torsdag 28 februari 2013

Janne Långben

Trodde jag hade saker och ting under kontroll imorse, men rätt vad det var så - och nu kommer jag att använda ett uttryck jag har lärt mig av min idol Anne Hietanen - började min hjärna fjärta, och där var det då. Ingenting har riktigt lyckats idag, jag har haft en sådan otur när jag tänker hela tiden. Tycker riktigt synd om mina stackars kollegor. Jag har låtit som Långben som svar på alla tilltal/frågor/kommentarer idag. Ni vet, när han flabbar till och ser ut som om han inte har fattat någonting. Jag var riktigt ledsen när jag kom hem. Kände mig dummare än på länge. Suck.

Å andra sidan. Så var jag ute på en magnifik kvällslänk ikväll. I ett par plusgrader, i tunna kläder, med en riktigt bra podcast i öronen. Och vissa partier på bar asfalt! Vissa partier på vattentäckt is också, i och för sig. Syrerikt, varmt, vindstilla, mörkt. Egentligen är detta de ultimata förhållandena för just löpning. Man får växla mellan asfalt, snö, is som underlag och man håller precis lagom temperatur.

Kände mig bra mycket lugnare och snällare och nöjdare när jag kom hem och låg och pustade i hallen lite med blöta skor på fötterna och dunkande hjärta bakom revbenen. Bra länk, bra fiilis. Av med de blöta kläderna, varm dusch och så en stund i mjukisbrallor på soffan på det.

En kolhydratstinn kärleksförklaring

Okej, detta har väl samma allmänintressenivå som när man berättar vad man har drömt. Att visa lustigt formade grönsaker och rotfrukter, alltså. Men bättre ett potatisinlägg än inget inlägg. Gammalt djungelordspråk.

Har alltså köpt potatis till följd av något märkligt infall. Händer inte särskilt ofta, kan jag meddela.

onsdag 27 februari 2013

Sånt man går och tänker på

Ska jag säga någonting som inte alls är avslappnande? Att surfa på Ikeas sidor. Ibland får jag för mig att jag ska kolla lite, eftersom jag på något vis har en liten önskan om att få köpa lite vardagsrumsmöbler och riktigt inreda med någon trevlig bokhylla, tv-bänk och något bord och sådär. Skulle vara roligt att ta några kompisar under armen och dra till Haparanda någon helg och shoppa möbler.

Men i samma stund vardagsrumsmöblerna på ikea.com radar upp sig på skärmen blir jag stressad. Får beslutsångest bara av att titta på det hela. Och så tänker jag på att jag måste få sålt grejerna jag har, och så vet jag inte vad jag vill ha och så får jag angst för att det nog ändå inte skulle blir som jag har tänkt. Och så stänger jag ner hela fönstret och blundar hårt och tänker på nyfödda griskultingar, kanske utan bakben, en stund istället. Hu.

Annan grej jag funderar på: varför har jag så inihelskotta svaga triceps? Nu kan ju folk skratta högt en stund och sedan med myndig röst säga att "Jamen Maja, du är ju ganska svag hela du, flicka lilla". Jag vet att jag inte är någon hulk. Nu menar jag liksom i förhållande till andra muskelgrupper. Eftersom jag har så jäkla svårt att klara smala armhävningar, ni vet med armbågarna intill kroppen. Jag vill tro att det är teknikfel, för SÅ klen kan den ju inte vara, lilla trissen. Eller så kan den.

Jaha. Ikväll hittade jag en dokumentär om de hårdaste fängelserna i Ryssland på Youtube. Ett av dem var i Sibirien, så ni kan ju tänka er hurudan meininki det var där. Sådant upplyftande den här onsdagen.

tisdag 26 februari 2013

Fix och trix

Lite lunchlådor fixade. Nu ska jag bara hänga lite tvätt så är jag färdig för idag.

Imorgon hoppas jag på mera sol och töväder. Jo, jag vet att det är februari och att det är fånigt att hoppas att vintern skulle vara över redan. Man kommer ju närmast att bli knäckt nästa gång det är minusgrader. Vilket det ju kommer att bli. Men man kan väl få njuta så länge det varar. Utan att någon skriker för det, va.

Härligt!

Att solen skiner och det inte är takdropp utan fullständigt TAKFORS när man går hem från jobbet - jag känner att jag kan leva med det alltså.

