan innan jag drog iväg på Bodypump framåt kvällen. Fullt med folk var det, vilket det ofta är på torsdagarna. Tydligen är torsdagspumpen populär.

Inte så mycket mera att åstadkomma ikväll då. Imorgon är det fredag. Den här veckan har faktiskt inte gått så raketfort som veckorna annars brukar gå. Kanske lika bra det, så hinner man åstadkomma någonting också. Nu ska jag till exempel åstadkomma en matlåda. Adjö.

Tzendis

Haha, jag har noterats av Bloggkommentatorn på Radio Extrem. Bloggkommentatorn håller koll på svenskfinlands bloggar, och kommenterar då och då (mer eller mindre kritiskt) innehållet i dem. Ganska snällt behandlade de mig, även om man var besviken på min vilseledande rubrik häromdagen.

Säg, när man har noterats av Bloggkommentatorn - då är man väl kändis? Jag tänkte skriva autografer i Chydenia imorgon klockan 17-19. Signerar även underkläder. Välkomna.

Rör

Har haft lite problem med avloppen i min lägenhet. Liksom alla ställen där vattnet ska rinna ut, typ golvbrunnen i duschen har dragit så dåligt att man har en liten swimmingpool i badrummet en lång stund efter att man har duschat. Inte alls praktiskt med mina tighta morgonrutiner. Man borde nästan ha vadarbyxor när man ska sminka sig. För att inte tala om handfatet, som fylldes av vatten direkt, eftersom det inte hann rinna undan tillräckligt snabbt.

Och nu ska jag understryka - jag har rensat golvbrunnen. Fast det är typ det värsta jag vet. Det är verkligen en av de där få sakerna som jag faktiskt äcklas av. Örk, vad äckligt det är. Men eftersom jag Kan Själv så är man illa tvungen.

Nu hade jag så lämpligt bjudit in min bror på kaffe häromkvällen - ojoj, ett så passande sammanträffande - så han fick äran att ta en omgång till bland rören. Typ skruva lös sådant jag inte behärskar och rensa ytterligare. Och visst hittades ett och annat skoj, men bara med resultatet att a) golvbrunnen drog lika dåligt som förr, och b) handfatets avlopp slutade att dra helt. Vi lyckades alltså förflytta stoppet någonstans där det täppte till ännu mera effektivt. Skickligt!

Ringde följande dag till hyresvärden, och - jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag har världens bästaste hyresvärdar. Om man behöver någonting så får man hjälp på studs. Medan jag i lugn och ro befann mig på jobbet fixade hyresvärden med en rörgubbe, och när jag kom hem från jobbet var avloppen fixade. Funkade perfekt.

Nu ska jag börja ställa mig i ordning för morgondagen. Kläderna i givakt och skorna klara att hoppa i. Småningom orientera mig mot sängen också. God natt!

Ursäkta, en vadförnåt?

Butikerna har sedan länge slarvat fram sina fransiga jultomtar och skrikiga bonader, det har väl knappast gått någon förbi. Har en rätt stor förståelse för min kusin som arbetar på just ett sådant varuhus i grannstaden, och som - enligt vad jag har förstått - plockar fram de nödvändigaste julgrejerna strax före jul, och stuvar undan dem så snart julklapparna är öppnade. En människa kan bara ta in en viss mängd glitter och tomtar innan man får nog.

Idag i Halpahalli beskådade jag detta.

En skatte-vadå? Får man skatteåterbäringen i kulan, eller vad är det riktigt för en pryl? Att översättningen på handskrivna lappar i någon butik kan bli lustig har jag förståelse för. Men att man trycker upp sådana här grejer i tusentals exemplar, och inte har en någotsånär svenskspråkig person att läsa igenom det, det övergår mitt förstånd litegrann. Jag menar, en skatteboll - vad är det ens?

Tove Jansson skulle nog bli ledsen. Mumin som är skriven på svenska som originalspråk och allt.