Snyltar'n

Har snyltat vidare idag. När jag drabbades av akut sysslobrist framåt eftermiddagen ringde jag och bjöd ut min vackra uppenbarelse som sällskap och allmän prydnad, och fick genast napp i Halkokari. Med löfte om att kaffe var på gång inom en snar framtid hoppade jag genast i bilen och rattade åstad hem till P. "Vad snabbt du kom" sa värdinnan i Halkokari. "Tack, det är ett direkt resultat av min brist på liv", svarade jag smickrad. Typ.

Vi gratulerade varandra till examen, eftersom vi båda två har avlagt en sådan här innan jul. Och så drack jag glupskt två stora koppar kaffe. Lille A, tre år förmanade mig dock allvarsamt att inte börja på med kaffet innan "mamma har sagt varsågod". Skärpt och väluppfostrad kille, det där.

När jag kom hem välkomnades jag av en varm, inbjudande fläkt av... bajs. Grannen var inne häromdagen och förvarnade att en rörgubbe kommer att komma och rensa avloppet den här veckan, och tydligen har det gjorts nu. Ur golvbrunnen i muggen stiger en distinkt kloakdoft, en bris av död apa. Eller lite om om någon har stoppat upp en gammal buffel, men inte riktigt rensat ut innanmätet ordentligt. Yäk. Hoppas det lägger sig av sig självt, annars vet jag inte vad jag ska göra.

Och som det har slaskat idag. Jag fick gå in tillbaka, byta till gummistövlar och ta ny fart när jag skulle iväg till Halkokari idag. Typ en decimeter vatten och slask över hela gården. Jag åstadkom präktiga svallvågor när jag stävade iväg med mina gråa gummistövlar mot bilen. Tur att man har sådana vid denna typ av väglag. Tårna var torra och nöjda inne i dojorna.

Så att sådant en torsdag som denna.

Via Öja

Drog taktiskt nog via Öjan och heimgååln ikväll efter en sväng via butiken då jag inte kände för att åka hem. Det taktiska bestod i att det precis hade ätits fisksoppa på Nyströmsbackan när Maja klev in, och hon därmed raskt kunde sno åt sig en portion. Och dessutom kröna verket med en kopp av pappas kaffe, som är så starkt att man får magsår redan när man fuktar överläppen med det.

Satt och hängde vid köksbordet en stund och diskuterade V8:or och Formel 1-bilar med pappa och bror, och roade mig med att flika in oväsentliga kommentarer mellan varven, eftersom samtalsämnet inte riktigt var inom mitt intresseområde. Som känt är jag lite dålig på detta med att spela intresserad om jag inte är det. Och Formel 1 hör verkligen till de där sakerna jag föraktar mest av allt. Det är någonting så oerhört motbjudande med det där tönteriet att jag blir matt i hjärnan av att tänka på att folk faktiskt fucking tittar på skiten. Har jag hört, alltså. Hemma hos hos oss har nog ingen någonsin bemödat sig. Vet alltså inte riktigt hur vi kom in på ämnet, det är ingenting som brukar diskuteras överlag. Det är ju för fan inte ens sport. Köra bil är aldrig sport. Det är mera som en syssla, typ klippa gräs eller hämta posten.

Sedan ritade pappa upp en karta över hur man lämpligen flisar på det effektivaste sättet på baksidan av ett kuvert. Sedan åkte jag hem längs en beckmörk Yxpilarääto. Och nu ser jag att det singlar ner stora, stora snöflingor i ljuskäglan från gatlyktan utanför mitt fönster. Få se om man vaknar upp i ett vinterlandskap imorgon nu då.

It's a first!

Lyckades idag för första gången i mitt liv med konststycket att låsa ut mig. Klick, sa det bara när dörren slog igenom bakom mig, och jag började fundera ut om jag verkligen hade tagit med mig nycklarna. Hade jag inte, kom jag fram till.

Turligt nog såhär i mellandagarna så sitter folk ofta hemma och slappar mitt på dagen, så redan på den andra dörren jag ringde här i huset fick jag napp. Och en granne med reservnyckel kom och släppte in mig tillbaka. Bara att ta nycklarna från kroken och göra om - göra rätt.

Nyströms jul

Julen firades traditionsenligt på Nyströmsbackan. Vi i familjen, Svägerskan och en faster. Julbord, Kalle Anka och tända ljus. Redan när jag anlände till heimgååln framåt eftermiddagen noterade jag att området under granen var smockfullt med julklappar. Och så öste jag på en driva, varefter pappa ännu kom kånkande med sin hög. Det var alldeles pinsamt så mycket julklappar det blev i år. Och den yngste av julfirarna var 21 år. Det bara blir så. I gänget fanns nu också en nybliven husägare, vilket av naturliga skäl betyder att man köper en del grejer. Och så var det åboborna som behövde grejer. Och tydligen behövde jag också en massa saker. Och föräldrarna satt också de och öppnade ask efter ask, rev av papper efter papper och knöt upp band efter band. Herregud så många julklappar det blev.

Pappa hade adresserat min klapp extra noga. För att den säkert skulle komma rätt.

Det konstiga var dock att jag öppnade precis varje paket och konstaterade att preciiiiiis det här behövde jag ju. Just detta hade jag önskat mig, och jamen det där var ju precis det jag sa i somras att jag inte har. Jag fick till exempel just en sådan termos jag behövde av mamma, och precis den där parfymen som tog slut på julaftons morgon (!), och av pappa exakt de där besticken jag behövde, och av storebror just precis vinglas som jag bara äger två av sedan tidigare, och av lillebror och Svägerskan just de där vetetossorna man kan värma i mikron som jag har fingrat på i butiken.