Lyckan i att det knastrar under skorna, att fåglarna kvittrar så att det hörs in fast fönstret är stängt och att det rinner vatten i strida strömmar längs vägarna. Inte av denna världen, säger jag bara!

måndag 25 februari 2013

Kaffe i Mjosund

Födelsedagskalas hos storebror - check! Blev lite intensivt program idag, men helt okej det också. Tjugofem före sju slutade attackpasset på gymmet, och därefter cyklade jag hem, duschade - inklusive tvättande och fönande av håret - och fixade mig i ordning och hoppade i bilen ett par minuter över sju. Hann visserligen inte äta, men hey - det hinner man ju imorgon. Spelar roll om hundra år. 

Den här bilden skulle till exempel gärna ha fått vara liggande. Iphonen tycker däremot att den ska vara stående. Okej, Steve Jobs. Vi säger väl så då. Stående it is. Ni fattar juttun hursomhelst.

söndag 24 februari 2013

Hur man säger och hur man inte säger

Idag var det den där magiska dagen när jag fick ta på mig SOLGLASÖGONEN när jag cyklade till gymmet framåt eftermiddagen. Fast jag hade bara på mig dem typ fyra minuter, sedan puttade jag upp dem på huvudet, för jag ville inte stänga ut solen. Låt den skina i mitt ansikte, tack. Det är en pirrande, lycklig, förväntansfull känsla, det här. Nu är det nedförsbacke! Nu blir det ljusare, varmare, BÄTTRE dag för dag. Det var plusgrader och jag cyklade i min tunna löparjacka och väst, och vissa ställen hade snön smält så att man hörde grus knastra under däcken. Fåglar kvittrade!

Jag njuter alltså inte av den här vårvintern i sig. Det där med att vara uuuute på iiiiisen och skiiiida eller sådär. Jag njuter för att det igen finns hopp om att vintern ska ta slut. Det känns nämligen så väldigt hopplöst där i beckmörka november när man för första gången gräver fram bilen ur snön strax före åtta på morgonen. Då är februari bättre, för då ser man en ände på det hela. Jag hoppas det blir massor av plusgrader framöver så att vägarna blir bara och att det snartsnartsnart blir vår. Nog måste man ju älska detta med årstider. Denna förväntan och längtan, detta ivriga väntande.

Jo, alltså efter gym och cyklade och dusch och mat och det där så drog jag till Öjan en sväng. Och fick en lite irriterad lektion av min far om detta med namnet på stället jag är uppvuxen på, och som jag brukar nämna i bloggen. Det heter ser ni inte Nyströmsbackan på riktigt. Det är bara någonting jag brukar svänga mig med, för det låter sådär snitsigt. Det heter Nyströms. Och riktigt ursprungligen uttalas det dialektalt med långt ö-ljud. Nyströöms.

Försökte sälja in mig med att det väl är trevligt att saker och ting utvecklas (som att det inte mera heter yuppienalle, till exempel), men detta föll icke i god jord. Nystöms heter det och inget annat. Jag vet inte jag. Jag tycker att Nyströmsbackan passar så bra i munnen. Dessutom är det en backe. I alla fall åkte vi pulka mellan flishuset och källarfönstret som små, så lite måste det ju slutta.

Info, förresten: på grund av stället jag är uppväxt på så kallas jag av en liten skara människor för just Nyström. Eller skara och skara, det är väl mest bästa L som kallar mig för det ibland. Men det kanske man inte ska fästa så mycket vikt vid. Igår kallade vi till exempel henne för Lillspurgu, och det lär knappast heller få så stor genomslagskraft.

Meanwhile @ Nyströms

Installation av kupévärmare, kallas det här projektet. Den här mannen läser förresten instruktionsboken noga innan han börjar på med någonting, annars sådant som karlar brukar skippa av ren princip. Men så behöver han heller sällan mer än ett försök heller.

Testing, testing

Tja. Kanske man kan lära sig mobilblogga också?

lördag 23 februari 2013

Dagens program

Hej gubbar och kärringar! Kommer precis hem från en kvällsvisit i Jakobstad (!) där vi fick kaffe, lingonpaj och musikunderhållning. Gott så. Om någon undrar vad vi diskuterade så var det bland annat

a) Thailand
b) HIV
c) Kalle Anka-illustratören Don Rosa

Och lite annat. Jag är förresten arseldålig på att köra i Jakobstad. Minns inte varifrån jag kommer, vart jag ska eller överlag hur man fungerar i trafiken. "Va, högerregeln?". Måste vara något i luften. Nå, hittade dit och framförallt - hittade bort därifrån. HÖHÖ.

Annat jag har gjort idag är att skaffa en iPhone! Så med lite tur (alltså när jag har lärt mig) så kommer ni att få ta del av MOBILBLOGGANDE. Hur Kissie som helst! Nu kommer jag alltså att kunna blogga on the go, vilket kanske blir lite mera funktionellt än detta med att försöka sammanfatta dagen i soffhörnan strax innan jag lägger mig på kvällen. Då har självaste the moment rusat förbi, ju.

 Bild: http://24.media.tumblr.com/6ffb5ff315a2701ae68c121c2d61d28e/tumblr_mhzzvz2iYO1qiy4u3o1_1280.jpg

torsdag 21 februari 2013

Skenet bedrog

Efter jobbet idag traskade jag via butiken. Det gör jag typ hela tiden, eftersom det är så jobbigt att tänka och planera och handla mat strukturerat. Jag släntrar oftast in, dutthandlar tre grejer och släntrar ut tillbaka. Och gör samma sak dagen efter.

Nå, bäst som jag gick där och slöhandlade hojtade en ganska roisig gubbe lågmält till en bit ifrån. Stirrade på mig och såg ganska sur ut. Mumlade någonting, jag uppfattade inte vad. Jag var på vippen att göra som man brukar med dessa suspekta gubbar som hojtar osakligheter åt en på stan, alltså stirra argt tillbaka och demonstrativt inte svara, utan låta dem stå där och gorma och därmed se ännu dummare ut.

Men så pekade den lilla slitna gubben på marken och frågade om den var min. "Den" var nu händelsevis min vante som jag tydligen hade tappat. Höh. Det var kanske en lite sliten och roisig gubbe, men han ville ju bara hjälpa mig med vanten. Jag tackade honom ordentligt. Två gånger, obs. Vet inte om det på något vis skulle kompensera saken.

Jaha. Var ute och sprang ikväll. Riktigt skönt väder, kring nollstrecket, strax på minussidan skulle jag tro. Men varför var inga cykelvägar plogade? Finns ju säkert massor av folk som cyklar hem från kvällsskift och liknande den här tiden, då borde det ju vara plogat. Nå, bättre än i Åbo i alla fall. Där verkade folk som inte fatta detta med att man bör ploga dagligen, liksom före den tiden på dygnet då folk ska cykla till jobb och skola. Någon eftermiddag kunde någon masa sig ut och ploga någon väg någon gång, men aldrig innan dess. Så slirade man då genom Studentbyn i tio centimeter lössnö strax före åtta på morgonen och svor.


onsdag 20 februari 2013

Välkommen till Trötta Veckan

Har ända sedan den utmattade söndagen vandrat runt i ett komaliknande tillstånd. Så trött att jag skulle somna stående. Och om det annars är lite - eh - utmanande att kliva upp på morgnarna så har det nu varit total katastroftrötthet. Det gör liksom ont i hjärnan och själen och  hela kroppen av trötthet. När jag kommer hem på eftermiddagen vill jag inget annat än krypa så långt ner i soffan att jag nästan nuddar parketten och sova för evigt. Helst invirad i sjuttioåtta filtar och vetskapen om att jag aldrig mera behöver röra på mig. Sedan panikvilar jag i tjugo minuter och cyklar till gymmet.

Det är ju lite märkligt. Med tanke på att det nu börjar bli ljusare på dagarna. Komatrötthet är väl mera normalt när det är beckmörkt nästan dygnet runt? Jag tycker själv att jag klarade kaamostiden rätt bra i år. Åt d-vitamin som en vettvilling och googlade lite på hur mycket man vågar överdosera för att nu inte dö av för höga halter. Tyckte den rekommenderade dosen lät så... fjuttig. Men nu har jag varit en zombie i fyra dagar trots att det börjar vara ganska ljust och trevligt också en stund efter att man har kommit hem. Hm.