Innan detta hade bröderna varit ute på julgubbeuppdrag, och återvände genomsvettiga framåt kvällen. Det enda som är svettigare än julgubbande är möjligtvis bastu-VM. Men julgubbande är inte lika farligt, förutom att sikten är lite skymd om man väljer att köra bil med tomtemasken nedfälld. Vilket min lillebror inte gjorde, och därmed avslöjade myten om jultomten åt åtminstone en mötande barnfamilj, berättade han stolt. Och så tittade vi såklart på Karl Bertil Jonssons jul, och läste naturligtvis med i kör: "Jag har närt en KOMMUNIST vid min barm!".

På juldagen åkte åkte vi iväg till Mjosund, hem till min storebrors, där vi bjöds på julkaffe ur sirliga koppar.
Spelade lite Tetris i soffhörnan.

Framåt kvällen, när vi återvände till Nyströmsbackan, tittade vi på Astrid Lindgrens Jul på tv. Finns det någonting bättre? Pippis jul, Madickens jul, Emils tabberas och Ronjas skidutfärd där hon fastnar med pjäxan i rumpnissenästet.

Sedan på juldagskvällen återvände jag hem till Neristan, där jag just nu sitter och inväntar familjen från Öjan som ska komma hit och äta lite risgrynsgröt. Vilken tur att jag fick bestick till julklapp.

Fil. mag!

Sicken julklapp man fick i år alltså! Gick i det närmaste dubbelvikt mot postlådan kvällen före julafton, för att skydda mig från regnet så mycket det gick. Och i postlådan låg det! Betyget!

Lite otroligt känns det ju, men enligt texten på pappret i den röda pärmen står det att jag har avlagt

filosofie magisterexamen
med huvudämnet logopedi
vid institutionen för psykologi och logopedi
vid Åbo Akademi.

Överst står mitt namn och allt, så det stämmer väl då?

Fantastiskt. Nu ska den här fil. mag:en fortsätta slappa lite, innan hon får besök från Öjan hit till Neristan. Det blir risgrynsgröt och kaffe med pepparkakor.

Juletid på kliniken

En extra bonus den här tiden på året är alla de här små förväntansfulla typerna som jag och kollegorna jobbar med på dagarna. Och som extra-extra bonus såhär dagarna för jul har vi allihopa fått mycket kramar, kort, teckningar - och till och med någon liten gåva. Man blir lite överväldigad faktiskt, av all denna uppvaktning. Tacksam och lite generad. Men väldigt glad.

Tannenbaum

Jag hastade hem från jobbet idag, efter en snabb sväng via stan där jag inhandlade den sista julklappen. Seger! Hur som helst, jag travade kvickt över gården, uppför trapporna och hem. När jag plockade upp telefonen ur väskan såg jag att pappa hade ringt. Ringde tillbaka, och möttes av ett förväntansfullt: "Nå? Såg du granen?".

Åhå. Det hade jag ju inte alls gjort. Jag hade bara gått raka spåret in, med sikte på dörren. Och dessutom var det mörkt ute. Granen, den som pappa hade lovat leverera, den hade jag missat. Som sagt - min pappa Skogsarbetaren är intresserad av detta med träd, och det är självklart att dottern ska ha en egen julgran i sitt lilla hem. Ifjol kom han också kånkande med en liten gran, som blev min första alldeles egna. Och jag gillar ju granar, äkta ska det vara. Lite spännande faktiskt att tassa ner tillbaka och se vad som väntade på gården.

Och ååå, en sån fin gran det var! Alldeles, alldeles lagom stor, lagom tät, lagom grön och lagom fin. Just exakt en sådan jag ville ha. Och nu vet vi ju hur det går att försöka fota en mörkgrön gran i ett mörkt hörn sent på kvällen. Det går - inte. Jag kan inte göra den rättvisa hur jag än försöker. Därför får ni bara beskåda lite barr på nära håll, och helt enkelt lita på mig när jag säger att det är en alldeles väldigt fin gran. Eller så får man helt enkelt komma hit och titta med egna ögon.

Föga förvånande så hänger det inga fransiga tomtar, inga bollar och inget glitter i min gran. Jag tycker att granen i sig är den finaste pyntet, där den står i en urgammal trähink som jag hittat i Öja (möjligvis stulit, minns inte så noga). En helt ofärgad slinga med små ledlampor löper mellan grenarna, det är allt. I övrigt njuter jag av det gröna och av doften.

Äta bör man väl

Har inte ätit ordentligt på flera dagar. Vilket alltså inte innebär att jag skulle ha vräkt pizza och snabbmat. Tvärtom, jag har petat och petat och petat i min vanliga mat. Ingenting smakar, och det som ungefär nappar minst av allt är att börja koka och härja och laga mat. Ibland blir det bara så. Kokar en miniportion och petar och petar. Nu är klockan över tio, och jag har fortfarande inte ätit någon kvällsmat. Snart har klockan gått varvet runt sedan lunchen, som jag dessutom lämnade en del av.

Jag är just en sådan där man stör sig på, och detta har jag bloggat om förr. En sådan där som "men usch nej, jag är inte hungrig" eller "oj, jag har visst glömt att äta idag". Fast jag har inte alls glömt. He bara nappar int. Fy!

Men. För att göra mamma nöjd ska jag ändå göra ett försök ikväll. Smaklig spis, bara...

Tisdagsbesök

Har haft ett strängt tidsschema idag. Raka spåret från jobbet hem, hoppa ur kläder och i kläder, torka det värsta vattnet av cykelsadeln och direkt cykla vidare till gymmet och ett pumppipass. Via butiken hem, koka mat ungefär simultant med att jag duschade, hoppa i ännu en omgång kläder, och så ringde det på dörren.

Efter detta spring var det trevligt att andas ut, värma glöggen och bänka sig kring köksbordet med de bästa. Och skratta i några timmar så kinderna blossar och mascaran smetar sig. Dessutom fick jag paket! Och det är inte ens jul än.

Nu ska jag klämma lite mer på paketen, men bara försiktigt, jag fick stränga order av bästa L att intt restust! Så börjar den här tisdagen vara all.

Not my cup of tea

På tal om julklappar, förresten. I ett svagt ögonblick förirrade jag mig in i en sådan där presentbutik i lördags, då när jag yrade på stan som mest. Jag vet, jag veeet... det är högsta mode i bloggvärlden nu att avguda dessa små exklusiva butiker med piffiga inredningsstenar, lyktor, luffarslöjd och emaljbunkar och handsydda små förkläden med hemvirkad spets. Men jag har inte riktigt, ehum, tagit sådant till mig. Det är någonting med de här väggorden och carpediemkuddarna som gör att jag kräks lite i min egen mun.

Som alegni så klokt kommenterade till förrförra inlägget, så blev ju även fan religiös när han blir gammal, och "braa kaar kan ju änder se". Så jag skriver inte i sten att jag inte kommer att ändra mig. Det är mycket möjligt att jag en dag inreder med exklusiva lapptäcken och gör små stilleben av betongfat och torkat lingonris, men just nu orkar jag inte riktigt ta in sådant.

Men jag vill bara måla upp scenariot som väntade inne i butiken för er. Jag klev in genom dörren, och emot mig slog en tung och tät stank från otaliga doftljus. På hyllorna strax innanför dörren låg travar av de där vidriga, sneda trähjärtana* som jag hatar av hela mitt hjärta (höh, höh). Och i bakgrunden. Spelades. Julsånger. På. PANFLÖJT. Just i den stunden kände jag mycket starkt och instinktivt att detta var som så inte min grej.

Trähjärtan, doftljus och panflöjt. Det blev bara för mycket.


*tydligen ska det böjas så? Jag skulle ha tippat på hjärtanen, men så säger inte Språkrådet.

Matte

Mitt mattehuvud har verkligen inte blivit bättre än det var under skoltiden. Minns ni att jag i lördags hade två julklappar kvar? Då handlade jag två julklappar, men ingen av dem var till de två personer som stod i tur. Dessutom handlade jag utöver det två saker åt mig själv. Alltså: jag hade två saker att köpa. Jag köpte fyra saker. Och hade fortfarande två saker kvar.

Idag har jag också handlat. Två julklappar. Hur många borde jag då rimligen ha kvar? Om vi räknar från i lördags borde jag ligga på plus fyra, alltså fyra klappar för mycket. Icki! Jag ligger en back. Fortfarande.

Inte konstigt att jag aldrig fick talen att gå jämnt ut när jag räknade i skolhäftet.

Julstuga

Den här söndagen har jag inte enbart legat och dreglat i soffan så till den milda grad att jag måste ta en dusch INNAN jag drar mig till gymmet framåt eftermiddagen. Så brukar söndagarna nämligen se ut. Så slöa att man faktiskt får slappar-overload framåt kvällen. Även om jag anser att det är helt lagligt att slöa på en söndag. Från morgon till kväll om så behagar.

Jag har istället påtat på med lite julbestyr, tro det eller ej. Den här kvinnan som hatade jul för några år sedan, och helst hade sovit mellan 23:e och 26:e december - hon har faktiskt mjuknat i kanterna. Även om jag anser att man firar jul under julhelgen, inte mellan november och februari. Och - jag fortfarande avskyr tomtar, glitter och trams.

Redan igårkväll satt jag och dekorerade pepparkakor. Vet inte riktigt varför jag sysslar med sånt. Men det är rätt terapeutiskt att skriva och snirkla med den där kristyren. Och jag lockades att skriva obscena ord bara på några kakor. Och ritade inte en endaste pippeli, det tycker jag var starkt av mig.

Eftersom jag inte är så mycket för det där med att slarva fram tomtar och troll, satsar jag på julpynt i form av... eller vad fan, måste det heta julpynt? Jag formligen hatar det ordet. Julpynt låter som om man klistrar upp guldstjärnor och glittergirlanger och radar ut miniatyränglar och små klingande klockor. Hu.

Nå, jag satsar istället för på plotter och saker, istället på dofter. På köksbordet en liten vit hyacint, som snart kommer att slå ut och fylla hemmet med hyacintdoft. Pepparkakedoften sitter i hela lägenheten, tycker jag. Kan bero på de cirka två kilo pepparkakor jag har bakat och som nu väntar på leverans till Öjan på julen. Om nu inte någon kommer hit och knaprar lite på lagret. Finns att ta av, om man säger så.

På soffbordet finns något som jag satt och petade med idag. Om pepparkaksdekorering är terapi, då är detta superterapi! Det är hur gemytligt som helst att sitta och peta in nejlikor i mandariner, och det doftar så gott. Händerna doftar gott också. Och ja, jag vet att det egentligen ska vara apelsiner, men jag tycker att det blir sötare med mandariner.

Julgumman kuittar.