Kommenterade idag ivrigt på en kaveris facebookuppdateringar och kände mig omedelbart lite smutsig. Fick liksom lite känslan av att vara en stalker eller någon slags efterhängsen farbror. Jag drabbas alltid av lite lätt facebookångest när jag skriver någonting där. Man måste liksom vara så lagom hela tiden. Kommentera lagom kul, lagom smart, lagom personligt, lagom balanserat. Kanske därför jag bloggar. Så får jag dra till med vad som helst, liksom.

Jaha. Egentligen borde jag nu skriva att "det får bli en tidig kväll för den här damen", men i ärlighetens namn känns det himla onödigt. Jag har på känn att den här komatröttheten bryr sig skit om någon timmes mera eller mindre sömn. Bara att vänta ut den, liksom.

Ja. Hejdå, då.

tisdag 19 februari 2013

Fliisi heter det antagligen inte

Förra veckan hamnade jag plötsligt i pissi på jobbet när jag för en bostadsletande kollega skulle berätta hurudant värmesystem vi hade i mitt barndomshem. Vi hade nämligen - jaha, vafaan är flis på finska? En lucka uppenbarade sig plötsligt i mitt språk, mitt i uttalandet av en mening. Har nämligen aldrig behövt använda det ordet någon annanstans än i heimgååln, och där har vi sällan pratat annat än svenska. Vet inte någon annan som har just flisvärme.

Jag hostade fram något om att det var små träbitar, varpå kollegan snällt föreslog pellets. Jag fick helt enkelt googla skiten, som vår professor ordagrant brukade föreslå när vi frågade dumma frågor på någon föreläsning. Hakelämmitys. Jaha, där ser man.

Förresten var det just det som pågick på Nyströmsbackan i helgen, när jag var dit på visit. Flisande, alltså. Här står två skäggiga gåbbar och matar in flisverk i flismaskinen. FRRRRRMMM låter det bara.

måndag 18 februari 2013

Pip, gnäll och fan och hans moster

Har haft världens intensivaste måndag, hann inte ens bli klar med det jag skulle på eftermiddagen, utan fick liksom bara skyffla över det till morgondagen. Snabbt hem och byta om och dra iväg på Attack, hem igen, duscha, fixa mat, och sedan ställde jag mig iväg för min brors födelsedagskaffe. Som sedan avblåstes eftersom han måste iväg och jobba.

Med facit i hand lika bra det. Jag fick koka mitt eget kaffe och inta det här under filten istället för att igen en gång flänga iväg någonstans. Är så o-e-r-h-ö-r-t trött ikväll att jag skulle kunna somna sittandes. Gårdagen blev till ingenting, eftersom jag efter krogkvällen knappt fick en blund i ögonen. Så funkar jag. Andra tar två rödvinsglas och blir "sååå sömniga". Jag får bara svårt att sova, ligger och vrider mig som en mask tills det blir morgon och jag ger upp. Fick ihopskrapat tillräckligt med energi (tupplur på trettio minuter på förmiddagen) för att gå och träna i alla fall. Sedan gick jag som i en dimma av utmattning hela resten av söndagen. Och det sitter i ännu idag. Ont i magen har jag också. Ynk, ynk, ynk.


söndag 17 februari 2013

De goda idéerna är inte alltid lika goda när dimman lättar...

Håhå. Vi var ute på lite vin igår, och imorse vaknade jag till ett tomt kylskåp, varpå jag hoppade i kläderna och hasade mig till butiken nere på hörnet. En så oerhört trevlig butik det är, det där. Där jobbar mest ungt folk, och mest brudar. Det är alltid sådär rento stämning och personalen är personlig, trevlig, småpratig. När man går ut genom dörren brukar de alltid hojta "Heippa!" efter en. Feelgoodbutiken, liksom.

Nå, imorse stod en kille i typ min ålder framför mig i kön. Ganska berusad, men på gott humör. Pratade oerhört öppet med kassaflickan om hur viktigt det är att festa och ha roligt emellanåt. Det hände ungefär en gång på tre år att han var i det här skicket, sa han. Vilket nog kunde stämma, för han såg i övrigt mycket städad ut. "Det är ju ändå roligt det här. Siis vielä tässä vaiheessa...", tyckte han. "Visst, visst" tyckte kassaflickan.