Dagens aktiviteter

Har typ julstädat idag. Vilken då är en ganska perusstädning, Eller nä, perusstädning är väl att dammsuga. Och idag kastade jag ut mattor, torkade damm och flyttade soffan för att kunna dammsuga under den. Inga desto roligare skatter hittades, bara damm och en batteri som tydligen hade rullat in under soffan för evigheter sedan. Det som återstår är att torka golven, vilket jag ska ta itu med här om en stund. Kanske.

Så rullade jag ner på stan också, på barmark och i plusgrader. Är det normalt att man kan cykla med bara händer och inte frysa det minsta några dagar före jul? I siktet hade jag de två sista julklapparna. Jag köpte visserligen två julklappar, men det var inte till dem jag skulle köpa, så det var plus minus noll. Dessutom köpte jag två klädesplagg åt mig själv. Som en liten spontan julklapp för att jag är en sådan snäll och hyvens kvinna. Tack, Maja!

Nu ska jag göra en sak. Kanske blir bildbevis sen, få se.

Grötmys

En sådan produktiv fredag det har varit. Jag fick gjort en massa på jåbbet, satt och skrev utlåtanden som en liten printer: dzz-dzz... dzz-dzz, bara. En sådan där gammal printer, tydligen, med tanke på ljudet. Och lämpligt som en knorr på griseknoen fick jag ett meddelande av bästa L, som tyckte att vi skulle hålla igång vår fredagstradition - kaffet på Mediacafé.

Sagt och gjort, när jag satte punkt för arbetsveckan och traskade ut, var det bara att dra raka spåret till det väntande kaffet och den väntande L. Alldeles oerhört trevligt att mellanlanda på café innan man går hem. Jag tycker att flera borde anamma en sådan grej. Rekommenderas!

Sedan - medan jag nu är inne på detta med att tipsa och föreslå - kan jag samtidigt passa på att berätta vad som inte är en bra idé. Nämligen att vara hungrig som en liten by i Etiopien, men bestämma sig för att dra ut och springa innan man sätter igång med maten. Sedan söla på med allt möjligt, så att den där löprundan skjuts upp en stund.

När man sedan har sprungit klart (alldeles fabulöst före att springa i förresten, ljummet och fuktigt och syrerikt och mörkt och mysigt) och kommer hem: upptäcka att det verkligen inte finns någon mat i kylen. Och därmed framställa lite fattigmansgröt av gryn man hittar i skafferiet.

Det blev alltså en lite primitiv avslutning på kvällen, med en liten grötskål inmundigad på soffkanten. Men för all del. Gröt går väl bra det också. Men direkt fredagsmys deluxe kanske jag inte skulle kalla det. Om man nu skulle vara en sådan som sysslar med sådant.

Bla, bla, bla...

Om jag tyckte att det var krångligt cykelväder när det snöade, och när det sedan slaskade, då var det ingenting emot kvällens före då jag cyklade till gymmet. Nästan all snö har nu smält bort, och gatan är täckt av ett riktigt tunt islager som det strömmar vatten över. Det är tja, rätt halt, kan man sammanfatta det som. Så halt att jag - citat min mommo, dryga 80 som skulle till gravgården en vinterdag - "måsta taa peedn".

Okej då. Ärligt sagt har jag försökt klämma fram någonting att skriva här i flera dagar redan, men jag verkar inte ha någonting att komma med. Idag har jag rafflande nog duschat, packat väskan, jobbat, lagat mat, cyklat till gymmet, cyklat hem, duschat igen, kokat kaffe och tvättat kläder. Ingen av dessa saker finner jag någonting av bloggvärde i. Om nu inte någon är intresserad av närmare detaljer gällande dessa aktiviteter. Jag använde till exempel Nivea duschkräm, någon limeaktig sak. Jag tvättade kläder i 40 grader. Jag fick min vakioplats på pumppi. Jag åt lasagne och sallad med fetaost. Jag drack Juhla Mokka.

Och fy faa-en vad jag är trött. Tror jag tar en tidig kväll, innan jag gäspar käften av mig. Den här veckan har gått rekordsnabbt, imorgon är det fredag. Igen!

Att bli överlistad

När jag kom hem idag, slirande med cykeln, hittade jag ett tjockt kuvert i postlådan. Med mitt namn på. Felstavat, och ursprungligen med fel adress, det hade varit på en tidigare postadress och vänt. Frankerat, men inte poststämplat.

I kuvertet ytterligare ett kuvert, och ett till inuti det. Och inne i det fanns detta. "Ur en kos dagbok", en klassisk barnbok av Beppe Wolgers, skriven 1973. Ingen avsändare. Jag funderade, vände och vred. På ett sätt var handstilen på kuvertet bekant, men eftersom namnet var felstavat kändes det lite mysko. Och de jag känner vet ju var jag bor.

Jag ger upp. Jag vet faktiskt inte varifrån boken kommer, eller varför den har skickats till mig. Om någon har haft för avsikt att skoja lite med mig eller kolla om jag hänger med, då har jag blivit överlistad. Har bara en - i dessa tider inte helt ologisk - förklaring. Det måste vara jultomten.

Slir

Så kan man ju undra om det var ett smart beslut att imorse så spänstigt ta cykeln till jobbet. Med tanke på att det var universums absolut sämsta cykelföre. Det var plusgrader, snöblandat regn som trasade ner och marken var täckt av ett tio centimeters slasklager. Gissa tre gånger om det var spårigt? Ja, yes eller kyllä.

Just ett sådant före som jag blir så förbannad av att cykla i, man måste balansera och parera, och det tar en efvigheth att komma någonvart. Jag ångrade mig efter cirka tre meters slirande, och kunde då ha ställt tillbaka hojen och tagit bilen. Men som bekant så har jag ju lite svårt med det där att, eh... ge mig. Nå, idag hölls jag i alla fall upprätt. Men hu, så trött jag är på snön redan. Den har ju ändå funnits i flera dagar. Känns lite väl länge, tycker jag. Jag skulle i princip vara redo att ta fram flipflopsen redan.

Och tackar som frågar, efter cykelvurpan igår har jag ett stiligt blåmärke på ena vaden (?), och ett lite mindre på låret. Hur man kan bli blåslagen på vaden när man sprätter av cykeln är för mig lite oklart. Hade väntat mig axeln, knät eller armbågen. Nå, hur som helst.

Hann en sväng via stan på väg hem också. Och inhandlade en klapp till. Den är redan inpackad, och väntar på julaftons kväll. Om mottagaren har varit snäll förstås, det hänger ju på det också. Än finns risken att julklappen dras in, det gäller att se sig för.

Rassel och pling

Jaha, så där kom den då. Vurpan. Har cyklat sommar som vinter ända sedan jag flyttade hemifrån, på isiga och hala väga och gator i Vasa, Åbo och Kokkola. Aldrig cyklat omkull, trots åtskilliga hundratals kilometrar. Men idag var det slut på den friden. Jag gjorde en präktig volt med cykeln på väg till gymmet, mitt i korsningen till Anttila. Cykeln sprätte åt ett håll och jag åt en annat, kändes det som i alla fall. Landade på sidan mitt i gatan, och fick börja med att se till så alla kroppsdelar satt på plats samtidigt som jag samlade ihop mig själv och cykeln. Nyckelknippan i cykelkorgen gjorde även den en luftfärd och landade i snön. Håhå, allt ska man vara med om.

För övrigt gick pumppipasset ikväll alldeles makalöst skitdåligt. Jag har nog aldrig varit så värdelös någonsin förr, och jag fattar inte varför. Allt gick så helvetiskt tungt att jag - hör här - fick trappa ner vikterna på vissa partier. Svag som en svulten gråsparv. Kanske den där cykelvurpan strax innan hade sin andel. Om jag fick en extra hård smäll i skallen, eller något. Kan ju hoppas på det. Liksom för att ha en orsak till detta plötsliga kraftlösa tillstånd.

Lunch med pappa

Idag har jag varit aaaalldeles ensam på jobbet, eftersom kollegorna var på skolning. När jag nu inte hade någon att luncha tillsammans med på jobbet, så ringde jag istället och bjöd med mig på pappas lunch. Dessutom fick han betala kalaset, det var väl schysst så säg? En god lunch var det hur som helst, någon slags mexikansk risotto. Med kebabstrimlor i, tror jag.

Lunchen intogs på stadshuset. Lite suspekt kändes det att få rabatterat pris för att man uppgav att man är en av stadens anställda. Fick en sådan där konstig blixtsnabb resa i tid och rum i mitt inre. Är jag liksom anställd av staden nu? Lilla valpen. På något sätt har man liksom tråcklat sig igenom att vara daghemsbarn på stadens dagis, undervisas av stadens lärare i våra skolor, liksom tagit för sig av det som staden producerar och delar ut. Och nu har jag liksom övergått till att vara själva arbetskraften. Det är lite svindlande på ett sätt.

På något vis glömmer jag ibland bort att jag är vuxen. Eller om jag ens är det vet jag inte, men i alla fall. Hade nästan väntat mig att någon skulle stanna till vid vårt bord, nypa mig i kinden och pipa "Jamen titta, har Maja fått följa med pappa till jobbet idag? Det är väl spännande!".

Nog om det. Jag vevade i mig portionen, stjälpte en kaffekopp i strupen och återvände sedan till jobbet. Så var det med den lunchen.

Hehe

Vid två skilda tillfällen denna helg på stan har jag fått höra ett "Maja?" bakifrån, vänt mig om och mötts av någon jag känner. Och båda dessa personer har kommenterat min nya kappa, den som jag har bloggat om. Att de läst bloggen, och att de nu får se hur kappan ser ut på riktigt. Vad är oddsen för det? Börjar känna mig lite som en storbloggare! Kanske det blir Bloggpriset 2012, vad tror ni?

Och förresten. Kappan har fått fina betyg av båda dessa personer. Och av mig själv. För det är verkligen en sällsynt skön och bra jacka. Alldeles lagom lång, lagom varm och lagom fin.

Klappklapp

Har inte riktigt haft någon inspis med julklappshandlandet i år. Har lite (eh, en klar underdrift) känts som ett nödvändigt ont att gå i de där butikerna och kika om man skulle hitta någonting. Och då skulle jag ändå inte påstå att vi är sådär vansinnigt avancerade gällande julklappar hos oss.

Vi köper inte mängder av presenter som vi öser över hela släkten, men familjemedlemmarna brukar alltid få varsitt paket. Utom av min äldre bror, han är inte så noga. Ett år blev det väl en skraplott, ett år ingenting alls, och när jag frågade om han inte hade någonting åt mig sa han bara förvånat "Nä. Skulle du ha velat ha något?". Ett år blev det ett fint strykjärn och ett år en efterlängtad dagstidningprenumeration.

Det är nästan det som är mest spännande med storebrors julklappar, att man aldrig vet vad som väntar. Det kan vara a) ingenting eller b) någonting. Och detta någonting kan vara vad som helst. Hoppas att det inte är en ponny i år, för det skulle jag inte ha tid med.