Nu var det nämligen som så - man fick veta rätt mycket grejer om den här typen, bra mycket mer än man annars får veta om folk som står framför en i en kassakö - att typen var och köpte öl till en efterfest som pågick i detta nu, vad jag förstod. En efterfest med bastu och brudar som hade hängt med hem från krogen. "Du förstår, min flickvän är och firar sportlov i Ruka, och jag passar på att dra en riktig ordentlig fest med pojkarna under tiden. Det får man väl göra?". "Jojo, visst får man det. Helt rätt, det" tyckte kassaflickan medan hon tog betalt och försökte bli klar med kunden någon gång.

"Vad är annars juttun med brudar och bastu?" funderade typen vidare. "Varför vill alla brudar bada bastu, men ingen har någonsin en egen bastu hemma? Jag menar, det är ju inte så att jag nödvändigtvis har slarvat hem några brudar. De frågade om de fick komma och bada bastu, jag öppnade bara dörren...".

Typen tog sina varor, men hade ingen brådska hem. Istället ställde han sig vid spelautomaterna invid kassan, och fortsatte att mumla om dessa brudar som liksom bara råkat följa med hem, och som han nu var och bunkrade upp med öl åt. "Aha. Så du kom liksom hit för att bikta dig?" flinade bruden i kassan. "Eh, jo, lite så..." pep typen. "Jag förstår. Det är annars rätt vanligt här på söndagar" sa kassabruden tröstande.

Vid det här laget fnittrade både jag och kassaflickan så högt att typen också märkte det. Och flinade lite skamset han också. Han blev kvar i butiken medan jag plockade ihop mina varor, sa mitt "Heippa" och gick ut. Vet inte om han har samlat mod för att gå hem ännu i detta nu. Men ett blogginlägg blev det ju av den butiksresan i alla fall. Tack för det.

fredag 15 februari 2013

Muggar

De här två muggarna är köpta från Ikea. Ser ni någonting konstigt med dem? Som att den ena visst har råkat bli typ en centimeter lägre än den andra. Troligen så har det ena av de två barnen i Bangladesh som suttit och drejat ihop muggarna fått en lite mindre lerklump. Eller blivit hungrig och ätit lite av leran innan själva muggknådandet. Höhö.

Tog mig i kragen och städade innan jag slängde mig på soffan ikväll. Skönt att ha det undan i alla fall. Jag gillar verkligen inte att städa, det är så oerhört tråkigt. Jag gillar dock när det ÄR städat, i alla fall hjälpligt. Så att. Jobb, gym, butik och städning. Sedan en mugg kaffe på det så kan man känna att helgen har kommit. Trevligt veckoslut!

torsdag 14 februari 2013

Äventyr

Den här veckan har gått i - uttalas med falsettröst - raketfart. Jag tyckte precis att det var måndag, och så är det i själva verket fredag imorgon när jag går till kliniken. Nog för att veckorna tenderar att gå fort, men denna vecka har varit - igen, i falsett - exceptionell i fråga om speed. Herrejävlar, vart tar dagarna vägen?

Har precis varit ute på ett litet äventyr. Drog ut på en lite sen kvällslänk, nämligen. Det var ett så behagligt väder, temperaturen strax på plussidan, ingen blåst och sådär. Just lagom att springa i. Någonstans i Halkokari, när jag var på väg hemåt, var vägen plötsligt avgrävd och en massa blinkande avspärrningar mötte mig. Jag vek av längs en cykelväg och från den fanns en smal, upptrampad stig genom en skogsdunge. Dit, in i beckmörkret for jag. Snubblade fram och försökte orientera mig åt rätt håll.

Stigen blev sedan bara lite glesa fotspår som jag hoppade mellan. Såg gatubelysningen skymta mellan trädstammarna och navigerade mig ditåt. Snölöpning är ju annars en bra träningsform, men kanske inte i just de här förhållandena. Man vill ju helst se vart man är på väg. Nå, efter en stunds kryssande mellan träden snubblade jag upp på vägen tillbaka via ett dike.

Här sitter jag nu i soffan efter duschen och tar igen mig lite. Stirrar på ljuset som brinner i ljuslyktan jag fick av en klient förra veckan. En fin ljuslykta är det. En sådan jag skulle ha kunnat köpa själv bara för att den är snygg. Och nu fick jag en istället, sicken tur.

tisdag 12 februari 2013

Dagens darr på underläppen

Det är väl ingen hemlighet att jag inte gillar djur så särskilt mycket. Bara om de är bra tillredda och serveras med en god sås, då gillar jag dem. HÖHÖ. Nånej, men jag fattar inte riktigt juttun med sällskapsdjur och förhåller mig alltså ganska likgiltig till dessa naturens små gynnare. Bryr mig inte riktigt om dem. Undantaget är hundar, för sådana ogillar jag riktigt starkt.