Nå, den där julklappshandeln brukar gå rätt bra bara man kommer igång. Fåår byrjani, som det heter. Igår hittade jag inte mindre än tre klappar på en kort stund, och idag en grej till. Börjar med andra ord vara på den säkra sidan. Ett enormt plus med att bo i stan är förresten att man inte behöver någon bil när man ska handa. Gissa om jag njöt igår när jag svingade mig upp på den gröna cykeln med den generösa korgen, och trampade gatorna fram.

När folk köade i sina bilar för att köra ett varv genom Anttilas parkeringshus och konstatera att det är fullt, då rullade jag förbi och parkerade cykeln vid köpcentrets ingång. Med cykel rör man sig flinkt som en liten vessla den här tiden på året. Dessutom var det splendid cykelväder, med plogade gator och vindstilla, samt en temperatur kring noll.

Nu har jag i alla fall byrjani, ett par småsaker ska ännu fixas. Sedan får man sadistiskt börja röra sig i centrum och beskåda stressiga julklappshandlare med panik i blicken, som släpar runt på jag-hittade-ingenting-annat-presenter (alltså Adidas' eller Pumas presentförpackningar av duschgel, hudkräm och parfym). Särskilt strax före stängningsdags den 23 december är det roligt att röra sig kring parfymavdelningen på typ Citymarket, ty där står fantasilösa, medelålders män och sniffar på Eu de Vanderbilt för att nu ha någonting att packa in åt frun. Varje år.

Julstök i Neristan

Igårkväll sent om sider svängde jag ihop en pepparkaksdeg, och idag var det dags att åstadkomma små väldoftande figurer av denna deg. Ni kanske minns hurudant pepparkakebaket ifjol gick till? I år kom jag ihåg alla ingredienser, och pepparkakorna blev mera bruna i färgen, till skillnad från fjolårets bleka stackare. Och för jämställdhetens skull bakade jag både gubbar och gummor.

Julstämningen var sisådär på halvtopp, eftersom det är ganska jobbigt att baka pepparkakor. När degen blir rumsvarm blir den klibbig, den fastnar i bordet, och vissa figurer ser därför ut att ha blivit födda strax efter tjernobylkatastrofen. Jag svor därför lite med jämna mellanrum under bakandet, men gjort blev det.

Resultatet blev riktigt bra! Både såg ut och doftade och smakade gott. Mmm... Majas bak. Läckert! Höhö.

För att nu få någon omedelbar nytta av dessa kakor bjöd jag sedan in mamma och pappa på glögg och nybakta pepparkakor ikväll. En glöggkväll i Neristan, kan man sammanfatta det som. Och jag fick bland annat lära mig av pappa hur man kan tjäna femtio mark på en krog. Ständigt något nytt!

Kyykky

Fick inte min vanliga plats på pumppipasset idag. Vilket alltså är längst fram i högra hörnet. Jag blev istället trängd någonstans i mitten, vilket gav mig möjlighet (eller tvingade mig) att iaktta hon som stod framför mig, och återigen förundrades jag av faktum A och B.

Faktum A är: hur kan man inte hålla en jämn rytm som går på 1-4? Nu är jag ingen musikalisk virtuos, och jag går inte på Bodypump för att avnjuta musikaliska mästerverk eller typ dansa, men någon slags rytm kan jag ändå hålla. Jag blir så himla förbluffad över att det finns folk som verkligen inte kan det. Om man instrueras att lyfta en fyra, alltså i hastigheten 1-2-3-4, det som heter superhidas på pumppispråk - hur kan man misslyckas med detta? Och om man instrueras till en tasainen kakkonen alltså 1-2 - hur kan man inte räkna så långt och hållas någotsånär i den rytmen? När man hela tiden har instruktören precis framför näsan, och hon lyfter i samma takt.

Faktum B: detta verkar vara en jättesvår rörelse. Alltså att ta ett steg framåt och sänka kroppen rakt ner. Det gör nästan ont i en själv när man ser alla vinglande knän och svårigheter att hålla fötterna någotsånär höftbrett. Vissa står med fötterna en meter isär och vinklar knäna inåt och krånglar sig fram och tillbaka. Liksom om man för varje utfall på nytt måste fundera ut hur man ska göra.

Nu är jag verkligen ingen expert på detta, verkligen inte. Jag gör säkert själv hundra fel och skulle säkert bli tillrättavisad gällande ungefär alla rörelser, det tvivlar jag inte på. Men just det där med att göra rörelserna i någon slags logisk rytm, så att en långsam fyra är långsammare än en jämn tvåa, och få tårna att helst peka framåt vid utfallssteg och inte vingla som en fura i storm, det verkar vara knepigt för många. Jag bara undrar vad det beror på. Kroppsuppfattning? Bålstabilitet? Någon fysioterapeut som vet?

Kvällskaffe

Idag har jag med nöd och näppe druckit en kopp kaffe. Försökte ta en klunk två gånger imorse ur två olika kaffesatser, men icke. Det smakade bara skit. Efter maten fick jag ändå ta tjuren vid hornen och sänka en liten kopp, för att inte drabbas av koffeinbrist i hjärnan. Sådant har jag varit med om vid två tillfällen, tror jag, och det är ingen fröjd. Jag blir dyngdålig och kräks nästan. Hu. Nu försöker jag igen med en kvällskopp, och nu går det bättre. Men så kokar den här kaffekokaren (eller är det baristan själv?) det absolut godaste kaffet.

Var ute och sprang för en stund sedan. Det är lite ovant att springa i snön, men okej då - det är väl rätt trevligt. Jag gillar ju att springa vintertid, i mörker, ett par minusgrader och på skottade vägar. Precis som ikväll, alltså.

Nä. Det här kaffet var inte gott det heller. Bort.

Självständighetsdagen 2011

Sicken skön och slapp självständighetsdag det har varit! Helgerna annars går så svindlande snabbt att jag tycker att jag aldrig hinner med någonting. Vips är det söndag kväll och man börjar peta med matlådor eller plocka med tvätt, samtidigt som man undrar varför man inte gjorde detta typ i fredags, eller kanske i lördags. Så att man inte behöver hänga tvätt halv ett på natten, eller försöka slamra tyst med kastrullock för att hela huset sover. Idag har jag då hunnit tvätta lite, plocka lite, sy i några knappar, titta på webb-tv... allt möjligt småplotter.

Och som det har snöat idag! Hela dagen har det singlat ner. Jag drog ut och sprang framåt kvällen och snön bara yrde kring fötterna, och hela tiden kom det ner mer. En bra länk blev det, hemvägen blev längs ensliga stigar och delvis längs elljusspår. Det var nästan sagolikt i skogen, snöigt och vitt, men beckmörkt. På de ställen där det var elljusspår sprang man liksom i ljuskorridoren, strax utanför var det svart. Och tyst.


Senare ikväll for jag till gravgården och tände ett ljus på faffas och fammos grav, för självständigheten. Inte en endaste människa såg jag till. Parkeringen vid gravgården var tom, alla spår var nästan helt översnöade, och ingen syntes till. Också här var det en riktigt kompakt tystnad, och ett mörker som bara bröts kring de utplacerade lyktstolparna. Och såklart lyste ljus på gravarna överallt, som små, flammande prickar. Det är vackert på gravgården.

Så har jag varit och hälsat på min bror också. Eller våldsgästat, heter det kanske när man beställer kaffe och sedan tar bästa platsen framför brasan. Mmm, brasa.

Nu har jag precis kommit hem, fixat ihop morgondagens lunch och börjar känna mig redo att anta en ny arbetsvecka efter dessa fyra lediga dagar. Men först en natts sömn. Gonatt!

Slummer

Hade en sådan där ääändlös dröm inatt igen. Kommer inte ihåg vad det var den handlade om sådär exakt, men det var just en sådan där grej som aldrig blev klar. Dessutom var det sådär bisarrt, att jag på någon nivå visste att detta rör inte mig, men att jag ändå måste göra grejen klar. Till exempel som att man stressar över att man måste bygga klart taket på huset innan det börjar snöa, men att man samtidigt vet att man inte har något hus eller tak att bygga. Eller att man verkligen måste ut och mjölka korna innan de spränger, men att man samtidigt vet att man inte ens är bonde. Helt skruvat var det.

Dessutom hade jag en superstressig jobbgrej som tyngde mig så att jag halvslumrade och halvvaknade hela tiden. När jag sedan vaknade på riktigt så kom jag på att det inte alls var någon superstressig jobbgrej, utan en helt vanlig arbetsuppgift som ska vara inne här inom ett par veckor. Och som verkligen inte är någonting att ligga och grubbla på nätterna för.

Självständighetsdag idag då. Har fått i uppdrag av mamma att baka årets pepparkakor, och det gör jag så gärna. Ska se om de lyckas bättre än ifjol, då jag glömde lite ingredienser och resultatet blev bleka, buckliga pepparkakestackare. Som i och för sig smakade helt okej, men var lite väl ariska i hudtonen.

Pepparkakor brukar väl i princip bakas på självständighetsdagen, har jag hört. Jag frågade specifikt av mamma om de nödvändigvis måste bakas då, eftersom jag brukar skita ganska blankt i hur folk brukar göra saker och ting. O nej, svarade mor, jag får natuuurligvis baka pepparkakorna när jag vill. Om jag vill, det behöver inte ens bakas några pepparkakor för hennes del. Likförbannat frågade mamma vid två tillfällen igår i stan om jag har lagat någon deg ännu, högst antagligen syftande på att det ju är självständighetsdag följande dag.

Men nä. Inga kakor blir det här. Till helgen, funderade jag. Då blir det kanske pepparkaksbak.

Stadsmåndag

Har hängt på stan idag tillsammans med mamma. Tanken var att handla julklappar och luncha, och själv skulle jag fortsätta söka en kappa. Två av tre lyckades jag med. Hittade inga julklappar, men det hade jag inte heller räknat med. Jag kan inte koncentrera mig om jag är i sällskap av någon. Handla julklappar som en social grej tillsammans med andra funkar alltså inte. Jag måste få gå själv i min egen takt och fundera i egna banor.

Men en kappa hittade jag! På Halonen av alla ställen. Som en fin dam fick jag prova kappor som försäljaren släpade fram åt mig, och njuta av alla elektriska stötar som provandet medförde. Efter att ha provat kanske tio stycken hittade jag en som satt bra och fick följa med hem. Skitbra, nu är det ur världen. Och jag kan stuva undan min H&M-kappa som har vridit sig i sömmarna som plaggen därifrån har en tendens att göra.

Och lunch fick vi. På Kokkolinna. Som en äkta bloggare kan jag rekommendera deras räksoppa. Den var sjukt god.

Imorgon väntar ännu en ledig dag, men den tillåter inga utsvävningar i butikerna, eftersom allt är stängt. Får se till att hitta på annat istället.