Men igår ramlade jag över följande klipp. Ibland leder Youtube in en på de mest oväntade vägar, som vi vet. Och detta kan vara det sötaste jag sett på åratal:

 En gris som är född utan bakben. Och som någon så vänligt har försett med små hjul istället. Den lilla pyttiga saken är inte riktigt van vid sitt hjälpmedel utan har lite svårt att hålla balansen. Lilla griseknoen.

måndag 11 februari 2013

Plånka

Måndag är den nya attackdagen. Det har med andra ord blivit en trevlig rutin att dra till gymmet efter jobbet på måndagarna och köra Bodyattack med andra hågade måndagstränare. Kicka igång veckan med lite intervaller och få ett lagom endorfinrus till stånd. Det passar mig perfekt.

Måste köpa en ny plånbok, kom jag på. Den jag har nu ser ut att tillhöra en fjortonårig pojke. Mycket med mig är lite som på en fjortonårig pojke (ska inte gå in på detaljer här), men en plånbok ämnad för en dam kan man väl ändå få ha? Hurudana plånböcker är förresten inne nu? Jag vet inte riktigt vad som är i ropet. Jag tänker mig att de ska vara stora och platta nu, men jag vet inte. Kanske ska satsa på en snärtig sedelklämma istället. Förvaras i dekolletaget såklart. Bah!

Min första plånbok var förresten en rosa med My Little Pony-motiv. I den förvarade jag mina tio-, tjugo- och femtiopennisslantar. Och en- och femmarksslantarna. Den var tung som synden, den där börsen, för jag var ett mycket snålt barn som bara spaaarade och sparade. En gång fick jag hur som helst köpa en egen leksak för de där pengarna. Jag minns precis vad jag köpte. Det var en blå lastbil med gult flak. Den tjänade mig sedan väl under många år, för det var en mycket bra lastbil. Där ser man.

söndag 10 februari 2013

Nej, lillebror. Det behöver man faktiskt inte.

Det här veckoslutet har varit kanske det minst produktiva i världshistorien. Jag har åstadkommit så oerhört lite att det knappt är sant. Inte mig emot. Min lillebror pep faktiskt med myndig röst att "Man behöver ju faktiskt inte gå ut varje helg" i telefon idag. Han är tydligen orolig över jag lever något slags liv i dekadens. Bah!

Idag efter gymmet drog jag till Nyströmsbackan i förhoppning om att bli bjuden på kaffe, för att nu göra någonting. Det lyckades, pannan vevades igång nästan omgående. Diskuterade än en gång detta med storleken på kaffekoppar med min far. Han har lite olika teorier gällande detta, nämligen. En gång sa han att folk som "har stadgat sig" börjar dricka kaffe ur mindre koppar. Liksom att man skärper till sig då, eller hur man nu ska tolka det. Idag sa han att stora kaffemuggar dök upp på sjuttiotalet i samband med "det där med flower power och peace och det där". Jag vet inte. Enligt de här teorierna är jag i så fall en... hippie utan stadga.



fredag 8 februari 2013

Ost och blivande läkare

Hej, små knattar. Jag har landat efter jobb, gym, butik, dusch och matlagning. Funderade på om jag borde städa, men avfärdade detta innan jag hade tänkt tanken till slut. Det intresserade nämligen inte. Och överlag ska man bara göra sådant man vill i den utsträckning det bara är möjligt. Ibland måste man göra sådant man inte vill. Det kan vara att rengöra golvsilen på toaletten. Det vill jag verkligen oerhört lite.

Det jag alltså ville var att cykla till gymmet för lite fredagspump. Vilket gick betydligt bättre nu när min far så bussigt hade pumpat mina däck. Har i princip cyklat på fälgarna den senaste tiden. Sådant går trögt.

I butiken stod jag en stund vid osthyllan och tittade på alla dessa spännande ostar. Klämde lite på olika sorter och fick så fiilis för en ost- och vinkväll. Problemet ligger i att jag tyvärr inte har lärt mig äta ost, vilket är en stor sorg. Jag kan verkligen få kväljningar av riktigt vidriga sorter, och det vill jag inte. Jag vill kunna vara sofistikerad och sitta och smutta vin och provsmaka alla möjliga slags ostar och njuta av det. Är medveten om att detta är någonting som måste tränas, likadant som med vin och kaffe. I Åbo höll jag nästan på att lära mig, där var det mera vanligt med ost- och vinkvällar än det är här. Kanske borde ta upp det där igen?

Måste förresten tipsa er om en dokumentärserie som går på Yle nu, nämligen Kandit. Finns också att ses på Arenan när som helst. Serien handlar om en grupp läkarkandidater och deras första sommarjobb som riktiga läkare. Det roliga är att serien spelades in på min arbetsplats i somras, och att både huvudpersonerna, patienterna och omgivningen är bekanta. Har inte sett mig själv ännu, och tror inte att jag kommer att figurera där heller. Kanske i någon bakgrund någonstans? Men serien är hur som helst intressant, och jag tycker att det verkar vara sympatiska och duktiga blivande läkare det handlar om. Titta, vettja.

onsdag 6 februari 2013

Det berömda hujet

En arbetsdag går så fort. Det är förberedelse, terapi, skrivande, kaffe, förberedande, terapi, skrivande, lite jox med papper, terapi... Ni fattar. Hela tiden nästa uppgift att fortsätta med. Olika uppgifter. Olika grejer. Man får sitta vid dator och jobba, sitta på golvet och öva, sitta på stolar mitt emot varandra vid ett arbetsbord och göra övningar, sitta på en pall framför en spegel och träna, sitta vid en sängkant och bedöma.

Så roligt att det är ombyte hela tiden. Tror att jag skulle ha svårt att hålla motivationen uppe om jag till exempel skulle sitta vid en dator en HEL dag. Likadant som jag nog skulle få tråkigt av att BARA gå fram och tillbaka med frukter och rada fram i en butik. Eller att ENBART stå vid en disk och sälja mobilabonnemang. Jag undrar, händer det att man tittar på klockan då, och räknar att det är sex timmar kvar innan man får sluta? Jag tror att jag skulle ha svårt med ett sådant arbete. Så ändlöst att gå och vänta på att man ska få gå hem. För min del är det snarast tvärtemot. Oj, är klockan fyra redan?

Har varit frusen som en liten vessla ikväll. Det var helt okej löpväder fast det var minus tolv ute. Det blåste inte och kändes inte särdeles kyligt under själva springandet. Men trots varm dusch är jag lite huttrig nu efteråt. Hrr.

tisdag 5 februari 2013

Dzzt

Den här dagen började inte alls bra. Närmare bestämt så stod jag och fönade håret helt vanligt när fönen med ett DZZT och en kaskad av gnistor beslöt att ge upp. Får väl vara nöjd över att inte hela håret fattade eld, men samtidigt är det svårt att se tillvaron ur en sådan positiv synvinkel när man bara vill STAJLA håret klart och gå till jobbet. Vilket jag nu alltså fick göra med lite fuktig frilla. Hm.

På väg hem från jobbet svängde jag via centrum för att köpa en ny fön, och dessutom om möjlighet skulle bjudas de där stövlarna jag behövde. Och visst hittade jag ett par utan värre problem. Håll i er - i storlek 37. Jo, 38:orna var alldeles glappa. Vad är juttun? Varför har jag så små fötter helt plötsligt? Detta är andra paret 37:or jag köper inom loppet av några månader. Klagar inte. Klagar inte alls.

Mikrofoten kuittar.

måndag 4 februari 2013

Skotta snö

Sedvanlig måndag på jobbet, sedan snabbt hemvia och sedan till Öja där jag hade ett ärende att uträtta. Hade små förhoppningar om att bli bjuden på mat, men de förhoppningarna infriades icke, eftersom det på Nyströmsbackan serverades köttsoppa ikväll. Inte för att jag är nirso eller så, jag äter det mesta. Men inte köttsoppa, där är jag stenhård. Köttsoppa, denna primitiva krigstida rätt är så vidrig att jag inte ens vill se eländet. Yäk. Nå, jag svängde snabbt som ögat ihop en pyttipanna istället. Sån tur att man är vuxen och inte måste äta det som mamma säger.