Jag gjorde det IGEN #¤""##++?¤¤ !!!

Skulle ta päikkärit innan kvällen pumppipass och vaknade två minuter före det började. Känslan av besvikelse och frustration är total. Imorgon har gymmet stängt, på onsdag har man ingen pumppi, så nästa möjlighet är på jävla torsdag. Faa-an.

Bild: http://www.wildchildgonegood.com/wp-content/uploads/2011/09/angry.png

Helgen hittills

Travade på stan med bästa L igår. Kan väl inte påstå att vi fick uträttat så mycket, men det behöver man väl inte alltid heller. Lite själavård i form av att sitta på kaffe vid Medicafé var väl kanske det mest produktiva vi åstadkom, och det är väl inte så illa. Kompiskaffe i sin enkelhet är rätt så viktigt. Tycker jag.

Framåt kvällen drog vi plus två till iväg och bowlade och drack lite lonkero. Bowlingen gick skitbra, jag kom fyra i första omgången. Alltså snudd på medalj, det är ju hur bra som helst. Fan.

Idag har jag hunnit med ett pumppipass och sedan drog jag till Öjan för söndagsmiddag med parenteserna och en bror. Imorgon är jag ledig och har planerat in lite shopping. Kommer att lyckas jättebra, med tanke på att sju miljarder andra säkert också har tagit måndagen ledig och kommer att satsa på samma sak.

Myötähäpeä

Den här låten spelades sönder i radion i somras, och visst - den kanske är catchy på något plan. Men videon, den har stört mig sedan första gången jag såg den. Den är så jävla pinsam på så många nivåer. Så pinsam att man liksom sitter och vrider sig framför den.


En medelålders gubbe som sitter och skumpar i en soffa med solglasögon på sig inomhus och gör spretiga gester med ena handen, samtidigt som han håller i en drink i den andra. Med lidande ansiktsuttryck medan han grinar sig igenom mimandet. Emellanåt en yngre brud som ålar sig över honom, och han håller drinken i ett fast grepp och spretar vidare med fingrarna.

Det han tror att han är: en hipp latinokille till poppig musik. Det jag ser: en skinntorr, pinsam gubbe, guppande i en soffa. Och Pitbull är inte mycket bättre han, en svettig gubbe med dubbelhaka och någon slags fjunmustasch under näsan. Men han sittdansar i alla fall inte i en soffa och slår sig för bröstet som Backstreet Boys-AJ i någon ballad.

Så pinsamt och besvärande. Hu!

Kommentarer

För övrigt undrar jag lite varför ingen kommenterar nuförtiden. Börjar känna mig som en sådan där... eh, alternativ typ som talar för sig själv, med påföljden att alla bara tittar lite generat åt ett annat håll och låtsas som om det regnar.

Ni kan väl säga någonting, så jag vet att ni lever? Eller är ni sura på mig?

Och ge mig nu inte det där kvinnfolkssvaret: "Nä, det är ingenting!", som sägs med martyrblick och betyder: "JO FÖR FAN, DET ÄR NÅGONTING. OCH DU BORDE VERKLIGEN VETA VAD, DIN IDIOT". Så har jag... eh, hört att kvinnfolk brukar fungera. Naturligtvis inte jag - o nej, nejnej.

Handbroms

Det här med att det först regnar vågrätt, sedan fryser på, sedan blir plusgrader, sedan slaskar och sedan fryser på är inte bara tråkigt på så sätt att man blir lite frustrerad när man ska stå och skrapa (läs: hacka) rutorna fria från centimetertjock is strax före åtta på morgonen. Det medför också att handbromsen fryser och sedan kilar fast sig så att man får det som kallas strul med kärran, och tvingas ringa sin bror som just då befinner sig på De Sju Haven och be om hjälp.

Nu är jag överlag emot användandet av handbroms, för jag tycker att det är så mommo att fippla med sådant, just sådant som nervösa töntar sysslar med. Nej. Växeln i bara och så får det vara. Så låg som möjligt, har jag hört, för den håller bäst. Jag använder handbromsen bara om jag parkerar i en brant backe, och anser det vara nödvändigt. Nu har jag fått lära mig att handbromsen lär funka bättre om man använder den ofta, liksom att den inte kilar fast sig likadant då. Men det är fortfarande mommo!

Använder Batman handbroms i sin Batmobile, liksom? Nä, skulle inte tro det. Kan ni ser framför er hur någon kommer svischande i sin Ferrari, parkerar på plan mark och bara - KRRRT - drar upp töntbromsen. Nej, just det. Och har motorcyklar någon handbroms som man mommoaktigt drar upp när man parkerar bågen? Nej, just det. Mommo!

Nå, nu måste jag parkera i nedförsbacke häromkvällen, eftersom det inte fanns några andra paikkor. Och visst verkade det som om handbromsen hakade upp sig, eftersom jag nu så sällan använder den och för att det regnade-frös-slaskade-frös. Eller för att det bara är en töntig uppfinning, endera. Nå, jag kände av hur någonting låg på litegrann när jag skulle köra idag, och åkallade alltså min bror för att vi skulle fixa saken.

Så jag körde försiiiiiktigt ner bilen i det varma parkeringshuset under Kallentori och så lossade vi en bakhjulet och rättade till problemet. "Vi" betyder i detta fall min bror. Själv stod jag bredvid och spretade med lillfingret och pep att "Jag har aaaaalldeles för fina kläder för det här!", fast jag brukar anse att jag Kan Själv och sådär. Fixa handbromsar Kan jag faktiskt inte Själv. Fast nästan allt annat!