Sedan hade föräldraskapet fått en lapp i lådan om att bättre snöskottning kring postlådorna var att önska. For real, det var ungefär två deciliter snö "i vägen". Vad delar de ut post med nuförtiden? Skateboard? Men kör i vind då. Jag spände pannlampan kring huvudet, tog en spade och traskade ner till vägen och grävde så snön sprutade. Mitt i mitt skottande kom en typ springande längs cykelvägen med en konstig, krullhårig hund och tittade nyfiket på min lilla hobby. Hm.



söndag 3 februari 2013

Söndagsvisit

Idag var det min tur att öppna dörren för gäster som hade den goda smaken att bjuda in sig själv. Söndagsfika är väl okej? Fyra gröna muggar fick jag plocka i diskmaskinen sedan. Det var diskussioner om matvanor och tyckande om standup och lite sådant. Ungefär vad man är kapabel till på en söndag, där man sitter och hänger i soffor och fåtöljer.

Sådana saker på en februarisöndag. Inkommande vecka innebär lite nya grejer på jobbet, träning såklart och så en bilservice. Sådana är planerna.

Larsmo

Hej folket. Igår stod jag inför ett val på eftermiddagen. Alternativen var att dra till stan och leta stövlar eller att hitta på någonting annat. Skippade stövelköpet och drog till och bjöd in mig på besök till Larsmo istället. Det är lite så jag jobbar - ringer och bjuder ut mig.

Fick förutom att träffa min goda vän S med man också fundera en massa roligheter med lilla fröken V som fyllde två i somras. Höll på att dö av cuteness overload åt faktumet att V tror att det heter "jags" istället för "min". "Nej, den är jags!". Jags. Hur gulligt är inte det? Lilla V tyckte dessutom att jag skulle koncentrera mig mera på kaffekoppen är på pladdrande vid köksbordet. "Djick tå", sa hon och pekade uppfordrande på koppen.

En grej funderar jag ofta på. Nämligen detta med att dra på spontanbesök hem till kompisar med barn. Jag får alltid lite en känsla av att vara i vägen, liksom ett behov av att ursäkta mig. Och obs - detta är absolut ingenting som mina kompisar orsakar, det är alltså någon slags skam jag har i mig själv. Att jag kommer och stör i deras rutiner.

Jag vet ju typ noll om småbarnsskötsel. Det är tidig väckning, det vet jag, höhö. Och så är det tupplurar och luncher och lek och tupplurar och sådär. Om någon sticker sig in och sitter och pratar och flabbar med hög röst i timtal där någonstans mittemellan - hur mycket stör det? Samtidigt vill jag ju träffa mina polare, såklart. Och jag tycker på något vis att det ska kunna ske utan att man planerar två veckor på förhand. Och det känns lättare att jag kommer dit än att de ska packa ihop sig och komma hit. Oh well. Jag känner i alla fall S så bra att jag är rätt säker på att hon säger ifrån om det inte passar.

På väg hem från Larsmo svängde jag via Nyströmsbackan och fick senaste nytt av parenteserna, plöjde igenom några ÖT:ar och sådär innan jag åkte hem. Sedan, efter lite velande fram och tillbaka blev det en hemmakväll i soffan. Helt okej.

fredag 1 februari 2013

Icke picke pö

Är just nu fånge på en öde ö. Alltså i soffan. Har städat och väntar på att golven ska torka, för den som undrar. Så jag kan ju passa på att utnyttja tiden och blogga lite.

Igår slaskade det och inatt blev det minusgrader. Det var på så sätt kul att bildörrarna frös fast. De har gjort det upprepade gånger i vinter. Passagerardörren går ändå att öppna, och så får man smidigt som ett kylskåp åla sig in och kräla över till förarsidan. Obs, om en enda person till kommer och besserwissrar sig med att jag ska "smörja in gummilisten" så kommer jag att slita loss öronen på denne. Det är inte listen som är frusen. Det är dörren. Alltså inuti låsboet. Öppningsfunktionen. Det händer inget när man tar i handtaget. För bövelen.

Sedan kan jag stolt meddela att jag dammade sönder en matta idag! Jag har ju som bekant prestationsångest vad gäller mattdammande, men idag brast ena kanten på mattan när jag riktigt drog till. Blev lite imponerad faktiskt.

Jaha. Fredag, då. Trevlig helg, folket!